Emil i Lönneberga har ADHD!

Jag har alltid sagt att hade Emil "levt" idag så nog hade han fått en diagnos. Många företagsledare och entreprenörer har helt klart ADHD och de har lyckats kanalisera sin energi till något positivt, precis som Emil lyckades med. De är ofta driftiga, påhittiga och kommer med okonventionella lösningar.

Det är väl toppen för alla små busungar/bokstavsbarn (av båda kön) om de kan identifiera sig med någon annan som också har diagnos och inte bara jämföras med alla tillrättalagda sockersöta barnboksfigurer. Jämfört med "normala" barn kan de ju känna att de är misslyckade, jämfört med Emil och Pippi är de ju helt "normala".

Har inte Brumma en cp-skada? Jag tror att hon kom till efter att jag slutade läsa Bamse, så jag har inte riktigt full koll.

Pippi är ju helt klart mytoman och förmodligen känslomässigt störd efter att ha förlorat sin mamma och pappa föll överbord och försvann. Stackars barn, nu får hon klara sig själv och uppfinner en fantasivärld och försöker imponera på grannbarnen med sina otroliga historier. (Det underbara är att Tommy och Annikas föräldrar litar på att Pippi ser efter deras barn och får dem välbehållna hem igen efter alla deras äventyr. )

Karlsson på taket har en narcissistisk personlighetsstörning skulle jag vilja säga. Han ser främst till sina egna behov och önskemål och kör ständigt över stackars Lillebror, förstör hans saker och skyller sedan ifrån sig. Lite sociopat kanske?

Jodå, Emils pappa har också en bristande impulskontroll, men samtidigt gör han ju vad som förväntades av en pappa till ett så "ouppfostrat" barn som Emil - på den tiden. Idag hade han garanterat åkt dit för barnmisshandel och fått sina barn omhändertagna, men i början av 1900-talet gjorde han helt rätt. Tur att tiderna förändras.

Ja, som sagt, jag har inte läst så mycket om Brumma så jag skrev bara vad jag trodde.

Eller så reflekterar man på ett annat vis än andra som bara köper allt de läser utan att fundera över vad som sägs, om det finns budskap eller lärdomar att dra av texterna.

Jadå, det var inte en motsägelse till min kommentar. Jag älskar de flesta av Astrid Lindgrens berättelser. Hon sätter alltid barnen i fokus och det är viktigt för de barn som hör berättelserna tror jag, att veta att barnen också blir sedda. Sedan om hon beskriver någon med diagnos eller en helt "normalstörd" unge spelar ju inte så stor roll, bara berättelsen är underhållande och kanske lite sedelärande. Just det, när du säger det så. Det låter bekant. Asperger räknas väl in i gruppen "högfungerande autism" har jag för mig. Min son var/är väldigt sen i sin talutveckling men han fick istället diagnosen "atypisk autism" eftersom han inte uppfyller de kriterier som gäller för bara "autism".

Tack Ari Gold! Fortsätter vara lite ot: Nu var det så länge sedan jag läste på ordentligt om NPF (även om det ingick i både min gymnasie- och högskoleutbildning och det nu blev aktuellt genom sonen.) Vår son har ju problem med både det sociala samspelet, talutvecklingen samt har stereotypa beteenden, men fungerar hyfsat bra både hemma och på förskolan ändå. Hans debutålder var nog tidigare än vi velat inse, men vi sökte hjälp först när han var 4.

Det beror ju på hur pass olika man kan acceptera för att samhället fortfarande ska fungera. Du får gärna komma och bo med oss en vecka så får vi höra din åsikt om ADHD igen, efter det.

Well spoken!