Ångest över resultat på universitet

Vi hade bara G och IG, sedan efter två år så ändrades allt och nu har jag G och 3or och 4or. Ser jätteskumt ut. Jag tror att om man har gjort sitt bästa så ska man vara nöjd. Tillåta sig att vara nöjd. Varför skämmas, alla kan inte ha 5or. Det är ju jättebra att ha en kandidat i bagatet. Jag är jättestolt över mina betyg. Var stolt!

Jösses! Du har varit asduktig! Jag själv är lärare, fick genomgående G. Enstaka VG på en 7,5p. INGEN har tittat på mina betyg. De kollar att man har Godkänt och att man har sin examen. Mycket beror på peronlighet.
Att få VG på universitetet är mycket svårare än att få MVG på högstadiet och gymnasiet.
Jag har också hoppat av nåt som jag inte kände för. Fick göra om alla tentor på Historia A (nu kan jag mycket historia!)...jag känner mig inte misslyckad!

Jag har precis som du haft mycket som hänt i livet parallellt med studierna. Har läst 5 år på universitet, snart 6år.

Under de tre första åren häde följande:
Kämpade med ätstörningar samt (då okänd) sjukdom med krampanfall.
Hade en vän som föföljde mig och vägrade lämna mig ifred.
Mina båda föräldrar fick cancer åren efter varandra och bara den ena överlevde.
Läste dubbelt 1.5 terminer för att ta igen det jag missade under ena förälderns sista tid i livet.

Jag är nöjd över mina G:n för jag har verkligen fått kämpa för att få dem, under de förutsättningar jag hade. Jag är yberstolt över mig själv som klarat detta trots alla motgångar jag hade under studietiden. Det är ett under att jag gjorde klart studierna över huvudtaget.

Tycker du ska vara stolt över dig själv som lyckats göra så bra ifrån dig trorts din livssituation.

Du har ju en examen. Det är det viktiga. Om du läste mer än 100%, jobbade under tiden, och gjorde annat som tog tid ifrån dina studier, det var aktiva val du gjorde då; och med de valen är det ganska logiskt att man inte satsat på högsta betyg (det gjorde inte jag heller, och det var ett medvetet val jag gjorde.) Om du pluggat max 15-30 timmar i veckan, antar jag 30 timmar om kursen var rolig - ligger du ändå i underlkant av vad som kan behövas för höga betyg, beroende på kurs. Kämpa med äststörningar etc är ju jobbigt, och det kan man ju inte göra så mycket åt, men i övrigt tycker inte jag du gjorde allt du kunde för att få bra betyg, du gjorde vad du behövde för att klara utbildningen. Och inget fel med det. Du behöver bara inse att det krävs mer än du trodde för höga betyg, och att du klarade dig så bra du kunde på de premisser du hade, och de val du gjorde. En examen är ändå viktigare än vilka betyg du hade.

Tack för era snälla ord. Jag vet nog egentligen inte hur jag kan jämföras med andra och jag tror inte att det är mitt största problem eftersom jag nu inte kan göra något åt betygen. Då är det nog från arbetsgivares perspektiv. 

Mitt problem är hur jag ska kunna känna mig stolt, 'när jag vet att jag kan bättre', när jag har legat nerbäddad stora delar av dagen istället för att plugga och sedan bli ledsen när jag får betyg från det. Jag säger att jag vet att jag kan bättre, men det är ju egentligen inte sant. Jag har gett allt jag kunnat ge och ändå hamnat på botten. Men jag ser inte mitt beteende (eller mina undanflykter) som godtagbart och det är därför jag tycker att jag ska kunna bättre. 

Mitt universitet har dessutom A-E (press) som godkända betyg och vi har haft en del lärare som inte ger ut A för något annat än det "verkligt exceptionella". Jag tror jag drunknade i deras brist på struktur ... och min brist på struktur, jag lät en dålig sak bli till en spiral av värdelöshet.

Hur accepterar man att man har gjort något sådant här mot sig själv?  
Har alla utom jag en mer avslappnad syn på betyg från första början? Eller når alla andra sina mål? 

Tack, det är exakt vad jag frågande efter! Du tänker nog mycket som mig. Jag kan nog tillägga en sak också, jag började läsa extrakurser och extrajobba en bit in i utbildningen, när jag insåg att en del lärare helt enkelt inte delade ut A som betyg om det inte rörde sig om något helt fantastiskt, vilket de lät oss veta att det sällan gjorde. Andra lärare var betydligt mycket mer avslappnade och betygen kändes mer som ett lotteri än som något man jobbade ihop till.

Då valde jag att ta upp annat som jag kunde krydda mitt CV med eftersom jag utgick ifrån att toppbetyg redan var uteslutet och började extra kurser/jobb. För att kunna konkurrera efter skolan.

En annan sak slår mig nu, vad tycker ni är bra betyg? 

Med såna förutsättningar var det nog bra val du gjorde :)

Själv har jag på skalan IG, G, VG, MVG kanske lika fördelning G och VG, och tycker det är ok betyg, inte bra betyg. Bra betyg skulle för mig vara vara bara VG. Mycket bar betyg skulle jag känna att jag har om jag hade VG med inslag av MVG. :)

Jag bannade mig hårt under tiden jag pluggade för att jag inte klarade av att prestera bättre. Det var inget jag accepterade bara så där. Det är först nu flera år senare som jag ser saker på ett helt annat sätt. Mycket förändrades när båda mina föräldrar blev sjuka och jag har omvärderat mycket i mitt liv efter det.

Att acceptera att man inte presterat som man önskar är inget man gör på en handvändning, det tar nog lite tid.

Jag har också haft toppbetyg från när jag började få betyg, och dessförinnan strålande omdömen och legat långt före mina klasskamrater i de flesta skolämnen. I början fortsatte det så när jag läste på universitet/högskola, genomgående A och B. Sen fick jag barn. Det har tagit lång tid, men nu har jag lärt mig att släppa kraven och faktistk vara nöjd med G, trots att jag vet att jag kan bättre om jag anstränger mig.

Det är ingen dans att plugga, och det ska det ju inte heller vara. Du har varit jätteduktig i det du har gjort! Ibland händer det något så man får sänka kraven, och ibland så får man prioritera om. Ibland får man inse att ett G faktist är Godkänt. Det är inte underkänt, och det betyder att du kan det du skall kunna efter att du har gått den kursen. Visst kan det vara surt att veta att man egentligen kan bättre, men ibland får man inse att "good enough" inte är ett misslyckande.