Anorexia nervosa, min dotter dör snart av svält!

Kan du och dottern prata om det öht?
Vet hon om sitt problem?

Är hon under 18 så finns det väl möjlighet att vårda henne med hjälp av LVU? För hon bor alltså hemma med er samtidigt som hon är  så svårt sjuk? Har du varit i kontakt med nåon stödförening?

Så hemskt.....vet hennes läkare om hur illa det är? Att hon äter så lite?

Kräv en annan läkares omdömme! Jag vet inte vilka rättigheter du har men jag vet att ni har rätt till att få ett nytt utlåtande av en annan läkare.

Åk in akut!
Hon klarar sig länge på att bara dricka men kroppen behöver näring. Kan du prata alls med henne? Kan hon dricka yoghurt, något?

Usch! Har ingen erfarenhet alls tyvärr men kan du inte åka in med henne akut? Då bör de väl lägga in henne?

får hon behandling för anorexia?

Vill hon aldrig ha barn då i sitt liv?

Upplys henne om att mensen borta= hon kan skada sin hormonbalans och fertilitet för alltid om hon inte äter.

Jag vet inte om du redan har surfat reda på allt man kan, men detta tyckte jag lät lovande, om man kunde hitta en vårdenhet som är ansluten till Stepwise:

http://www.ätstörning.se/KATS/om_stepwise.aspx

Dom är hårda på det där, väger man inte under 37 har jag för mig att det är så tar de inte in en. Folk går med anorexia i år och dagar utan att bli inlagda tyvärr själv har jag vägt 42kg och fick ingen som helst hjälp mer än min vanliga jag hade då. Tyvärr är det nog som det är, men hon kommer inte att dö ifrån dig, innan dess kommer dom lägga in henne.

Hej,
Förstår att det måste vara en hemsk hemsk situation för er familj. Min syster hade mycket allvarlig anorexia under ca 3 års tid. Hon var aldrig inlagd men vägde som minst mindre än 27 kg till sina 160 cm. Det var så fruktansvärt för hela vår familj och mina föräldrar var helt ifrån sig. Min mamma gjorde två saker som jag tror hjälpte min syster mycket. Det första var att hon letade upp en privat terapeut som min syster gick hos i flera år mot betalning. Det andra var att hon hjälpte min syster att flytta hemifrån. Detta trots att mina föräldrar var ifrån sig av oro, men på något sätt tror jag min mamma förstod att min syster behövde komma vidare och våga bli vuxen, att anorexian var en slags skräck för att bli vuxen. Det är så klart kanske ingenting man gör så länge situationen är helt akut.

Jag undrar ändå om din dotter verkligen får det stöd hon behöver från bup? Jag vet att bup numera inte är inriktade mot någon lång behandling av patienter, det är korta behandlingar som prioriteras. Om ni har möjlighet rekommenderar jag att leta reda på en terapeut som är expert på ätstörningar och som din dotter kan gå hos. Jag tror rent allmänt sett att man måste vara väldigt påstridig för att få tillräcklig hjälp för sådana här saker.  Hoppas det vänder för din dotter.
hälsningar,
systern