Anonym (Hmm) skrev 2022-09-15 21:28:17 följande:
Är lite nyfiken på hur "behandlingen" ser ut för en anorektiker?
Har aldrig haft det själv o så eller känt någon med det. Men såg hur en blev behandlad på psyk en gång. O det var vedervärdigt rent ut sagt.
Sen är min uppfattning om att det blir precis som vanligt när "omgivningen" blir utsatta för stress, genom att det resulterar i att man tar i med hårdhandskarna.
Och då låser sig hela utvecklingen i många fall som hade kunnat bli bra, med rätt form utav stöttning.
Och precis ALLT blir endast till att handla om tvång, måsten och bestämmande ifrån andra. Man blir bara mindre o mindre som egen person (psykiskt menat).
Sen handlar ju precis allt om att gå bara till läkaren eller psykologen så får du den hjälp du behöver. Precis som att dom kan vifta med någon trollspö, vilket är helt orealistiskt.
Likadant att endast vistas i samma miljö eller i en miljö med låsta dörrar under tvång. Visst i ts fall med dottern så kanske det har gått så långt att det är ett måste om tjejen ska kunna överleva. Men saker jag tänker på rent generellt är ;
1. Får anorektiker träffa andra, före detta anorektiker?
2. Har allt enbart handlat om tjat och oförståelse och enbart i början sura miner och därefter väldigt krävande miner hellre än att kanske ta en rejäl resa och åka till ett fattigt land där folk har magra uteliggare som inget hellre vill annat än att få sig lite mat? Vad jag menar här är att den psykiska delen är vad man behöver hjälpa över tröskeln innan det går så långt som i ex det här fallet.
Det fattas en klar oförstående inom vissa behandlingar inom svensk sjukvård. Och alla får inte eller blir hjälpta av saker som andra har blivit. Man kan inte lägga hela sin person både fysiskt och psykiskt eller / antingen eller hos svensk sjukvård!
Av personlig erfarenhet så är sjukvården väldigt kall av sig. Allt handlar om resurser och allt kan av lösas med piller. Fast den uppfattningen är ju ingenting emot vanliga människors generella uppfattning om sjukvården och kylan de sprider och enbart hänvisar till sjukvården.
Som sagt är mitt förslag som jag redan har skrivit, försök få kontakt med fd anorektiker?
Släpp alla (syftar nu inte på ts fall) tvingande åtgärder. Låt det vara frivilligt, men på ett smart sätt.
Byt miljö och visa dom som har det sämre rent både fysiskt och psykiskt men som ligger i relation till den dåliges mående.
Och sista förslaget är, djur brukar göra väldigt gott som sällskap när vuxen världen enbart håller på och gapar på en och förstår inte någonting och till slut så har problemet övergått ifrån sina egna personliga problem / dåligt mående till att helt handla om att man lever i en tvingad miljö och vardagen blir bara en ond spiral. Detta med djur kan vara ett smart sätt. Finns inget bättre än ett djur som man älskar och som finns hos en när man mår dåligt.
En ide här vore ju att någon i tidigare stadie än ts dotter som ex (o varför inte ts dotter också?), får sig en vän o kamrat som hon vill ha och vara med och därmed få ta ansvar för maten till denna. (självklart under uppsikt så hunden inte blir svulten med). Den sjuke får mata sitt djur och man förklarar för den så här mycket mat behöver den för att må bra. O så gör man kopplingen till att hen bryr sig om sitt djur och vill den väl och då ställer föräldern / anhörig fram en matskål till sitt barn som ex samtidigt så kan de äta ihop. O äter inte personen i fråga så kan man dra en vit lögn och säga "då kommer ju hunden att dö, om du dör".
Ett annat exempel som jag baserar min text på är som ex människor som blir osäkra och istället blir riktigt hårdhänta (fysiskt i 95% av fallen) men man missar den psykiska skadan hos den som redan mår dåligt eller känner sig utsatt. Som ex folk som inte vet hur man hanterar en hund. Även gap o skrik kan göra lika mycket skada som att bli hård gripen om handlederna.
Har inte menat att skuldbelägga ts överhuvudtaget i denna text ifall det nu kanske har uppfattats så, utan jag pratar om mer generellt och större omfång än enbart just ts fall. Tycker det är tråkigt och riktigt beklagligt att ts o dottern har hamnat där de är idag.
Jag hoppas det löser sig för din dotter!
Min erfarenhet är väldigt långt ifrån det du beskriver. Min dotter mår idag mycket bättre än för 1 år sen, även om jag inte anser att hon är "helt frisk" i tänkandet och beteendet runt mat. Min dotter väger inte längre 42, som hon gjorde för ung 1 år sen, nu väger hon runt 54 kilo. Men mycket kretsar fortfarande runt kalorier, kolhydrater, proteiner mm mm. Man får armera sig med mycket tålamod som förälder, och man måste försöka att inte sätta någon press, att ta myrsteg eller att ibland stå helt stilla. Man måste lyfta fram så mycket positivt man kan om sitt barn, och INTE peka på de negativa delarna.
Överhuvudtaget handlar inget om tvång - precis tvärsom. Det går inte att tvinga nån till att bli frisk och plötsligt äta avslappnat och med glädje det som sätts på bordet. Det kan gå att tvångsinlägga någon som håller på att dö - men det är inte där man jobbar med en person som har ätstörningar.för hjälpa denne att bli frisk
Det finns ingen gemensam orsak som hos de personer som lider ätstörningar - tex anorexi, bullemi, bingeeating, ecc ecc.
Ätstörning är oftast bara ett symptom, ett beteende som har sin orsak i nåt helt annat som tex depression, dålig självkänsla,
De första stegen till att försöka "nå" personen som har utvecklat en ätstörning är att få förtroende hos en psykolog - och samtidigt kan man få hjälp av en nutrionist som kan skriva ut ett program där man ska försöka få i sig ett visst minimum kalorier per dag. Ofta är även en psykiater inblandad då det kan behövas medicinera mot ångest / depression mm mm
Bor i Italien och här blev även vi föräldrar erbjudna att gå en kurs på 6 tillfällen då man får tips och råd på hur man som föräldrar ska göra och absolut inte göra.
Det är inte lätt att bli frisk från en ätstörning, det tar lång tid. De säger att det tar i medel 6-7 år att bli "helt frisk". Då finns det naturligvis de som mår bra efter 1 år och de som fortfarande efter 9-10 år har problem.
Det krävs ett långt samarbete i familjen och ett tålamod jag själv jobbar med. Jag VET att det är mycket kontraproduktivt att försöka bestämma vad eller hur mycket dottern äter. Det måste komma från henne själv.
Tror att det är i princip omöjligt för en utomstående att förstå. Jag själv hade ingen som helst förståelse för det här innan vi själv blev drabbade.
Det finns mycket okunskap i det här ämnet...
