Väljer lågutbildade sämre barnböcker?

Fast jag tycker att varje barn som halkar efter i skolan pga bristande läsvanor är ett barn för mycket, visst kan någon procents skillnad låta lite, men det rör sig ju om många, många barn som helt enkelt får ett sämre språk än sina klasskamrater pga. något så enkelt som att mamma och pappa inte ville läsa de där 15 minuter per dag (minst) som krävs för att barnet skulle fått en god språkutveckling. Och god språkutveckling handlar inte bara om att kunna läsa skönlitteratur rent tekniskt och att njuta av det, utan om att genom att exponeras för skönlitteratur lär sig barnet massor om sig själv, andra och samhället, det ökar sitt ordförråd så det lättare kan ta till sig facktexter också m.m.

Ska man dra det till sin spets är det tyvärr så att barn till lågutbildade själva oftast blir lågutbildade. Om föräldrarna kan göra något så enkelt som att läsa för sina barn för att ge barnet ökade chanser att själva välja utbidningsnivå, tycker jag man ska uppmunta det!

Fast det finns ju en kanon, så det handlar inte bara om personlig tycke och smak. Nu finns det förvisso ingen pekbokskanon, så småbarnsböcker faller lite utanför det (även om nog många per automatik känner att t.ex. Alfons är bra böcker), men nog anser jag att det finns bättre och sämre böcker även för små barn. Men för större barn finns det en kanon (många klassiker ingår i den) och jag vågar påstå att de flesta lågutbildade som lånar/köper böcker till sina barn som ingår i den kanon, t.ex. Robinson Crusoe (som mina barn fick höra då de var fem och sex år gamla), utan ofta är man medlem i Disneys bokklubb eller köper böcker ur bokserier ( typ Kittyböcker).

Litteraturpedagogen lena Kersén har ju sagt något ganska klokt om det är och det är att man måste styra barnens läsning och det jämför hon med att äta godis varje dag, vilket naturligtvis är oacceptabelt och samma sak gäller lättsmält barnlitteratur, det är självfallet trevligt och nödvändigt att barnen får läsa t.ex. Disneyböcker ibland, men det man slukar mest, ska vara av god kvalitet. Och nej, det är inte subjektivt. Min dotter ratar t ex Disneyböcker numera för hon ycker inte de är bra, men då hon var 2-3 kastade hn sig över dem på universitetsbiblioteket. Har man fått känsla för språket genom god litteratur, då märker man den dåliga litteraturen och den ger inte lika mycker längre, istället hungrar man efter det där som till en början kan uppfattas som "svårt", men som ger det lilla extra För att återknyta till ämnet, så har lågutbildade föräldrar oftast inte kunskap om den goda barnlitteraturen, man läser inte recensionerna på DN, man  har ingen högre utbildning som gör att man kan avgöra språkets kvalité lika bra som högutbildade och ja nu generaliserar jag, men det måste man göra ibland för att få grepp om verkligheten, så den som är lågutbildad, men läser god litteratur behöver inte rätta mig Jag vet att varje generalisering innebär att fel görs, då det finns undantag.

Men det finns ju forskning som visar att utbildningsnivå ofta är ett socialt arv, så det är inget man "tror på", antingen vågar man se att det finns, eller så blundar man för det och säger att barnen får själva välja utan att vi lägger oss i.

Om du vill kan du också läsa om Burdieus teorier om habitus och socialt kapital. En del av det kulturella kapitalet han menar finns, är just kopplat till b.la litteratur. De barn som exponeras för litteratur med ett mer avancerat språk, klarar också att ta till sig skolans språk bättre och presterar bättre i skolan (vilket är en inkörsport till det fria valet om man ska studera vidare eller inte). Däremot har barn till lågutbildade stor chans att själva välja utbildningsnivå, om de får läsa god litteratur, gå på museum etc.

 www.dagenssamhalle.se/nyheter/foraeldrar-avgor-elevernas-resultat-4151

Det är egentligen inte konstigt att utbildning är ett socialt arv. Och ja, utbildning är viktigt, även "bara" grundskoleutbildning. Men många tonåringar idag klarar inte av att förstå den enklaste tidningsnotis pga. för dåligt språk.

Ungefär som att det är bättre att barn som äter dåligt lever på bullar, än att inte äta något alls...

Sedan är det så att vi som arbetar med läsande (nu generaliserar jag igen) så vitt jag vet inte förespråkar att man ska ge upp den goda litteraturen, uan komplettera den med annan litteratur eller populärfilm,. En god idé kan t.ex. vara att läsa en klassiker för sitt barn och sedan se en disneyversion på DVD. Men inkörsporten för lässvaga barn ska vara att de får välja själva, men de ska uppmuntras att närma sig den goda litteratuen och komplettera med den, men att fullständigt strunta i vad ens barn läser för något "för vad som helst är bättre än ingenting" är det väl ingen litteraturpedagog som förespråkar att man gör i längden? Inte så vitt jag vet...

Det är väl inte så konstigt. En akademiker exponeras för en rad olika ord och begrepp någon som endast läst gymnasiet inte kommer i närheten av. Återigen kommer vi till Bourdieus teorier om socialt och kulturellt kapital, eftersom det sedan förs vidare till barnen som automatiskt införlivar dem i sitt ordförråd - för att ta ett extremexempel, en medicinskt utbildad förälder kan prata med sitt barn om fekalier, medan arbetarfamiljen säger "bajs" eller avföring. Barnet lär sig då per automatik att bajs kan kallas för olika saker och har lättare att ta till sig olika slags texter.

Jag håller inte alls med dig. Du generaliserar på ett sätt som är farligt för en stor grupp pojkar (barn till lågutbildade) som kommer till högstadiet och inte gillar att läsa. Vad ska man göra med dem då? Ska man bara nöja sig med att antingen så gillar man att läsa och då gör man det eller så gillar man det inte och då läser man inte?

Alla kan inte "lära sig" att läsa skönlitteratur, men att leva i samhället som analfabet. är inte alls bra!

Och jag har sett att många lässvaga pojkar visst gillar att läsa om de får en text anpassad till dem,men det kräver en vuxen som orkar engagera sig.

Så klart man kan, men det var menat som ett exempel. Man kan som lågutbildad givetvis sitta med ordlistan och hitta ord man inte använder i vanliga fall och försöka använda dem på ett icke-krystat sätt, men det brukar inte gå bra. Vad jag menar är givetvis att hela ens vokabulär påverkas av utbildning och arbete. Jag förstår inte riktigt hur du kan förneka det. Man lägger inte vokabulären helt åt sidan för att man slutat arbetet och om du tror att ifall man pluggar i låt säga 4-5 år på universitet inte förändrar sitt språk får det stå för dig. Du har helt fel. Det är inte artiklar med ett språk som liknar det i Atonbladet som läses där.

Om du kallar vedertagna vetenskapliga teorier för fördomar kan jag inte göra något åt det.

Nu ska jag dock läsa.

Fast man måste generalisera för att kunna se helheter och förändra. Ska man titta på varje enskild individ och säga att det finns massa undantag så ingen regel kan bekräftas, då kan man lika gärna strunta i att försöka förändra saker. Varför ska t ex fattiga människor ha högre löner, en del mår ju jättebra av att vänta på slantarna? (dvs vi struntar i att de flesta mår dåligt av det). Och "Kalle" som hade jättelågutbildade föräldrar han läste till jurist, men att 99% av alla väldigt lågutbildades barn inte läser vidare, det ska vi då strunta i, eftersom "Kalle" är ett så positivt undantag.

Nej, ditt korståg mot generaliseringar tycker jga inte om. hur ska man få grepp om verkligheten utan att generalisera?

Fast skillnaden är jättstor, det är verkligen inte okej att det är så pass stora skillnader gällande elevresultat i skolan kopplade till föräldrarnas utbildningsnivå. Det är ett specifikt svenskt misslyckande som leder till ett segregerat samhälle. På få andra platser i världen överger man barn till lågutbildade och säger att de har samma förusättningar som barn till högutbildade gällande allt och att de väljer själva. Individualismens förbannelse.