Om en annan förälder kritiserade er

Om jag ser någon skälla på sitt barn brukar jag inte reagera särskilt, kanske kikar lite för att få tips på hur man kan hantera/eller inte hantera situationen. Jobbar i butik och har ofta situationer som jag ser från början och då förstår vad det handlar om, det kan vara väldigt lärorikt ..
Men skulle jag se en förälder behandla sitt barn illa, alltså slå sitt barn tex.. då hade jag reagerat..
 

Men min fråga är ju den motsatta - hur hade du reagerat om någon kom fram och sa åt dig att den tyckte ditt handlande varfel?

Jag tänker på den där reklamen för den där barnyoghurten eller vad det nu är. "Hoppla hoppla godis mitt i veckan" så får mamman sitta och förklara sej för en främling. Jag har inga egna barn och har inte någon som helst åsikt om själva varumärket i reklamen utan bara denna grejen att en främling tycker sej ha rättigheten att lägga sej i vad nån annan gör.
Har också läst tråden som hänvisas till och visst, OM DET ÄR MISSHANDEL är det väl klart man ska ingripa. Det skulle även jag som inte har barn. MEN det skulle ta mer än att någon skäller/skriker på sitt barn för att jag skulle anse det som just misshandel.
Nej jag blir mest irriterad på folk som vet bäst om andras situationer.

"Det angår dig inte" hade jag svarat, argt. Butt the hell out, liksom.

"Sköt du ditt, så sköter jag mitt!" skulle jag svara!

Jag får ofta blickar från folk när jag hanterar mitt barn. Min son är atutistisk, men det syns ju inte utanpå. Jag vet hur jag ska hantera hans utbrott och låsningar, jag vet vad som fungerar och vad som är bäst för honom. Men de blickar jag fått från mammor, och mummel bakom ryggen.... det är inte kul. Det jag vill ha sagt med detta är att man ALDRIG vet allt om en situation när man bara ser en ensklid händelse. Vad gäller länken du gav i TS så vet man inte vad som hänt innan, under dagen eller vad det är för ett barn man har att göra med.

om ngn kom fram och kommenterade hur jag hanterade en situation, tror jag att jag skulle bli jättearg och skälla. Men jag vet inte, har aldirg varit med om det, bara blickar och mummel bakom ryggen!!

Vill berätta en jätterolig sak som hände mig. Satt på ett pendeltåg där det fanns en mamma med två småbarn, hon hade fullt upp med dessa och en av dem smällde med sätet mot väggen. I samma vagn satt ett gäng kaxiga tonåringar och kommenterade högt hur jävla jobbigt barnet var och "kan du inte få honom att hålla käften!".

Den här mamman i fråga reste sig upp, fly förbannad och gav killen en utskällning så att alla i hela vagnen beundrade henne :) Tonårsgänget bytte vagn, förödmjukade.

Jag hade föredragit om de skällde på ungen.

Jag hade skämts....för jag hade vetat att det var jag som gjort fel. Om jag skriker på och är hårdhänt mot något av mina barn för att han har varit "olydig" och skrikit att han hatar mig så hoppas jag att någon reagerar.

Tror du missförstod. Jag menade sånt man själv tycker är okej. Det behövde inte vara något av mina exempel.

Gör det någon större skillnad tycker du? Hade jag ansett att jag handlat befogat så hade jag ju utan problem kunnat stå för det och inte brytt mig att någon annan lagt sig i, eller hur? Hade bara konstaterat att vi haft olika åsikter, inte mer med det. Den som agerar kan ju inte veta vad jag har för värderingar innan? Har förbaskat svårt för hela tanken "sköt dig själv och skit i andra". Den är rätt förfärlig!

Du bad om andra exempel. Jag satt på en spårvagn för ett tag sedan. En mamma med en nyfödd verkade stressad över sin bebis som skrek och skrek i vagnen. Stämningen på spårvagnen var rätt tryckt när alla hörde att bebisen blev alltmer "hysterisk". Hon gungade på vagnen men stod mest och pratade med sin mamma som hon hade med sig om hur långt det var kvar. Efter en stund så reste jag mig och sa att jag tyckte synd om henne......sa att jag vet hur jobbigt det är med ett litet barn som gråter, erbjöd henne att ta min plats och sa att jag tyckte att hon skulle ta upp sitt barn och sätta sig på min plats. Jag och mina barn kunde stå. Jag skulle säga att det var en rätt lättade förstagångsmamma, som det visade sig vara, som helt enkelt var stressad och inte riktigt visste hur hon skulle hantera situationen.......att det var ok att ta upp ett litet barn och faktiskt även amma om hon kände för det....även på en spårvagn. Jag var inte minsta anklagande, hade inte minsta tankar på att hon skulle vara en dålig mamma eller liknande.....bara i en situation då hon behövde lite råd....och jag tror faktiskt inte jag var särskilt hemsk för att jag "la mig i".

Hon hade ju mycket väl kunnat be mig dra dit pepparn växer och sagt att hon ansåg att barn bör lära sig att man inte alltid får som man vill och inte mår dåligt av att få skrika lite. Det hade jag ju fått acceptera givetvis, men jag hade agareat likadant igen i en liknande situation i alla fall.

Vad sa hon till pojkarna då?

Jag har fått många okända på mig genom åren, då jag har barn med div svårigheter och kan i andras ögon se ut som vanlig trots.
En son med adhd o autistiska drag, går in i sig själv o lägger sig på marken, var som helst, han är inte kontaktbar i det läget o rör man honom blir det värre, men att stå brevid är tydligen inte ok enligt svensson, då har man noll koll och skulle behöva skicka in ungen på uppfostringsanstalt osv?!
Samma son i en affär, får inte det han vill ha och freakar ut, blir skogstokig och jag får försöka bära denna sprattlande, sparkande son, försöka få honom att stanna i vagnen mm, men då kör man visst med barnmisshandel har jag fått höra??!
Jag kan berätta så mycket om folks åsikter om det dom inte vet något om, för det är just det som det handlar om, folk har ingen aning och bör inte lägga sig i.
Oftast så nonchalerar jag människorna, orkar bara inte... andra gånger ber jag dom sköta sitt och dessvärre så har jag vid några tillfällen sagt mer än jag vill till ihärdigt korkade människor, men jag föredrar att inte ens se dom, sparar mest energi hos mig, som jag behöver till mina barn! 

Jag har råkat ut för en sån sak...ungefär i allafall. Min son stack ifrån mig när han var liten o rusade rakt ut mot spårvagnsspåret på Avenyn. När jag fick tag i honom så var det i ena armen o jag lix slet till mig honom för att han inte skulle bli överkörd. Då kommer det fram en man till mig o skällde på mig. För att jag vart arg o slet tag i sonen. Jag bad honom dra käpprätt o helvete och han kontrade med att han minsann var psykolog osv. Då sa jag att det fanns npg en speciellt avsedd plats för honom i helvetet ändå.

I stunden skulle jag förmodligen bli skitförbannad och säga ifrån till den som sa till mig.
Efteråt skulle jag förmodligen rannsaka mig själv för att seom det jag gjorde var ok eller inte.
Så länge det inte gäller misshandel och så länge det inte är något jag sett ett flertal gånger så lägger jag mig inte i.

åh vad bra gjort, hon behövde nog verkligen få det konkreta rådet just då, det är ju så svårt att veta vad man ska göra ibland och just vad som är ok och inte i andras ögon!

Då skulle jag ransaka mig själv och ta reda på om jag tycker att jag gjorde rätt. Samtidigt tacka för att personen bryr sig.

Det beror väl på vad personen i fråga la sig i. Som du säger kan ju barnet ha provocerat hela dagen, så att man till sist tappar tålamodet. Det har aldrig hänt att någon lagt sig i, men det har väl inte heller funnits skäl för det.

När det gäller att själv ingripa eller påpeka skulle jag göra det om en vuxen sade något nedsättande till barnet. Om jag vågade. I Somras var det en mamma på Ica som bad sin dotter att hämta marmelad, de stod i kassan och mamman hade glömt marmeladen. Dottern frågade vilken sorts marmelad och mamman sa unger "ta vilken som helst". När dottern kom tillbaka med marmeladen snäste mamman "Är du dum i huvudet, klarar du inte ens att hämta marmelad" och menade att den tonåriga (14 kanske) dottern hade tagit fel sort. Jag sa inget, men ångrade mig efteråt. Så det ska väl mycket till innan man lägger sig i.

Ibland har ju främst äldre peroner, damer 70 +, lagt sig i när man kommti med sitt sopäödbarn i liggvagnen. Då har det gällt att barnet har för mycket eller för lite kläder på sig osv. och då har jag ignorerat dem, eftersom jag vetat att mitt barn haft precis så mycket eller lite kläder/täcke osv. som behövts.