Hejsan!
Jag och min sambo har försökt få barn i 8 år och gjort 8 eller 9 IVF-försök. Dessa år har varit en enda stor berg & dalbana där man har slitits mellan hopp och förtvivlan. När vi började försöka var jag 25 år och är nu alltså 33 år, på god väg mot 40.
I vanliga fall är jag en ganska positiv person, jag försöker alltid se nåt bra i allt elände som drabbar mig, men när det gäller barnlösheten har jag väldigt svårt att hitta nåt som är positivt.
Under de första åren av vår kamp mot barnlösheten, oroade jag mig ständigt för att jag om ett antal år skulle sitta här med alla landstingsbetalda IVF-försök förbrukade, en stor skuld, på väg att bli för gammal och fortfarande vara barnlös. Jag mådde så dåligt för jag var övertygad om att mitt hjärta inte skulle överleva den sorgen det skulle innebära. Idag är jag precis där jag i mina värsta mardrömmar befarade att jag skulle hamna och jag lever fortfarande, mitt hjärta höll, även om det många gånger varit på gränsen att brista. Om jag jämför hur jag mår idag med hur jag mådde då, så mår jag trots omständigheterna ganska okej.
Jag har förlorat så många år då jag bara har oroat mig, varit deprimerad och glömt bort att leva. Någonstans mitt i röran så tror jag att jag bestämde mig för att nu får det vara nog, barnlösheten ska inte få ta fler år ifrån mig. Vi har fortfarande inte gett upp hoppet om att en dag bli föräldrar, vi kommer definitivt göra fler IVF-försök, en tanke om adoption har möjligen väckts och jag pendlar fortfarande mellan hopp och förtvivlan. Skillnaden nu är att jag därimellan försöker tänka att oavsett om ödet har bestämt att vi ska förbli barnlösa eller bli föräldrar, så ändras inte detta av att jag straffar mig själv genom att sluta leva. De dagar jag mår pest så tillåter jag mig själv att göra det, så gott det går, och bättre dagar försöker jag umgås med mina syskonbarn som är så härliga, inte längre avskärma mig från släkt och vänner, och ta dagen som den kommer.
Det är inte så lätt som det kanske låter, men jag övar lite varje dag, försöker vara förlåtande mot mig själv, det är ju trots allt en jättesorg att inte kunna få de efterlängtade barn som man älskar så mycket redan innan det blivit till.
Jag hoppas dessa ord kan kännas lite bra i alla fall för någon och kom ihåg att det finns hopp även för oss som kanske förblir barnlösa. För bara ett par år sedan hade jag bara fnyst åt detta påstående och tänkt att människan är inte klok, det är okej det också.
Fortsätt hoppas, hoppet är det sista som överger oss:)
Jag har TD nästa lördag men känner redan nu att ngt är på gång och att mensen är på väg ordentligt! Hur känner du dig i magen nu då? Jag blir bara så trött och jag förstår dig fullt ut och ställer samma fråga: Hur ska man orka och vad gör man liksom? Jag håller tummarna för oss båda!
