Vad är barnsligt i en relation?

Måste bara lägga till att han alltså tycker jag är barnslig när jag pratar om mina känslor - för mina känslor är ju mitt problem som jag ska kunna hantera som en vuxen. Jag tycker att det är ett måste i en relation för att komma varandra nära att man pratar om hur man mår. Det gör aldrig han, han spelar alltid glad. Jag känner mig inte behövd då. Motsatt dilemma. Han vill bara ha ytan, jag tycker ytan känns falsk om djupet inte är välkommet utan killen drar hem till sig som han när jag försöker öppna upp en diskussion.

Sa till honom imorse att Ok du har rätt. Jag ska va som du vill och du som jag vill av kärlek. Så jag ska sluta prata känslor med dig utan bara vara glad, gå ut mer på krogen som du och va artig sexsökande och social enbart. Men gnäll inte sen för att du inte känner nån närhet.

Jag blir lite förvånad att den så pass "vuxen" man kan ha den inställningen.

Man både ger och tar i ett förhållande.
Min man blir snarare arg när jag går och drar på saker inom mig, istället för att tala med honom. Vi har ju valt att dela liv tillsammans, att skapa liv tillsammans, då måste man kunna ge av sig själv.
Vi är 2 olika individer, han är stark i vissa situationer och jag i vissa, men vår famn finns alltid öppen för varandra att vara svag och liten i......

Vad fint "Tindrande" är så jag vill ha det också. Brukar be honom öppna upp sig för mig men han vill inte, sa imorse att han inte har några problem...(fast jag vet han har mycker fler problem än vad jag har). han är typen som biter ihop och fixar allt själv och så ska jag också vara. Har under tre år försökt öpna upp honom genom att dra relationen själv. Har nu tänkt bara va som han vill att jag ska va så får han väl se hur kul det är. Sa till honom att kom inte och gnäll sedan för att du inte känner dig nära mig och inte vet nåt om hur jag tänker.

Jo, men frågan är om han kommer ändra på sig......har han inte gjort det ännu så.
Man ska inte behöva leva enbart på den andres villkor i en relation, det tär för mycket på en.

Jag menar, vad ska man ha en relation till om man bara ska ta allt själv, inte dela sina problem eller känslor?

Det är exakt den frågan jag ställer mig också...är så svårt bara för jag älskar ju honom. jag har lätt för att falla in i tänket att han inte har lärt sig "rätt" tänk hemifrån, hans föräldrar är inte direkt stöttande typen, de piskar till lydnad och så har han blivit så. Jag väntar på att polletten ska trilla ner, men blir sån maktkamp. När jag kallnar och beter mig så som han ber mig göra blir ju ahn väldigt osäker, men det förtränger han snabbt när det är bra igen. Beter jag mig varmt och öppet mot honom stöter han bort mig, är jag kall mot honom kämpar han. Lång historia, men är detta som det handlar om. jag hoppas ju hela tiden att han ska fatta för även han (mer änmig egentligen iom att han inte har haft det) borde ju vilja ha en kärleksfull relation som inte bara är på ytan fin.

någon som haft liknande problem i sin relation och lyckades förstå varann/lösa det?

Folk har ju väldigt olika behov av att öppna upp sig och i en parrelation gäller det väl att kunna anpassa sig till varandra. Jag diskuterar ogärna mina känslor med andra om det inte handlar om ren problemlösning.
För att grovt generalisera det hela så tror jag att i ett manligt kontra kvinnligt perspektiv, män är mer benägna att ta upp saker till ytan om de betraktas som problem som behöver lösas medan kvinnor gärna ventilerar sina känslor utan att för den skull ha för avsikt att söka en lösning på eventuella problem. Som sagt, grovt generaliserat, ingen behöver påpeka den rikedom av avvikelser som existerar, den är jag väldigt medveten om.
För att komma överens tror jag att båda måste anpassa sig till detta. Som man genom att lyssna och bekräfta. Som kvinna genom att välja sina strider och inte släppa ut allt hela tiden.
Min teori. Släng den eller rama in den.

Mvh

Egentligen är inget barnsligt i ett förhållande om man inte gör det barnsligt!

Ja, alla vet väl det typiska fjortis klängandet ofentliga miljöer, ett bevis på att man är rädd för att förhållandet skall ta slut kan verka barnligt i vissa ögon, Men vem säger att det är barnsligt?

Vem är det som ger riktlinjer i ett förhållande, bbara de inbladande vad jag vet...

Skit i andras tycke och var barnslig i deras ögon om det passar er!

Kan nog stämma MrM
Jag brukar alltid börja med att förklara för honom på mjukt sätt hur jag vill ha det - är alltid på relationssättet utifrån att vi har ett liv ihop. Men tröttnar allt mer på att jag ska ge honom kärlek hela tiden och sen när han stöter bort mig ta det lugnt. Inte får det mig att känna mig älskad att ha en karl som vill komma och gå som det passar honom. Vem som helst älskar mig om jag bara visar mina bästa sidor (ser bra ut), men ska jag ge mitt bästa för en man och stötta honom i vått och torrt får väl han finnas där för mig också.
Han sa igår att han tycker jag behöver mycket bekräftelse. tycker du sa jag, vad menar du? Jo sa han när jag berättar att jag städat eller gjort nåt på dan så menar han att han berömmer mig och bekräftar mig.
men herregud DET ger mig väl inger bekräftelse, sånt berättar jag ju bara för att säga vad jag gjort under dan. Av min partner är den bekräftelsen jag söker (och inte får) att få höra att han är stolt över mig, att jag är rätt för honom etc. Är vuxen behöver ingen farsa som klappar mig på axeln för gott utfört arbete....
Jag var mycket bra på ge honom bekräftelse förut men har slutat för att jag inte tycker jag får nån. Hans enda problem är ju mig (sa han så sent som imorse).

Innan har jag alltid ringt honom efter han har åkt och varit gullig men inte idag.
han skulle bara åka hem några timmar och betala räkningarna. Jag bad få följa med men han sa han behövde va själv men att vi skulle ses ikväll. (sen snacket jag citerat i inlägget för jag sa sen att jag vet ju att du sen vill va själv hela kvällen men du kan inte ta en konflikt utan ska ha mig i osäkerhet vilket gör mig mer beskviken).
hade jag behövt vara själv hade jag kramat om honom och gjort det på schysstare sätt. jag hade ju inte gjort nåt som helst fel.

Hur fan löser man detta utan att diskutera känslor? Jag är rakt på sak, säger hur jag mår i olika situationer. han har vänstrat och firade förra julen med en annan tjej (tro inte han sa nåt till mig), rätt svinigt. Är detta som gör så jag inte har tillit till honom men han tycker vi bara ska se framåt. Jag ska fira jul utan honom i år också så vi har bara två helger kvar ihop, då ska han gå ut hela nästa helg....jag tyckte det kunde räcka med fredan. Han frågade mig vad jag kände för det INNAN jag sa nåt. Så varför så arg? Känns som jag måste låtsas helt känslokall. Så visst fine, sa till honom att är det så du vill ha det så OK men du kommer nog inte tycka det är så kul. Vill du prata känslor framöver så får du ta initiativet. kan tillägga att han är väldigt svartsjuk än fast jag aldrig varit otrogen och knappt går ut. Men var hemma hos en kompis en fredag när han som alltid förväntar sig jag ska va hemma och vänta på honom och då tog det hus i helvete, telefonterror och gud så taskig jag är. Är alltid så har slutat gå ut därför.
men är jag snäll mot honom blir han bara jävlig. Moment 22. Nån man som kan förklara hur detta ska gå att lösa, hur ska jag agera?

Cubermum, är killen som tycker jag är barnslig när jag berättar hur jag känner, han tycker jag får ansvara för mina känslor.
Andra människor tycker inte jag är banrslig - tvärtom att jag är väldigt mogen och medveten