min älskade pappa dog

Först: beklagar sorgen!

Jag förlorade min mamma för 15 år sedan och jag kan säga att alla i vår familj sörjt olika och sörjer olika.

För mig har sorgen falnat, men den dyker upp igen i olika perioder. T ex när jag fick mitt första barn.

Sorg är individuell och det finns inget sätt som är rätt eller fel, inte sorgtid heller.

Har du funderat på att prata med någon, t ex en kurator?

Oj TS, vilken sorglig historia... Jag beklagar din och er sorg, givetvis. Jag tror inte att man kan sätta en tid för en sorg som så, utan mer att det är stadier som man psykologiskt BEHÖVER gå igenom, för att själv orka/vilja leva vidare, och kunna sätta en så traumatisk händelse till en specifik händelse, och inte ett allstädes varande i sitt liv. Och det är lite kors paralelle mellan tid och rum, innan man riktigt har kommit dit, för det finns så mycket emotionellt som man behöver hantera fram tills dess. Men det viktiga är inte att koncentrera sig över hur mycket man INTE får vara ledsen, utan tvärtom, acceptera ATT man är det. Därför att man behöver det. Och det tar den tiden det tar.

Det är så tråkigt och ledsamt att du inte har en bättre chef, för det skulle kunna underlätta för dig. Annars är nog det bästa att försöka prata så mycket som man känner och vill göra med familj,  nära, vänner. Så man liksom med ord får beskriva det som gör så ont, så man bitvis kan lägga det i dom fack som dom hör hemma.

Stora kramen till dig!!

Hej TS,

min pappa gick bort för en tid sedan och det var ett väldigt hastigt förlopp och han var alldeles för ung för att dö. Jag hann inte träffa honom eller ta något avsked före han somnade in vilket kändes oerhört tungt.  Allt man hade velat säga, fråga osv var det för sent för.

Första tiden grät jag ofta och hade svårt att ta in det som hänt. Fortfarande är det svårt att förstå det ibland och jag kan komma på mig själv med att vilja ringa honom för att berätta nåt.

Tiden som det tar för såren att läka och smärtan att lindras är nog väldigt individuell. Min vardag har ju mer eller mindre återgått till det normala även om jag tänker på honom dagligen. Det blir dock extra påtagligt att han saknas vid tillfällen som är högtidliga eller familjära. 

Låt känslorna komma ut, jag tror det är ett måste för att man ska kunna acceptera och komma till ro.

Varma kramar!!

Beklagar...
Prata med nån. Präst, psykolog nån som kan.. Fråga fast om hjälp från högre makter, sånt brukar hjälpa.
Sorg drabbar alla nångång. Ha det bra... :)

Jag vill börja med att beklaga sorgen, jag vet att det kanske inte finns några ord alls som kan trösta när något så hemskt sker, men alla handskas vi med vår sorg på olika sätt, och man får lov att ge det den tid det tar och ta ett steg i taget. Det finns inget protokoll över hur man kommer över sorg eller hur man handskas med det, utan du behöver nog bara låta dig själv sörja på det sätt du behöver!
Man får skrika och gråta, och ja, praktiskt taget göra vad du måste och behöver för att ta dig igenom dagarna.

Jag har inte förlorat en förälder, men i slutet av november brann båda mina morföräldrar inne i sitt hus, och jag kan fortfarande inte alls handskas med min egen sorg. Men däremot så har min mor förlorat båda sina föräldrar och jag allt i min makt för att hjälpa henne att ta sig igenom dagarna, och att ens ta sig upp ur sängen på morgonen. Så jag kan relatera lite till din sorg, men som sagt, alla handskas vi med sorg på olika sätt och man kan nog aldrig säga att man vet hur någon annan mår vid en förlust då alla tar det på olika sätt.

Men jag hoppas verkligen att du släpper ut all din ilska och sorg och inte håller den inne, utan gör det du behöver, minut för minut, och låt det ta sin tid. Återigen, jag beklagar verkligen din sorg, och jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att du snart får det lite lättare, ta hand om dig!

Min pappa somnade in för en månad sedan efter en tids sjukdom. Han var medvetslös de 2 sista dygnen. Hann precis till sjukhuset för att höra honom ta sitt sista andetag, men det hade egentligen inte spelat någon roll. Han var ju redan borta innan det.

Jag har heller ingen släkt och endast min mamma & bror som familj.

Jag beklagar verkligen. Det finns inget någon kan säga för att göra det lättare, det måste ta den tid det tar. Jag har precis fattat att detta är verkligenheten och har fått flera panikattacker.
Gå och prata med någon. Kontakta vårdcentralen och prata med en kurator. Det känns ofta bättre att prata med någon utomstående. Min bror har sökt denna hjälp då han inte vill prata med mig eller vår mamma om detta, det blir för svårt för honom.

Människor som jobbar med att bemöta andra människor i sorg och folk med erfarenhet av detta säger att det tar ca 1 år innan man gått igenom alla sörjandes faser. Sedan blir saknaden större, men man har ändå accepterat "läget".
Sen tar det självklart olika lång tid för alla.

Sköt om dig!

Stor kram till dig Ts, förlorade min pappa för 11 år sedan och även om det var länge sedan kan jag fortfarande prata med honom eller gråta ibland. Det som hjälpte mig var att prata om det som hänt och om min pappa både med vänner men även med en kurator, när jag var hos henne kände jag dels att jag kunde "älta" samma sak 20 gånger utan att vara tjatig + att jag visste att hon har tystnadsplikt så allt stannade där.

Beklagar din förlust!
min pappa gick hastigt och oväntat över efter 6 dagars medvetslöshet den 6 oktober. Då var jag höggravid med mitt tredje barn.
Första tiden  var fruktansvärd. Gick hos en psykolog och hade en fantastisk barnmorska, det räddade mig!
Nu, snart 5 månader senare känns det lite lättare. Det går inte en dag, inte en timme utan att jag tänker på pappa men jag har inte den nattsvarta paniken varje dag.
Jag väljer att prata mycket om det. Mest med min mamma och syster, men också med vänner. De vänner som finns kvar. Märkte tyvärr att många är rädda för sorg, så de valde att inte ringa. Jag har valt att inte ringa dem heller utan fokuserar på de människor som funnits kring mig även i min sorg.

Saknaden kommer alltid att finnas, men jag hoppas och tror att en dag kommer jag och min familj att kunna tänka enbart med glädje och kärlek på pappa istället för med sorg och förtvivlan. Just nu är det så färskt och varje månad den 6:e blir det extra jobbigt. Längre fram kan man förhoppningsvis släppa det..

Jag beklagar sorgen! Du MÅSTE prata med någon! Du kan kontakta vårdcentralen och få en remis till nån psykolog, eller du kan kontakta en präst eller en kurator!

Gör det imorgen! Kram!

Jag beklagar sorgen! :'(

Jag känner precis samma. Nu är det ett år sedan min mamma dog i en bilolycka och det känns ännu värre nu. Känns som att man håller på att gå itu. Jag var bara 17 år när min mamma dog och hur ska jag kunna klara mig utan henne i flera år till. Hon var ju den som alltid fanns där.

Sorgen känns riktigt jobbig. Livet är så orättvist!

Hej
Jag vill börja med att "säga" att jag beklagar och att jag verkligen förstår hur hemskt det känns, som att världen står still för en själv, medans alla andras springer vidare...
Jag är 30 år nu och förlorade min pappa för 10 år sedan, han skulle precis till att fylla 45 år. Han hade varit sjuk väldigt länge, psykiskt sjuk... Han tog tillslut sitt liv.
Jag tyckte det var otroligt jobbigt, helt fruktansvärt! Första tiden var väl som i någon slags dimma och det tog mig nog ca 2 år (vill inte göra dig ledsen, men det tog mig lång tid att bearbeta det) att börja må bättre igen... Men det är klart att det fanna bättre och sämre dagar, jag brukade tänka att det var okej att vara ledsen, men också okej att vara glad! Våra pappor ville oss bara väl och att vi ska vara lyckliga, det går såklart inte nu, men det kommer komma.
Nu och sen länge så mår jag bra, jag har bearbetat detta och även om jag självklart tycker att det känns jättetråkigt att det blev såhär så är jag inte ledsen längre.
Jag pratade väldigt mycket med vänner, familj och pojkvänner (hade först en kille när pappa dog, men det tog slut och sen träffade jag min man sen 8 år tillbaka). Det fungerade bra för mig. Det är nog alltid bra att gå och prata med ngn också.
Kram på dig!!

Jag beklagar din förlust och vill bara säga att du absolut inte är ensam. Min mamma gick oväntat bort i sommras och jag har inte "kommit tillbaka" helt än. Det misstag som jag gjorde var att inte gå och prata med någon, jag försökte hela tiden vara stark för min pappas skull fram tills jag fyra månader senare bröt ihop totalt, jag har aldrig mått så dåligt. Jag tänkte: varför ska jag behöva gå till en psykolog, hur hjälper det mig??... I januari så tog jag mig i kragen och gick till en psykolog efter mycket tjat från min pappa och min bästa vän (jag ville absolut inte gå) men det var inte förän då som jag kände att det började vända... Det jag vill säga är att det är otroligt viktigt att prata med någon, ibland räcker det inte bara att prata med vänner och familj utan även med någon utomstående som kan hjälpa dig på ett proffesionelt sätt... Det kommer att ta tid att bearbeta han var ju din pappa, men det går så mycket fortare och lättare om man får hjälp, det blir lättare att leva med sorgen efter ett tag och man måste låta sig själv sörja precis så lång tid som man behöver..

Kram

Beklagar din förlust!
Min pappa lämande oss väldigt hastigt, endast 60 år gammal en en akut hjärtinfarkt. Sorgen och saknaden är enorm....men nu så här 5 månader senare känns det lite lättare, men tårarna svider ofta i mina ögon.

Mitt råd är att prata mycket om händelsen.......

Styrke kramar 

Hej ts!

Vill beklaga din stora förlust!!

Min pappa är allvarligt sjuk (efter kort tids sjukdom) o snart är jag där du är nu.

Jag är livrädd. Verkligen livrädd.

Jag försöker ta tillvara på dagarna, stunderna vi har, men samtidigt så känns allt så

ledsamt, som ett långt o plågande avsked.

Vi vet ju alla hur det kommer sluta.

Och min pappa är så ledsen. Han gråter hela tiden. Han vill inte lämna oss.

Fy fan!! Man måste försöka vara stark!!! Man e kanske starkare än man tror.

Många kramar till dig!

Beklagar sorgen TS.
Det värsta som kan hända en är att förlorat någon man älskar och har levt med.
En del lämnar oss hastigt och en del lämnar oss efter en tids sjukdom och sorgen efter den kan ge olika utryck.
Min pappa gick bort i maj förra året och nio dagar innan så hade jag fått mitt femte barn.
Han hann träffa sin dotterson en gång innan han gick bort i en infarkt och jag kan ärligt säga att jag har aldrig känt så här förut. Den glädjen att få hålla sitt lilla knyte har gjort att jag har förträngt sorgen. Jag opererades 12 dagar efter min pappas bortgång och höll på att stryka med själv. Fick permission från sjukhuset för att gå på begravningen och va helt ner drogad pga smärta och försökte hålla tillbaka tårarna för jag visste att skulle jag bryta ihop så skulle jag aldrig komma bli bra igen. Denna dubbla känsla att känna glädje över sitt nyfödda barn, sorgen att förlorat sitt pappa och att själv vara svårt sjuk har gjort att jag förträngt sorgen.
Jag orkar inte sörja, vill inte och jag kan uppfattas som hård. Borde prata med en psykolog som jag för övrigt rekommenderar alla som känner sorg och som har svårt att bearbeta sorgen men jag känner att gör jag det kommer jag gå under. Så jag rekommenderar dig sörj och sörj så länge du känner att du har behov av det.

Det är varierande. Själv har jag förlorat i princip alla i min familj. 

En väldigt vettig tanke är att de som gått till de sälla markerna inte längre lider! Det glömmer man lätt. Den enda som lider är en själv, så blir det viktigt att försöka förstå varför man egentligen lider. Hur jobbigt det än är att se det så är det oftast egoistiska tankar om hur jobbigt man har det i livet, ingen som älskar en lika mycket som föräldrarna etc, att man saknar dem osv. Dvs man sätter på sig offerkoftan utan att ens tänka på det. 

Skulle du fråga en profesionell inom psykologi/psykiatri, så skulle 1-4 år vara rätt rimlig sorgetid. Men onaturligt är inte både kortare och längre eftersom det helt och hållet beror på individerna och vilken relation dessa hade. Känslig individ som hade en kanonrelation kanske kommer sörja det hela i 10år, medan en hårdbarkad typ som egentligen hatade sin förälder inte sörjer speciellt mycket överhuvud taget.

Oftast går du neråt till du når botten och det kan ju vara väldigt långt ner. Sen går det uppåt igen.