Anonym (anorektiker)

Äldre 16 Feb 22:37

2815 svar

Återfall i bulimi. Känner mig värdelös

känner igen mig jättemycket. har fått ett återfall i anorexia. skäms så, känner mig värdelös. är deprimerad och tycker inte att jag förtjänar nåt bra. har fått behandling tidigare och ändå blir jag sjuk igen. jag är för gammal för det här. har inte tid att bli sjukskriven, vad ska de säga på jobbet? osv.
jag har klarat av att prata med min sambo men inte med nån annan.

jag står i kö till en ätstörningsenhet och kämpar för att tycka att jag förtjänar hjälp. jag hoppas att du också söker hjälp. du förtjänar det. du förtjänar att må bra.

Anonym (anorektiker)

Äldre 16 Feb 23:05

#5

Anonym (Värdelös-bulimi) skrev 2011-02-16 22:45:13 följande:

Ibland längtar jag efter att få vara tonåring igen. För då är det okej att ha ätsötrningar. Då är det okej att livet är kaotiskt och att man inte klarar av vardagen... Men som vuxen är det en annan sak. Samtidigt är jag inte alls dömmande mot andra vuxna som har ätstörningar eller andra psykiska problem. Jag känner omedelbart att du absolut inte ska känne dig värdelös. Att DU förtjänar att bli frisk och att DU inte ska skämmas. Konstigt att man inte kan applicera de tankarna på sig själv.

Hoppas du får komma till behandlingen snart och att du blir bra igen!

nej det är svårt att tänka samma sak om sig själv.

jag tycker att det är jättejobbigt att vara i 30-årsåldern och ha ätstörningar fast jag vet att det inte är så ovanligt. men allt man läser om är ju tonåringar...
jag prövade googla ätstörningar och återfall för ett tag sedan och hittade flera artiklar om hur det är ganska vanligt med återfall i vår ålder.

Anonym (anorektiker)

Äldre 7 May 22:37

#7

Anonym (Fröken Ångest) skrev 2011-05-07 22:22:33 följande:

Finns det aktivitet i den här tråden?
Jag har med fått / tagit ett återfall. Lever i helvetet just nu. påbörjat hjälp, men.. Jag kan inte ens bli riktigt sjuk längre. Är nu 36 år gammal och här sitter jag. Kräkts varje dag. Ett tag. Vill eg inte äta, men jag har barn! JAg måste ju. Vill skära i armarna, men jag är ju vuxen nu. Det är den totala skammen det.

Så, finns det aktivitet i tråden? Är det någon här?

jag finns här. känner igen mig mycket i det du skriver. är själv 33.

Anonym (anorektiker)

Äldre 15 May 20:12

#10

Anonym (Fröken Ångest) skrev 2011-05-15 19:48:05 följande:

Jopp. Jag är kvar... HAr nu fått ett nytt moster i hjärnan förutom de som redan fanns där: Vågar jag berätta på mottagningen att jag har skurit mig (igen) Eller finns det risk att dom gör en orosanmälan till soc då? Någon som vet?
Fick en kommentaren idag att jag skulle akta mig så jag inte blev anorektiker av en granne. För att jag har gått ner lite. På ett BMI på 22 känndes det som ett... HÅN! Hallå lixom, ok jag har gått ner ett par kg men jag är knappast mager. Ja, ni vet..

jag har precis slutat skära mig efter att ha haft ett litet återfall med det med. mina behandlare vet om att jag skurit mig och jag har aldrig blivit socanmäld.

sitter här och funderar på om det är möjligt att börja träna på ett hälsosamt sätt eller om det är en dum idé just nu. så svårt att veta.

Anonym (anorektiker)

Äldre 19 May 19:45

#14

hej, jag finns här. har hämtat ut massa vitaminer idag, fått vitaminer på recept. har ätit middag från subway och sitter här och tittar på kakan som man får med nu och funderar på om jag får äta den eller inte. så trött på den här sjukdomen.

sambon tyckte inte att träning var nån bra idé och min behandlare tyckte inte heller det så jag antar att jag inte kan börja jogga. jag tycker verkligen att jag ser frisk ut nu och jag äter massor och allt är bra.

Anonym (anorektiker)

Äldre 20 May 21:39

#19

Anonym (Fröken Ångest) skrev 2011-05-20 21:28:21 följande:

F A N oxå. Nu fick jag ångest rejält. Tänk om hon gör en barnanmälan? Fast då borde hon ha sagt det innan eller hur?

jag tror absolut att hon skulle ta upp det med dig först i så fall. och det är bara du som far illa av att du skär dig! du är inte en sämre förälder på nåt sätt. pappan finns dessutom med i bilden antar jag?

Anonym (anorektiker)

Äldre 21 May 19:45

#21

Anonym (Fröken Ångest) skrev 2011-05-21 19:08:11 följande:

Ja, vi lever ihop.
Well.. Alla här verkar må SKIT! Ska vi försöka peppa varandra att göra "rätt" och bli lite friskare? Eller? Skammen över återfallet är enorm, och jag försöker just nu hålla emot viktraset. HAr dessutom inte ny tid förrsen om 3 veckor vilket känns lite jobbigt.

just skammen tycker jag har varit hur jobbig som helst. det börjar kännas bättre nu när jag har gått upp i vikt och inte ser sjuk ut längre (tycker jag i alla fall) men jag har skämts så mycket och gör fortfarande det.

ja, såklart vi ska peppa varandra och bli friska! jag följer ett matschema och går upp i vikt och kämpar. uppfyller inte anorexikriterierna längre, är väl uns nu. har motivation att bli frisk, vill inte må så här, men det går upp och ner.

Anonym (anorektiker)

Äldre 23 May 18:51

#23

nej precis, man är inte vuxen och förälder och lider av ätstörningar. man borde veta bättre, så känns det.

jag har ångest över att jag har gått upp i vikt. känner mig så låst - måste ju äta för att orka ta hand om mina barn men vill inte se ut så här... kläderna börjar passa igen och jag vill bara gömma mig hemma och aldrig behöva gå ut igen. lika bra att börja tröstäta istället för att man är tjock. suck. har behandling imorgon i alla fall. tyvärr blir jag vägd, det hjälper inte precis mot ångesten.

Anonym (anorektiker)

Äldre 23 May 22:04

#25

Anonym (Ana) skrev 2011-05-23 21:57:08 följande:

En till "ätstörd" här som trillat dit igen, och håller på att trilla dit ännu mer.
Lidit av anorexi i mer än fyra år. Grejen är nog att jag aldrig blev helt frisk, så jag vet inte om man kan säga att jag trillade in i det igen. Jag gick upp i vikt i vart fall så mitt läge var inte längre "akut" elller synbart. Detta konstanta tänkandet på mat, på hur mycket jag får äta eller rättare sagt på allt jag inte får äta. Allt ger mig ångest, skitsamma om det är en godisbit eller en gurkbit. Hatar mat i alla dess former, hatar när jag äter, hatar när jag inte gör det.
Har två barn under fem år också, jag har ett ansvar och borde veta bättre eller nåt, men det känns som om jag inte kan styra detta.
Sambon märker, märker att jag äter "på tok för lite". Märker att jag är retlig och ofta har både huvudvärk och hysteriska magsmärtor, märker att jag "försvinner".
Men jag vet inte vad jag ska göra. Har kontakt med en psykolog, hon säger bara att jag får försöka att inte tänka på det. Hur ska jag inte kunnat tänka på något som i princip upptar all min tankeverksamhet?
Jag vill bara kunna äta som normala människor, utan ångest och skuld.
Känns som om man kommer dras med den här skiten i restrerande år av livet.

hej! jag har också två barn under fem år. har du kontakt med någon ätstörningsspecialist? att inte tänka på det låter inte som nåt bra råd.

Anonym (anorektiker)

Äldre 23 May 22:21

#27

Anonym (Ana) skrev 2011-05-23 22:12:47 följande:

Nej det har jag inte, var på tal när jag var som sjukast. Men nu när det inte syns lika mycket, är smal men inte undernärd så har det inte varit på tal om det. Sen sätter jag mig lite emot det där, jag vet att det här låter knäppt, men jag känner mig som en misslyckad anorektiker. Vad har jag där att göra liksom? Som sagt låter knäppt.

Ne jag tycker inte heller hon kommer med bra råd. Känns inte som om hon tar det seriöst. Känns precis som i början, innan man riktigt insjuknade i det. Man togs inte på allvar. Det var först när man var gravt undernärd som någon ens reagerade. Hon verkar mer vilja försöka vifta bort det som inbilling och "det är bara". Hade det bara varit "det är bara", så hade man ju varit fri ifrån det för länge sedan.

misslyckad anorektiker är jag med, förstår absolut känslan.

finns det någon ätstörningsenhet där du bor? jag har en "vanlig" terapeut och så träffar jag en ätstörningsspecialist dessutom och det märks stor skillnad. ätstörningsspecialisten har en helt annan kunskap och jag känner verkligen att jag blir tagen på allvar.

Återfall i bulimi. Känner mig värdelös

INNEHÅLL