8 månader och tycker inte om sin Farmor... Vad göra?

Min dotter gillar inte folk som är för "på". Hon är social och gillar folk, men det ska ske på hennes villkor. Hon vill vara den som går fram och tar kontakt. De i vår omgivning som vill för mycket, som ska ha kramar så fort de ses, blir hon bara nervös av och vill inte vara hos. Kan det vara något sånt?

Hon är 8 månader och mitt i separationsfasen . Ge henne den trygghet hon behöver för tillfället och så kommer farmor att vara suprpoppis när hon är redo för det . Här har det varit olika personer som "ratats" periodvis av våra - farmor, morfar, moster etc. Idag har de passerat alla sådana faser och alla nära släktingar är väligt omtyckta .

Ja kan det faktiskt va. Alla andra låter henne va o dom tycker hon om mer eller mindre. Men egentligen, vi har sagt till henne o ta det lugnt i början o låta X visa att det e ok o det har hon gjort men ändå funkar det inte. Hon kan sitta o skratta åt sin farmor men så fort hon tar upp henne blir hon ledsen. Växer kanske ifrån det.Hon har varit jätte mammig sen hon va 3 månader. Hennes seperationsfas börja nog när hon va 5 mån och har hållit på sen dess utan uppehåll och det har bara varit farmor som inte varit omtyckt på detta viset. Funkar aldrig. Tror inte det handlar om seperationsångest när det gäller detta. En tanke va att det e doften hos Farmor hon inte gillar kanske. Svårt...

Indra var extremt rädd för sin morfar i den åldern. Så fort morfar visade sin nuna så började hon gråta så tårarna sprutade. Han är väldigt stor min pappa. Över 2 meter lång och har väldigt stora händer,näsa,ansikte ja allt är stort=). Men han är såå snäll stackars pappa.

Han var väl skräckinjagande helt enkelt. Han fick INTE hålla henne=).Pappa var ju också ledsen och tyckte det var jobbigt att hans barnbarn var så rädd för honom. Han sa attd et var okej men jag såg att han blev ledsen när hon bara skrek så fort han visade sig=(

Han tog det alltid lugnt och tog det i hennes takt. han tvingade sig aldrig på henne och tex lyfte upp henne fast han visste att hon skulle bli ledsen. utan allt var på hennes villkor. och ville hon sitta hos mig hela tiden så fick hon det. Men han fanns altid närvarande OM hon skulle vilja komma till honom. 

Sakta men säkert försvann rädslan. En dag kunde hon sitta hos morfar utan problem och nästa gång log hon tom när hon såg honom. Idag totalt ÄLSKAR hon sin morfar. och skulle gärna vara med honom hela tiden om hon fick det=)

Kom på att Alwa var rädd för MORMOR i samma ålder. Hon var inte rädd för morfar alls men mormor fick henne att gråta. Mormor tog det med lugn och kallade sig leende bara för trollet i Alwas närhet. Även det gick över och hon älskar idag "min mommo" som hon säger=)

Min dotter var rädd för både mormor och morfar och farmor och farfar när hon var i samma ålder men nu när hon snart är 2 år går det jättebra  hon är helt tokig i speciellt sin morfar och man får alltid bända lös henne från hans hals när man ska åka därifrån haha. Så förhoppningvsis blir det bättre när hon är äldre åtminstone.

Min son var jätterädd för sin farmor när han var i den åldern. Han grät så fort hon närmade sig. Orsaken tror jag helt klart var att hon var alldeles för "på". Sonen föddes med en stark integritet och det var viktigt att den respekterades! Därför fick vi gång på gång säga åt farmor att backa.
Jag skulle vänta med att lämna henne ensam där tills hon kunde känna sig trygg.

vi har samma "problem" med vår yngsta son.

han accepterar däremot INGEN förrutom oss två.
det går bra om vi sitter med brevid så att han ser oss.. eller så att han verkligen inte ser oss,
men hör han min röst t.ex (vi hade ett stort gäng med gäster där en kvinna var med som han aldrig träffat)
hon satt med honom på golvet och lekte i vårt vardagsrum, men så kom jag hem och han hörde mig och blev heeelt hysterisk.. han är 10½mån!

men för sin farmor har han sedan 4-5mån ålder blivit hysteriskt rädd när hon kommer dundrandes..
för hon pratar höööögt nästan skriker av förtjustning... och kastar sig över sina barnbarn..

vår älsta är överförtjust i henne och har aldrig blivit skrämd av hennes burdusa sätt.
men vår yngsta blir hysterisk....

hon förstod detta då han 20min senare kunde sitta i min bästa kompis knä helt lugn och glad!
så sedan dess har hon tagit det lugnt i hans närhet, och då har hon tom fått några leenden från honom..

han är flirtig av sig och oblyg OM han i t.ex min famn, lr om jag sitter brevid.

men barnvakt i detta läget är otänkbart!.... förstår honom, men det blir jobbigt att vi inte kan komma iväg alls på egen hand bara vi två vuxna.. MEN det går ju över någon gång...

ts, jag tror def det kommer att ge med sig, ge eran dotter tid bara,.. :) och be farmor att inte ha parfym på sig kanske? (om hon nu bär mkt parfym?).. kan ju vara doften också..

våra barns farmor har alltid mkt parfym på sig, medans vi två nästan aldrig har parfym på oss..
det kan säkert också spela lite roll..

(men nu när jag tänker efter så blir vår yngsta även lika rädd för sin mormor.. så han kanske bara inte gillar äldre kvinnor hehe)..

Vår son har också haft väldigt svårt för just farmor. Kommer inte riktigt ihåg när det började släppa men det var i somras så han kanske var 11-12 månader. Sen har det tyvärr kommit tilbaka igen, han fick en separationsångest fas som började i julas och höll i sig en dryg månad. Nu är han glad i alla igen utom just farmor och hon blir så lessen varje gång vi ses, tack och lov kändes det lite bättre sist hon var här för ett par dagar sen :)
Jag vet verkligen inte vad det hela beror på, hon försöker ta det lugnt och kastar sig inte över honom men jobbigt är det för oss alla. Vi har träffats lite extra för att han ska vänja sig vid henne i övrigt har vi inte gjort något annat än väntat. Tror det ger sig automatiskt. Att ha de som barnvakt när hon bara blir lessen tror jag inte på, jag tror mer på att träffas mycket och att man testar lämna bara korta stunder.