När är det dags att lämna en relation?

allt det du beskriver låter som typiska grejer då det är dags att lämna en relation. har ni provat gå i terapi eller liknande tillsammans? ibland kan det ju vara att man bara behöver förnya kärleken och hitta tillbaka till den där första kärleken. nog lätt att hamna i vardagstristess. men det beror ju på om man har viljan att kämpa, men låter som även den börjat försvinna..

men en tanke är att livet inte bara blir glatt och lyckligt, man måste alltid "kämpa" för att vara lycklig. bara för du blir singel kommer det inte automatiskt bli enkelt. är du lycklig själv? gör du saker i livet du tycker om? trivs du själv med dig själv och ditt eget liv utanför förhållandet? jobb, relationer m.m..?

det behöver inte vara försent, det är helt och hållet din egen inställning. ingenting är försent om man inte vill att det ska vara det.. man är nog oftast lite starkare än vad man tror och orkar oftast lite mer när man känner att kraften är slut.. men det beror helt på vad du vill. säger inte antingen eller, vill inte råda dig till att dumpa eller vara kvar för det är ju ngt du ska bestämma själv, igen kan bestämma det åt dig.

det finns inga måsten och borden, släpp de tankarna. alla förhållanden ser helt olika ut och har helt olika förutsättningar. alla människor är olika och alla förhållanden är unika.

Jag lyckas inte citera, men på frågan om jag är lycklig och trivs med mig själv utanför förhållandet, så är jag väl ganska nöjd med hur mitt liv ser ut i övrigt. Jag har ett bra jobb med fantastiska kollegor. Jag har däremot inte så många vänner som jag umgås med på fritiden, så lite rädd för att känna mig ensam är jag ju. Däremot så är jag väldigt social och har lätt för att få kontakt med nya människor så jag tror säkert att det skulle lösa sig efterhand. Min man är ganska osocial i allmänhet så vi umgås sällan med andra (vilket jag också saknar). Jag försöker att ta mig iväg och göra något utanför huset någon gång i veckan, som att träna, gå på hundkurs, rida eller liknande. Det är klart att det blir svårare att göra sånt om man blir ensamstående eftersom man skulle behöva barnvakt, men jag har mina föräldrar i närheten som ofta ställer upp.

För att citera klickar på bara på citat-knappen och då hamnar det automatiskt i textfältet där du vill skriva. Givetvis måste du vara inloggad.

Man kan inte annat än att säga att du har riktigt bra förutsättningar för att klara dig på egen hand, grattis...

kram

Någon skrev att det inte behöver vara för sent att fixa relationen. Tror ni att det gäller även om man inte ens älskar personen i fråga längre? Kan man verkligen hitta tillbaka och börja älska någon på nytt?

Jag, personligen, tror att det är fullt möjligt att återupptäcka en person, och den vägen hitta tillbaka till en relation till den personen igen. Men det sker inte gratis, och det man hittar är förmodligen inte alls samma saker som man föll för från första början. Nu behöver det nödvändigtvis inte vara av ondo, därför att förmodligen har både dina behov och önskemål ändrats i den relationen som ni har - iom att tiden har gått, ni båda förändrats. Är liksom lite det som är grundproblemet. Ni har inte hängt med i relationssvängningen. Och det är inte lätt, eller någon enderas fel. Där är man lika ansvarig båda två.

Jag tror ALLTID man vinner på att arbeta på relationen, oavsett vad slutliga utgången egentligen blir. Det viktiga är inte att kunna bestämma sig på stående fot, utan att undersöka, prova sig fram och ta reda på fakta, för att ta bästa möjliga beslut. Gäller såväl privat som i jobbet. Men att det är jobbigt innan man sätter igång, och den situation du nu sitter i - absolut är det så. Och just nu är ni alla förlorare. Men det finns även delvis i din hand, att ni istället kan bli vinnare. Är inte det värt ett försök i vart fall?

Känner du genuint att du vill att förhållandet ska fungera igen eller finns det för mycket skit i bagaget?

kram

När jag inte ville umgås med min sambo, inte saknade honom när någon av oss var borta, inte hade något gemensamt med honom och helt olika inställning till livet. Då visste jag att det var dags att gå vidare. Jobbigt och tufft beslut, många praktiska saker, men skönt nu när det är färdigt.

Nej, jag vet faktiskt inte om jag orkar och vill kämpa för att det ska bli bra igen. Det låter hemskt, men så är det. Jag tycker att jag har försökt säga många gånger att jag vill att vi ska prata och umgås mer med varanda. Även om det kan bli tillfälligt lite bättre så drar han sig snart undan i sin egen lilla värld igen. Jag vill inte behöva tjata för att min man ska spendera tid med mig. Jag vill ha en man som spenderar tid med mig för att han VILL.

Sedan är det ju inte bara det här med att vi inte pratar med varandra som gör att jag tvivlar på vår framtid. Det är även saker som han säger och gör som får mig att känna att han inte respekterar mig och mina åsikter. Jag tycker att han ofta är väldigt egoistisk och han kör ofta sitt eget race utan att ta hänsyn till mina åsikter och känslor. Lever man tillsammans med någon måste man kunna kompromissa ibland, men det kan inte han. His way or no way!

Bara som ett exempel så har det vid flera tillfällen genom åren hänt att han har tagit saker som är mina och antingen kastat bort eller burit upp dem på vinden bara för att han tycker att de tar plats. Detta alltså utan att meddela eller fråga mig först om det är ok. Detta tycker jag är respektlöst och det har gjort mig ledsen många gånger. Jag har klart och tydligt förklarat att han inte får göra så utan att fråga och sagt att jag blir ledsen och inte känner mig respekterad när han gör det. Ändå så fortsätter han att göra sånt gång på gång. Andra exempel är att han kan gå och köpa ny dyr elektronik fast jag är emot det, men jäklar om jag behöver köpa nya kläder eller skor åt barnen så måste jag fråga först om det inte ska bli ett jäkla liv. 

Detta är alltså inte bara någon tillfällig svacka, utan saker som jag har stört mig på i flera år och som aldrig blir bättre fast jag har försökt påtala dem många gånger. Det är därför jag inte vet om jag orkar kämpa mer. Varför skulle det bli bättre nu om det aldrig har blivit bättre tidigare?

 

ts, det kommer inte att bli bättre och jag förstår att du inte vill forsätt kämpa längre. När vissa saker dör inom en så går det inte längre att reparera. Skadorna är för djupa.

Jag tycker att du ska bestämma dig för att lämna honom och börja leva igen. Varför ska inte du få uppleva kärlek, värme och passion längre. Kärlek handlar om att ge utan tanke på att få något tillbaka. Jag får känslan av att du längtar efter att få ge kärlek till någon som uppskattar det. Likaså hungrar du efter att få kärlek tillbaka. Och precis som du säger, det är inget man ska tvinga sin partner till, det ska komma självmant.

Du är i en position där du kan säga nej till ditt tråkiga liv. Se till att du mår bra i dig själv, ta hand om dig själv. När du mår bra kommer du att vilja träffa någon ny man som vill ge dig det du önskar.

kram

det tror absolut inte jag. tror man har jättemycket man kan förlora genom att arbeta på en relation om kärleken och känslorna inte finns kvar. finns en risk för att man ältar och grubblar, att man sårar varandra... att man drar ut på något och bryter ned sig själv. så nej, av egen erfarenhet kan jag säga att man inte alltid vinner på att arbeta på en relation, tvärtom kan man ha väldigt mycket att förlora.

usch nej jag håller verkligen inte med detta meddelande, inte alls. ibland är det bästa att bara gå och ibland är man en vinnare om man har styrkan att göra det. ibland är det svåraste att lämna och det starkaste att gå vidare.

Det är lite det jag är rädd för också, att jag bara kommer att bli mer nerbruten och tappa bort mig själv ännu mer om jag drar ut på detta. Jag tycker själv att jag har försökt ganska länge, men känner inte att han också gör det. På vägen har jag nog tappat hoppet om att han ska ändra på sig i framtiden heller.

Nu har jag pratat med min man igen om hur jag känner och sagt att jag inte tror att jag vill fortsätta tillsammans längre. Han visar som vanligt inte vad han tänker och känner och jag vet ärligt talat inte om han är ledsen eller om han inte bryr sig.

Vi har i alla fall kommit överens om att prova gå till familjerådgivningen och prata. Jag tror knappast att det kommer att få mig att ändra mitt beslut, men kanske det kan hjälpa till att nå fram till varandra. Det känns verkligen inte som att han hör och förstår vad jag säger, så det kan nog hur som helst vara bra att få lite hjälp utifrån. Tyvärr dröjer det en och en halv vecka innan vi får komma dit.

Allt känns ganska skrämmande, men samtidigt känns det som en lättnad att jag äntligen har satt bollen i rullning.

Bra ts, det är oftast svårast att ta beslutet. Sedan när bollen är i rullning blir det lättare på ett sätt, precis som du säger. Att det känns skrämmande, beror det på att det är du som drar i trådarna, du känner att det är du som är ansvarig, det går inte att luta sig tillbaka och rulla tummarna. Var inte rädd ts, det här kommer du att fixa. Är det inte rätt så härligt att börja styra upp ditt liv lite mer. Att ställa in riktningen mot dina mål och önskemål.

kram