**Den stora feta LCHF-tråden**

Hola babes!

Ok, inatt fick jag lära mig den hårda vägen igen av vad fuskande leder till. Hade ju urspårning förra veckan, till en början så ökade jag bara kolhydrater men till tentorna/högskoleprovet så moffade jag godis och mackor för att knarka igång hjärnan. Inga toalettbesök alls under dessa dagar utan i vanlig ordning uppsvullen och trög mage. Back on track i måndags och inatt, herrejisses... Jag tror jag gick ner 3 kilo på kuppen. Jag kan bara inte äta "skräpsaker", min mage kollapsar. Härligt med lite äckelinfo va?

Jucea: Jag känner igen mig i mycket du skriver. Detta med att  tillbringat större delen av livstiden med att brottas med vikten men samtidigt vad vikten kan symbolisera. Jag var i hygglig form förr, men med övervikt som inte störde så att säga. Men att jag hade en fixering vid att bli "smal och snygg" och ständiga bantningar. Men för några år sedan så brakade jag in i väggen, detta efter att 4-5 pers dog, däribland min pappa. Detta under ett år samt missfall på det. Jag blev helt nedbruten vilken utmynnade i en stressreaktion och vikten spårade iväg.

Jag blev gravid, det var då stressreaktionen bröt ut (kroppens sätt att få en att ta det lugnt?) och jag blev ett lallande apatiskt vrak som fick bli sängliggande på grund av blodtrycksproblem under graviditeten. Under den här härvan dök dessa riktigt överflödiga kilona upp, dessa representerar just en period i mitt liv då jag verkligen mådde skit. Hatar dom!

Nästa graviditetet så hade jag återhämtat mig, nöjd och lycklig, dock 10 kilo tyngre. Problemfri graviditet. Så snacka om att kroppen ballar ur när man har psykisk stress.

Jag känner att trots att jag är en lycklig människa nu så har jag fortfarande inte orken allt för ofta när det kommer till mycket. Jag har lätt att när kraven på mig själv (av mig själv) blir för stora så faller jag platt. Jag kan inte hantera saker lika bra längre, efterdyningarna trots tillfrisknandet sätter fortfarande käppar i hjulet till full potential av vad man en gång har kunnat åstadkomma. Orken och apatin kan klubba sönder en mellan varven när man blir låg. Och utöver det så pendlar man oerhört från ren fanatism till fullständigt körd. Men jag tror att det är fixeringarna som kör slut på orken, egentligen. Och då återstår nederlag, och då klubbas man ner av fanatism igen. Ekorrhjul.

Här kan jag konstatera att jag och barn har varit konstant sjuka sen inskolningen i september. Och att vi slagit friskhetsrekord efter friskhetsrekord efter att vår familj startade. Så för min del stämmer det då verkligen inte iaf.

Jag har aldrig ens tänkt på att man kan "drabbas" av vårtrötthet, men nu när du säger det så kanske det är det som gjort att jag förvandlats till ett monster de senaste veckorna. Känns som jag borde dansa runt på tomten av glädje, men pendlar mellan vrak och duracellkanin. Iofs så har jag varit grymt stressad med mycket att göra, men nu avklarat men ingen överdriven förbättring.

Jag tänker inte ens överväga att någonting hänger ihop med LCHF eftersom jag överlag mått kalas. Nu har magen/kropp/hjärna återhämtat sig så nu är det mentala som spökar tror jag.

Jag har tidernas äckligaste historia om just det! Antagligaste det pinsammaste jag varit med om, men samtidigt så har jag aldrig skrattat så mycket. Förlossningen vid  barn 2. Barn ett var 1,5 år, en riktig plåga som aldrig lät mig vara ifred på toa.

Kommer in på förlossning efter vansinnesfärd i snöstorm och redo att ringa ambulans för det kändes som en övervägande risk att föda i bilen. När jag kom in så var jag vidöppen som en ladugårdsdörr och de konstaterade att bedövning inte skulle hinnas med, barnet skulle komma inom några minuter trodde bm.

Men kom inte, bm blev brydd, konstaterade att barnet inte komma ut pga förstoppningen! Kunde inte ge lavemang för då skulle barnet antagligen trilla ut samtidigt. Så där fick jag sitta på en "bajsstol", vid sängen och försöka bajsa. Med lustgas. Det hela slutade med att jag insåg det sinnessjuka och asgarvade aspackad av lustgasen, personalen låg och skrattade i rummet. Personalen sa att de aldrig varit med om en förlossning med SÅ mycket skratt. Alla asgarvade och det blev en så rolig stämning.

Så jag kan konstatera att jag asgarvade mig genom förlossningen, och det just pga det pinsammaste jag varit med om i hela mitt liv. Men samtidigt så kändes det inte som pinsamt, personalen har upplevt allt och är coola! (Detta hade de dock ej aldrig varit med om tidigare, så var lugn)

Och inte ens då greppade jag att jag hade problem med magen! Det var när jag började med LCHF som jag insåg att hoppsan, är det så här det ska vara...

Hej, hej!

Sällan här nu, men läser två kurser med så sinnessjukt många uppgifter. Så här är det också att knata upp vid 5 och beta av, beta av och beta av, varje dag. *snyft* Jag är så fruktansvärt trött på skola nu och vill enbart ge mig ut och vråla ett Ronja vårskrik. Blir si och så med mat, jag måste verkligen få tillbaka inspiration men orken är utraderad. Dock inga avsteg (så gott som) men överlag ett sopigt upplägg av mat, fördelningar vågar jag inte ens tänka på *ömk, ömk*

Hoppas det är bra med er alla!.

*en förkrossad Lättja kommer inkrypandes*

Hej tjejer! Jag lever, iaf nätt och jämt. Häcken full minst sagt så huvudet har inte plats med LCHF och fl etc utan nu är det produktion och effektivitet på hög nivå. Men jag tänker på er!  De närmaste 30 dagarna ska jag knåpa ihop  2 pm a 20 sidor styck samt en hemtenta a 10 sidor. Kan nästan konstatera att det nästan känns som lugnare tider i jämförelse med hur de senaste veckorna varit. Sinnessjuka kurser just nu.

LCHF är en historia för sig, försöker, men ack så lätt att greppa en banan i farten. Som idag, uppstigning 5, plugg/skriveri, kasta i ungarna frukost/påklädning och till dagis. Själv kastar man i sig finncrisp när man är på språng eftersom mitt egna fröknäcke varit slut senaste veckan och inte hunnit göra. Iväg till bibblan och vansinnesskriver. Står apatiskt i cafeét vid 13,30 med enbart mackor/pajer och kapitulerar. Kastar i mig en banan när jag rusar till husråd och sen föräldramöte och hemma till 19,30 och får äntligen i mig mat. Känns som om var och varannan dag bara består av hets och stress och fusk. Så tröttsamt men nu är det mycket och svårt att hålla vanor då. Stress får mig att tappa matlusten och det ironiska är att man slutar att gå ner i vikt då så dubbelt surt.

Men snart så, snart är jag tillbaka på banan!

Hoppas allt är bra med er alla!

Det lär behövas, alternativt ett nackskott.  Men sommarlovet närmar sig med stormsteg och då ska jag gotta mig vid grillen och njuta av livet och spamma tråden! Men fram tills dess så skulle det inte skada med en personlig kock. Ingen frivillig? I kombination med mat/sov-klocka. Det hade suttit fint om inte annat.

yena: Inte måla fan på väggen nu! Ta ett steg i taget innan du galopperar iväg. Skulle du vara på tjocken så kan ju alla delar trilla på plats i relationen, låter som om du är färgad av tidigare erfarenheter och det var en annan individ som betedde sig som en skit. Inte koppla över det på denna killen!