en ängel som orkar läsa? upp o ned samboliv, en gest förändrar allt?

Hej.

Jag tror alla behöver bli bekräftade att de duger. Jag tror även att den viktigaste personen att få bekräftelse från är ens partner. När man inte känner att man får det känns det inte riktigt bra. Gör en kombo med att Du får en del av vad Du söker av någon annan så tror jag det ligger väldigt nära att fundera över vad som är rätt i livet.

Har Du pratat med Din partner om hur Du känner? Om han varit såhär hela tiden tycker jag han kunde vinna på att träffa någon professionellt för att lära sig hantera sitt temperament. Ni kan även gå som par för att prata om vad som triggar vilka känslor hos varandra.

Jag tror även att vi behöver olika former av bekräftelse beroende på vilken person vi är, vi har olika "kärleksspråk". Det kan vara lätt att man bekräftar den andre på det sätt man själv vill bli bekräftad. Om Du är en person som vill få höra att Du duger, få komplimanger och behöver fysisk kontakt och den andre ger presenter t.ex. känner Du Dig inte bekräftad.

Att inte känna sig bekräftad leder till frustration. Frustration leder till gräl. Gräl leder till separation.

Du/ni behöver ta tag i förhållandet. Han behöver vakna upp om han tycker att NI är viktigt. Det krävs att man är två i valsen tyvärr så det är inget Du, eller han, kan klara själva. Endast tillsammans med vilja och kärlek.

Sen tycker jag att man måste avhålla sig från fysisk aggression och helst även dämpa sina verbala attacker inför barn. Så det handlar om mer än bara er två.

Lycka till!

Jag har läst och funderat, jag tycker nog att du ska ta dig en rejäl funderare. Typ ta med ditt barn och åk bort en helg eller helst en vecka. Känn efter om du tycker att det är värt det.
Det kan ju vara så att din man har adhd eller ngt sådant men hur tror du han skulle reagera om du föreslog att han sökte hjälp för sitt temperament? Eller att ni går till familjerådgivnigen och där pratar om vad det e som gör att du faktisgt funderar på att separera, så att han kan förstå att han måste ändra sig. Du har vänt och vridit dig efter bästa förmåga för att minska på grälen. men någon gång måste också han anpassa sig! Göra vad som krävs för att han ska förtjäna att han dig vid sin sida. Barn, stora som små mår inte bra av hetsigt humör och konflikter. Gör allt i din makt för att ditt barn ska få en trygg uppväxt och som du redan har märkt finns det bra män där ute!! Lycka till!!!

Har du sagt ifrån vad gäller hans hetsiga humör? Du skriver att du anpassar dig, men har du sagt ifrån att det är något du inte accepterar?  Med tanke på de goda egenskaper du beskriver så låter det ju som om han verkligen älskar dig och sitt barn, men helt enkelt inte har någon kontroll över sitt humör....och det är faktiskt inte ok. Han behöver jobba med sitt temperament och att hantera frustration. Som det låter så reagerar han på motgångar på ett sätt som mer liknar en 2-åring = utbrott, skrik och saker som flyger. Det är ju samma sak med barn....det är ju det man försöker lära dem.....att det är ok att vara arg, frustrerad etc. men att det inte är ok att låta det gå ut över någon annan så att man gör illa andra i farten. Håller med Nallefar72 att det vore bra med professionell hjälp. Glåpord är verkligen INTE ok, vare sig med eller utan barn i närheten.

hej är jätte tacksam för era svar. Jag har sagt till honom att han bör få hjälp. Jag har läst tips om hur han ska tänka och försökt på bästa sätt ge honom dem. Dessa små förändringar sker till det bättre men går snabbt över. man "glömmer" och vardagen hinner ifatt en. Jag känner mer eller mindre att ge upp och anpassa mig och är väl mer rädd för vad som ska hända. Jag tänker på alla konsekvenser som skulle uppkomma efter en seperation om det skulle hända. Jag har verkligen försökt att få honom att förstå. Det blir ett jätte förlåt varje gång han sårat mig ordentligt men efter förlåtetelsen så kommer för mesta kommentaren; men du får inte göra si och så, då blir jag arg. Efter den kommentaren så känns inte förlåtelsen så ärlig helt enkelt. Han klagar nog på mig och allt runtomkring sig minst tio gånger om dagen. Inte får jag glömma att det tex är mitt fel om han råkar stöta vid ett glas som gåe i sönder, då är det mitt fel om jag kanske satt mjölken precis brevid eller dylikt.
men jag ska  än en gång be om en förändring och passa på med det nu när han är borta och jobbar. vo fåt ta det per telefon. kanske funkar det bättre. har ju inte lyckats här hemma. Låter något här rimligt? hur många chanser skka man ge? jag är inte i heller perfekt ju. han tycker exempel att jag är slarvig, och jag har försökt att "ändra" mig på den planen, fast att där inte fanns så mycket att ändra på enligt mig. jag hinner lixom inte allt.
tacksan för svar!

Tjena.

Vill Du kämpa för ert förhållande? Vill han? Vet inte om telefon är bästa sättet. Kanske skriva ett brev hur Du känner? Du skriver av Dig här, kan han fås att förstå?

Tycker inte Du ska vänta för länge om han kan tänkas bli våldsam på riktigt. Parterapi i kombo med att han träffar KBT tant? Fast jag tror att det är med detta beteende liksom alkoholism, man måste först själv inse att man har ett problem (han projicerar sitt problem på Dig, det var Ditt fel att glaset stod där så han välte det och blev arg.. felfelfel). Sedan måste man själv vilja ta itu med sitt problem, det kan ingen, allra minst Du, vilja åt honom.

Så, konkret, ställ ultimatum, jobba med detta professionellt, han går på terapi och ni går tillsammans. Väl där skall han inte skylla allt på Dig. Komma tillbaka till att stötta varandra.

Ty jag tror att han inte heller mår bra i er relation. Kanske har ni för mycket kring er? Projekt? Tidspress? Dåligt med både egentid och tid för varandra i avspänd miljö?

Vill han inte så .... är det inte så mycket att göra, det måste han också få klart för sig.

Lycka till!

Ett konkret tips till:

Boka kärleksresa för bara er två till hösten för att ha något gemensamt att se fram emot. Några dar i Paris t.ex. Som gemensamt mål efter ett halvår med terapi och många samtal med varandra (inte gräl, samtal). Det ÄR svårt men jag lovar, skilsmässa är heller ingen dans på rosor.

Trevlig afton!

Jag tycker du skall skriva ett brev lämna det på tex. köksbordet. Låta han läsa i lugn och ro, skriv ordentligt så det inte står "du behöver hjälp" utan när du gör så, känner jag SÅ här.. etc.
Då ger du han en ärlig chans att förstå, hur du känner.
Om du lyckas få han att förstå allvaret i hans beteende så kan ni sedan utgå därifrån.
Ibland kan det räcka att en person vet vad den gör för fel för att kunna tänka på det till nästa gång. Men ni behöver regler och knep att ta till ( diskutera på ett annat sätt ) tex. du pratar först och till punkt, sedan pratar din man till punkt, det kan underlätta.
Hur som helst måste du fundera över, vad du vill för du måste ju verkligen vilja få det att funka för att lyckas lika så din man.
Lycka till!

Bellaaan, helt perfekt! Tycker det var ett jättebra råd!

tack för tipsen!
Har provat brev och lister på vad jag vill att han ska förändra och vad han vill att jag ska förändra osv. Listan gjorde vi för ca tre veckor sedan dessutom och det har hjälpt lite grann. Men hans temperament är fortfarande den samma. Jag tänkte att avstå i från telefonsamtalet som planerat men tog chansen när jag pratade med honom för en stund sedan. Han frågade hur det var med mig för att jag har verkat lite off idag. Jag berättade för honom att jag tänkt lite på hans temperament och då tog han ett exempel på i helgen. (han åker varje sändag kväll och är borta till onsdag kväll på jobb) I helgen kastade han något litet mot mig. Jag hann inte se vad det var då jag vände mig om och han hann ta upp det innan. Hans svar var att man blir irriterad när när det är kaos där hemma. (vår dotter skrek när han kom hem) Då svarade jag: Det är inte bara då i helgen. Det för det mesta. Ska jag inte komma hem då? är det det du vill? säger han då.  Jag sade då; Nej det är inte det jag menar. Jag känner bara att jag inte räcker till. Jag gör allt fel. Då svarar han: äh, sluta nu. så är det väl inte. Nu ska jag sova, släpp det nu. Då svarade jag: men det är så du säger, till mig, ofta. det känns inte bra. Då svarade han med att skrika: lägg nu ner nu ska jag sova. KLICK.

så var det med det samtalet. jag känner ändå att om jag inte skulle öppnat mig idag så hade jag dragit på det. Jag ska pröva att skriva ett brev igen och kanske ställa ett ultimatum som han får ha med sig till nästa resa till jobb. För skulle jag ha gett honom det framför honom så skulle han läst det direkt och gapat efter mig om minsta lilla kritik på honom. OM jag tex skulle skriva att jag känner mig ensam. Så skulle han skrikit på mig: Vad är det nu? varför då? ska jag sluta jobba? osv.

Eller jag vet inte. kanske är dessa små problem en bagatell egentligen...
Läs gärna min andra tråd med rubrik: "psykisk misshandell....."  Där beskriver jag hans temperament om hur det en g¨ng varit.
tack snälla för kommentarerna!
kommentera tack

vi har haft en lång sms konversation idag som innehållt allt från omogna svar ifrån honom om att han inte vill komma hem och ska sova i bilen och att det alltid är fel åpå männen osv. Vår framgång idag har varit att han erkännt att hans temperament är onormalt. Han ger sig inte om att det är jag som är grunden till hans temperament dock. Och jag börjar tro honom. Om vi går skilda vägar så kan inte framtida temperament störningar bero på mig och då försvinner den störningen och vårt barn slipper få uppleva det. Att vårt barn inta ska uppleva detta är ju mitt absoluta mål. Jag har gett han 2 val att välja mellan. en förändring på hans temperament eller att vi går skilda vägar om det är jag som är problemet som han säger. Det känns faktiskt ganska hopplöst just nu om hans förändring. Jag vill ju absolut egentligen att vi alla i familjen sak vara lyckliga coh det tillsammans egentligen.
har ni några synpunkter? hur uppfattar ni honom? hur skulle ni gjort? verkar något här begripligt?
tacksam för alla kommentarer jag fått och hoppas absolut på fler.

jag hänvisar till min andra tråd: psykisk misshandel förvirrad (gemensamt barn)
skriv gärna där oxå!
tack tack

tack för kommentar! o tips!
vi har kommit in på ahdh medicin under samtal och jag tror att han kommer att börja ta dem inom snart. jag fick dock kommentaren : jag ska droga mig själv så alla andra mår bra. Men jag tror nog att han kommer att pröva att ta dem. Men det hjälper inte mot hans tanke gång och beteende allmänt så visst vore det helt underbart om han kunde ändra sig lite på det. Då kanske terapi av något slag skulle kunna hjälpa. Jag ska ta upp det förslaget för honom. Han kommer bli ännu mer förbannad för det förslaget även om vi går tillsammans. Kanske ska jag kräva det istället. Jag vet inte...

Hej.

Som jag tror jag skrev tidigare någon gång, måste själv inse att man har problem för att kunna ta itu med dem. Förstår man och har viljan kan man klara allt. Fast jag tror han också kommer behöva proffshjälp och Ditt stöd.

Lycka till, tycker Du är strong som kämpar!