Min dotter är FÖR populär.. .:(

Min dotter har haft det likadant på dagis, speciellt på förra dagiset. Barnen flockades kring henne. Personalen sa att det berodde på att hon var så lekskicklig och verbal. På det nuvarande dagiset är hon populär men inte så extremt så att de kommer en hel hög med barn när vi kommer på morgonen. I och för sig har hon bara gått på det nya mindre än ett år. Men idag kom en av de mindre barnen och sprang ropande .................. kommer. Det är ju så gulligt när de mindre barnen är så förtjust i min flicka. Men på förra dagiset var det jobbigt då en hel flock med barn kom framspringande. Och alla drog i henne och ville leka. Sa till på förskolan att min dotter tyckte det var jobbigt,även jag tyckte det var jobbigt. Så då fixade personalen det hela på ett ganska bra sätt. Personalen på det nya stället är helt annorlunda när vi kommer så är barnen redan engagerad i nåt projekt och helt upptagna vad de håller på med så de är ingen som har tid att registrera att de kommer något nytt barn. Men när vi går in i rummet där de sitter så tittar alla upp och ler och säger ........  kommer och sen tittar det ner på vad de håller på med och fortsätter. Alldeles på en lämplig nivå och fortfarande värmer mammahjärta att min flicka är omtyckt.

Nu vill jag inte skrämmas eller så, men det här låter väldigt mycket som jag när jag var i den åldern.

När jag kom till skolan sprang alla fram till mig, de slogs om vem som skulle få hålla mig i handen till matsalen (man gick i två och två i ett led), alla ville leka mig. Barn ringde mig klockan 6 på morgonen på helgerna för att få leka, ja precis som du beskriver det. Det höll på så men dalade ner i 2:an, för att sedan var totalt utmobbad och utfryst i trean. Jag fick låst  rygg, blod i urinet och massa.. Under tiden som "poppis" blev jag j*vligt bortskämd, allt jag ville ha skulle jag också ha. Och när jag blev mobbad så ville jag ha saker för att trösta mig..

Så poppis som jag var, så mobbad blev jag också.. Mitt självförtroende var nere på noll när jag började mellanstadiet... Hade knappt inga kompisar, vågade aldrig prata och på så sätt hade jag svårt med folk.. Förlorade oskulden redan vid 13 år, och har sedan hoppat runt i sängen för att få uppmärksamhet.. Nu går jag sista året på gymnasiet, och har lagom mycket vänner, ett lång stadit förhållande och mår bra. Men jag kan säga att vägen dit har varit jobbig.

Säger absolut inte att det behöver bli så för din dotter, verkligen inte. Men just att det kan slå om så fort, försökt vara uppmärksamma på de, för om det sker, så behöver hon stöd så hon inte mår så dåligt som jag gjorde! 

Vi hade en sådan flicka i klassen när jag var liten. Alla höll på med henne inklusive lärarna, det blev nästan löjeväckande. I det fallet så tror jag att hon själv var ganska besvärad av detta, vi gick även gymnasiet ihop och där var hon väldigt försynt och tillbakadragen.

Men jag förstår din oro att hon ska få en sned självbild.

Jo, det är så klart att vi är glada att hon är omtyckt.

Men det här är en problematik som ingen verkar förstå att man kan ha, och det är så svårt att prata om det på ett neutralt sätt. Jag har som sagt försökt ta upp det med skolan, men det känns som om de tror att jag bara skryter om mitt överpopulära barn. Likadant om jag pratar med vänner om det. Det är väl därför jag tar upp det här, för att ingen verkar förstå.
Som du anonyma tjej skriver så är jag rädd för vad som skall hända sen... när de höjer henne så mycket nu så kan de lika gärna mobba henne nästa år, och då blir det ett stort fall ner. Det låter helt fruktansvärt det du var med om, även om det inte behöver bli så illa.
Det känns som att det är något fel i gruppen, och att det mest är en slump att min flicka har blivit "idol".
Hon har alltid varit omtyckt innan också, på de dagis hon har gått, av både barn och vuxna, nån fröken sa att hon är så "älsklig" och det stämmer nog ganska bra. Men då har det varit omtyckthet på ett bra och mysigt sätt, så som du anonyma skriver ovan.
Men så upphaussad som hon är nu har hon inte förtjänat, det känns bara fel. Det är som en ständig tävling där min dotter är vinsten.
Jag tror att jag skall försöka formulera mej i ett brev till skolan, det borde vara lättare än att prata... men jag vet inte riktigt vad de kan göra åt det...?

ojoj TS!
det skulle lika gärna vara min dotter du pratar om.hon var lika populär som din dotter.det har varit jättejobbigt under alla år.Det var hela tiden kompisar runt omkring henne.Även när hon var sjuk så var dom utanför vårat hus och ville komma in och "ta hand" om min dotter.Vi tyckte att det var roligt att hon var omtyckt,men jobbigt att hon aldrig fick vara ifred.
idag är hon 16 år.för ett år sedan gjorde hon ett självmordsförsök.det var mycket nära att vi förlorade henne.anledningen var att hon inte orkade vara andra till lags längre.Hon fick aldrig vara i fred.Kände stora krav på sig att alla skulle få vara kompisar med henne.Hon kände sig tvungen att vara snäll mot alla,även dom hon inte tyckte om.hon hade stor press på sig att vara duktig i skolan.Så att hon kunde hjälpa alla dom som inte var duktiga i skolan.det blev som en ond cirkel,men droppen kom när hennes älskade pojkvän gjorde slut med henne pga att dom aldrig fick vara ensamma.Alltid en massa kompisar runt omkring.
Idag önskar jag att jag hade bytt skola eller flyttat långt bort från alla hon kände.Min dotter har fått mycket hjälp från bup det senaste året,hon mår lite bättre men det är långt i från bra.det kommer att ta tid.
Det är inte allas bra för ett barn att aldrig få vara ensam,tänka i lugn och ro.Aldrig få ha bara en eller några bästa kompisar,utan MASSOR av kompisar som man måste ta hänsyn till.
Livet är inte alltid bra bara för att man är populär och omtyckt....

Alltså, jag såg ett program för ett tag sen om paparazzi i Hollywood, de var ett helt gäng som sprang och vrålade bredvid nån kändis, typ Britney Spears, som var ute och joggade.  Då tänkte jag att så har min dotter det, alltså så ser det ut när hon kommer till skolan. Alla i hennes klass vrålar "NU KOOOOMMER HOOOON" och så rusar de mot henne, och skall hålla om henne, bära hennes ryggsäck o s v.
Skulle jag bli mottagen så av mina arbetskamrater varje morgon hade jag blivit tokig.

Usch låter jättejobbigt faktiskt :( Och ännu värre att folk inte tar dig på allvar utan tror att du "skryter". Jag har tyvärr inget bra råd att ge, hoppas bara att det löser sig för din dotter. Jag bävar själv för när min egen dotter ska börja skolan, jag minns hur det var när jag var barn, det fanns en "drottning" och en "utstött"...helt absurt att det är så egentligen! Själv var jag den mobbade.

Hej TS

Jag var en drottning i dagis och på skolan, mycket mycket populär fram till 5:an då jag inte ville bära Nalle Puh-string. Jag var kurvig /kvinnlig/tjejig ganska tidigt och det gav mig först "första tjing" på alla pusskalas och på pojkvänslistan men huh vad jag tänkte konstigt om mig själv. Mina fröknar kallade mig, "verbal, socialt kompetent" och" empatisk och älskvärd". Ord jag ha rburit med mig i livet som goda egenskaper. Men det tar slut någon gång och det slaget, eller den förändringen kan kännas hård.

Jag märker nu när jag skriver att jag aldrig resoneratkring det utan bara konstaterat att så var fallet. Jag blev i vilket fall, inte utrfyst , men kände mig som en alien i klassen och nu blev uppmärksamheten istället att  "stackars ****** är mobbad" fastän jag egentligen hade dragit mig inåt och inte ville spela med deras regler.

Jag fick dock en mycket bra vän i slutet på sjuan och hade ett intresse vid sidan av skolan. Det hjälpte mig.

Kanske kan du ta in din dotter på en annan "arena" sas så att hennes självbild inte bara härstammar från en och samma plats. Jag tycker du gör rätt som funderar kring det. Sociala strukturer speciellt hos barn, kan lätt ruckas och ofta var svårdefinierade.

Lycka till och grattis till din "sessa" :)

Oj, det låter skitjobbigt!

Jag själv var aldrig populär i skolan, hade ett fåtal vänner. Men det var EN som var så otroligt efterhängsen och ville leka jämt jämt jämt. Och jag minns än idag hur jobbigt jag tyckte det var att hon sprang efter mig på skolgården och ringde varje helg. Jag hade stort behov av ensamtid som barn, jag gillade att läsa, var en riktig bokmal. Det bästa jag visste var att vakna en lördagmorgon och bara strosa runt o läsa o pyssla med olika saker. Hade inte alls nåt behov av att leka med kompisar hela tiden.

Jag hade det alltså jobbigt med EN efterhängsen kompis och kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste vara med en hel klunga efterhängsna barn. Dessutom, mitt problem var i mellanstadiet, vilket känns mer normalt än att det sker i F-klass! Jag tycker verkligen inte att det är normalt det som sker med din dotter. Det är ju nästan som idoldyrkan som har gått alldeles för långt. Skolan måste agera!

 Jag undrar hur man ska göra för att förhindra att ett barn som är "för" populärt, som vissa av oss upplever, ska få hjälp att känna att de inte måste vara alla till lags och leka med alla.
 För jag upplever att min flicka också känner lite så, att hon ska vara alla till lags. Häromdagen sa hon att två tjejer i hennes klass som hon leker med ibland hade sagt att de skulle sluta leka med henne om hon pratade/lekte med en annan flicka. Hon går i tvåan! Hemskt att det ska vara så!
 Jag kunde inte dölja att jag blev arg, sa ungefär att ingen annan ska bestämma vem du vill prata eller leka med, försök vara modig och stå på dig, en kompis som säger så är kanske inte den bästa att vara med.
 För även om min tjej verkar självsäker och är duktig på väldigt mycket så verkar hon inte ha så jättebra självförtroende när det gäller att säga ifrån till klasskamrater.
 Självklart är jag lite rädd att de här två tjejerna som sa så till min flicka ska vända sig mot henne och se till att hon blir utfryst istället för populär. Nu tycker jag att det verkar vara en bra klass, och en bra fröken, men man vet aldrig.

Nä, det är ju verkligen ett dilemma. Min dotter behöver också vara ensam ibland, och att hon aldrig får vara ifred under skoltid / fritids känns bara inte bra, och som några skrev ovan så känns steget från populär till utfryst inte så långt som man kan tro. Jag vet bara inte vad jag skall göra, och vad skolan kan göra, även om de tar mej på allvar (vilket de inte gör).
Mobbingprogram finns det ju, men här behövs det mer nån slags övning i bemötande av klasskamrater.
Och kanske att lärarna ingriper och styr upp, att de inte låter barnen stå och vråla utanför toan när dottern är där, men det verkar så svårt att få dem att inse att det finns ett problem. En lärare sa till mig att hon tyckte att det var så GULLIGT av barnen när jag försökte påtala att min dotter inte gillade det så mycket.
Min flicka var sjuk några dagar förra veckan, och då fick hon ett kort från några andra i klassen där det hade ritat massa hjärtan och skrivit "älskade X det är inte roligt i skolan när inte du är här kom tillbaka nu snälla X"
Ja, det är ju också "gulligt" men också lite konstigt tycker jag... de hänger upp sina liv på henne.