Pojke i klänning?!

Men är ni anonyma personer inte riktigt kloka.

Ingen unge får någonsin "skylla sig själv" om h*n blir mobbad. Och det ska man ta mig fasiken lipa j*ligt högt över som förälder. ALLTID.

Det är tack vare föräldrar som DU som tycker det är helt ok att mobba små barn som de blir mobbade. Tro inte att du inte för över din inskränkta syn på dina barn.

Så, den mobbade har skulden, eller dens föräldrar!!
Om ens barn måste ha glasögon, anses vara ful, har en mössa som inte passar dig och dina barns känsla för stil - då är det den familjens problem, inte ERT???

Alltså, jag blir så upprörd så ........... Hur kan du någonsin mena att det är den som BÄR ett visst klädesplagg (eller dens förälder) som har SKULDEN i att ANDRA retas för det??!?!?
SKÄMS på dig!

Eller så inser man att "verkligheten" är en socialöverenskommelse som vi alla är delaktiga i att skapa så försöker man tänka lite kritiskt kring om det verkligen är vettigt att mobba ett barn bara för att de har kläder på sig som vi av någon anledning fått för oss tillhör ett visst kön.

Vad är som säger att pappan INTE bär klänning? Och jo, har man den inställningen så för man medvetet eller omedvetet över den på sina barn och det är dom barnen som sedan kommer att tycka att pojkar är konstiga att dom bär klänning.

Jag har både en dotter och en son ( i den ordningen), så det där snacket om att jag hellre skulle vilja att min son var en dotter köper jag inte.

Min son är4½, en trygg, lugn kille, som älskar att bygga, konstruera, köra bilar och hans favoritfärg är mörkblå. De flesta som inte känner honom  så väl skulle nog se honom som rätt "grabbig", och det stämmer nog att många av hans intressen och egenskaper stämmer in på bilden av "grabbiga killen". Men han gillar också att dansa, helst i kjol, han gillar glittriga saker, rosa är hans näst bästa färg, och han är en mjuk liten typ som vårdar sitt marsvin som en öm liten marsvinsförälder. Speciellt i treårsåldern experimenterade han med kläder och hade gympadräkt med volang och klänning på kalas och till förskolan ett antal gånger. Ingen hade något problem med detr, allra minst han själv. Alla dessa egenskaper är ju delar av det som är han, min son.
 Men många väljer att se enbart det grabbiga, för han är ju kille och det är så killar traditionellt "ska vara".
Jag tycker det är synd att hans andra egenskaper undantrycks för att han inte "ska" vara så.

Min dotter är en långsmal 7½-åring. Ljuslockig, rosenkindad och smilgropig som en sockersöt svensk midsommardröm har hon alltid fått höra hur söt hon är (och det är klart hon är!) En snäll kompis är hon också, som tar hand om de yngre barnen som börjat förskoleklassen. Men hon är också en fantastiskt konstruktör som bygger legogrejer gjorda för 12-åringar, hon räknar matte på 3:ans nivå och hon är fantastiskt atletisk. Ändå fokuseras det alltid på hennes utseende eller på hennes sociala förmåga .
Nu är hon som sagt en tjej som alltid varit stark och gått sin egen väg. Hon har talat om för sin lärare att hon minsann är ett mattegeni (hennes uttryck alltså)och behöver en svårare bok. När en kille sa att hon som tjej inte kunde stå och kissa rakt fram motbevisade hon honom (då var hon 5 år).
ALlt detta är ju också egenskaper som är hon, min dotter.

Jag blir så trött. Min son är ingen flickpojke. Min dotter är ingen pojkflicka. De är barn. Ett barn är av pojkkön och ett barn är av flickkön. De har egenskaper som oftast tillskrivs de kön de har, och de har egenskaper som ofta tillskrivs det andra könet. Jag vill ju att de utvecklar alla sina goda egenskaper. Det finns fler än ett sätt att vara pojke på, fler än ett sätt att vara flicka på.

Kläder ja...
Många tycker att det fokuseras för mycket på kläder. Det kanske det gör? Men å andra sidan är vi på ett forum där vi diskuterar föräldraskap och uppfostran, och där den här tråden, liksom flera andra, handlar just om kläder. Är det då konstigt att kläder diskuteras och att vi fokuserar på det just här?
I verkliga livet tro jag att många föräldrar som försöker tänka ur ett genusperaspektiv inte tycker att kläder är i fokus eller är den viktigaste biten. Men det är något konkret, något att ta på. Därför blir det lätt att diskussionen fastnar där.

Själv tycker jag att det är konstigt att man inte ser att kläder är en del av arbetet kring genus och jämställdhet. Det är möjligtvis inte lika viktigt som lika lön, rätt till samam utbildning osv, men är samtidigt en del av det hela. Ska man ge pojkar och flcikor samam rättigheter och samam möjligheter, kan man ju inte göra det på alla områden utom just när det gäller kläder.

Jag går inte heller i klänning... ska min eventuella dotter inte heller ha någon då?

Och ungar ska inte bli mobbade oavsett vems "felet" är. Är det mitt fel om mitt barn har ett handikapp eller utstående öron. Får jag "skylla mig själv" om h*n blir mobbad då också? Eller om jag uppmuntrar ett udda intresse som frimärkssamling? Eller om jag köper glasögon ifall det behövs (och låter ungen välja själv med risk att det blir "fel" färg)?

Min son tar just nu efter sina kompisar på dagis mest. Tog han efter mig eller pappan skulle han ha svart tröja och jeans alla dagar (vanligaste bögklädseln i vår bekantskapskrets också för övrigt). Men istället vill han ha klänning ibland, Spindelmannendräkt ibland, Stålmannentröja ibland och Hello Kitty tröja ibland. Och inget av det har vi föräldrar någonsin på oss 

Så DU står för "sanningen"?? Varför det? Alla vi som INTE tycker det är okej att ett barn blir retat för ett klädesplagg och ALDRIG skulle acceptera att våra egna barn gör det - vi har fel i en objektiv mening? Du talar alltså inte alls om dig själv när du anser att man "inte kan komma och lipa" ?? Vem talar du för då? INte för mig i alla fall...

Verkligheten vet du, den är beroende på vem som betraktar den. I fleras verklighet så är det
1. inte föräldrar som bestämmer att pojkar ska ha klänning utan pojkarnas egen önskan att ha det
2. inget problem att pojkar har klänning
3. har pojkar klänning på dagis/förskola helt UTAN att bli retade!

"ändra era män" - min sambo är vuxen. Han har en egen vilja. Han har dessutom en likadan rosa mössa som sin son (för att HAN ville ha den) och fick höra av flera vuxna män på sin arbetsplats att det är en "bögmössa" . Då är det alltså så att min sambo ÄR bög då och att rosa ÄR en bögfärg - för det är ju "sanningen" gubevars. Det omgivningen tycker är något man ska anpassa sig till annars har man inte rätt att känna sig utsatt?

Det finns ju tydligen många steg långt före klänning som är helt okej att retas och mobbas för. Och nej, fy fan, jag kommer ALDRIG tycka det är okej att jag, min sambo eller våra barn ska bli retade, utstötta eller få "skylla oss själva" om vi bryter mot normen vad gäller könsroller.

Ja det kan dom väl. Men det är ju inte poängen. De pappor som inte bär annat än klänning idag gör ju det för att de är uppforstrade så. In i ett snävt fack där samhället bestämmer att vissa människor har vissa kläder, den andra sorten har andra sorters kläder. Men om det kommer en pojke och inte (ännu) har petats in i det där snäva facket, och vill bära klänning, är det då så jävla viktigt att skynda på den processen? Måste vi när våra barn är små (jag har inte koll på åldern på den här pojken) slå dem i huvudet och säga att de är fel, som vill ha något som är "reserverat" för de andra? Jag tror inte ni beöver vara oroliga, den där pojken kommer att fatta en dag att om han vill bli accepterad så är det lättare att följa normerna, men förhoppningsvis har hans något öppnare föräldrar gjort hans könsstyrda fack lite mindre snävt, och han kanske kommer att kunna välja lite mer fritt och dessutom motivera varför, om han väljer att gå emot den härliga strömmen av förväntningar vi har på oss bara på grund av vårt kön.