Diagnos CP.

Det är ok att vara ledsen! Även om det inte är så du trodde det skulle bli, eller så det "ska vara" när man fått sitt barn. Har läst om så många som fått barn med sjukdommar och problem, som ändå verkar så lyckliga och hoppfulla - men det var inte jag, och det tycker jag inte man behöver vara. Det måste vara ok att vara ledsen och besviken! Inte på er son, eller på dig själv, utan bara för att livet får vara så orättvist!
I den sorgen hittade jag en grund att stå på, och komma vidare i livet. Vi behövde varandra både sonen och jag, och vi hade på något sätt lika mycket att sörja, kändes det som. Så istället för att känna att jag inte orkade med honom, eller ett liv med honom, så blev det lite han och jag mot världen...

Kramar och tankar till dig !

Man får vara både arg, ledsen, besviken och frustrerad över det som inte blev som man tänkt sig. Men man lär sig hantera det också. För man har inget att välja på. Man måste ju liksom fortsätta leva och ta hand som sitt barn. Man lär sig uppskatta de små framstegen och det lilla i livet och så småningom kommer den där gränslösa kärleken också, även om det kanske tar längre tid om man får en dålig start tillsammans. 

Jag kommer "clean" här.

Jag har bloggat om mina känslor och tankar, idag. Det var skönt och lite som ett terapiarbete för mig.

inthenameofcamilla.blogg.se

Kram till er och tack för alla fina och hoppfulla ord

det är bra med terapi ibland .
Det var fint skrivet av dej o det måste ha varit skönt att våga sätta ord på det.
Lycka till.

Ja det är jätte skönt. Tusen tack. Kram kram.

Vilken otroligt söt och fin son ni har!!!

Hej!

En CP-diagnos behöver inte vara värsta tänkbara. Min bästa vän har en CP-skada, han föddes tre månader för tidigt och fick inte tillräckligt mycket syre vid förlossningen. Han jobbade jättemycket med sjukgymnast i 10+ år, hade han inte gjort det hade han inte kunnat gå idag. Man kan inte se på honom att det är något annorlunda med honom förutom att han haltar lite.

Han går på college i USA och är en av de smartaste och mest intressanta människor jag någonsin träffat, med eller utan sin CP-skada.

 Jag förstår att marken gungar under dej nu. Men jag tror att det var bra för er att få en diagnos, även om det var den chocken som utlöste jordbävningen inom dej. Men som du skrev så visste du nog redan innan diagnosen  att något inte var helt normalt, sånt vet en förälder bara inom sej .
Nu kan du börja ditt riktiga sorgearbete, den sorg som har legat under ytan när du har misstänkt att något var fel, den kan du släppa ut nu... det är självklart att det är fruktansvärt jobbigt. Men som någon skrev så klokt här ovan,; diagnosen CP är bara EN del av din son, hans unika person är det allra största delen, och det kommer att bli mer och mer tydligt ju äldre han blir. Och ni kommer att växa ihop och vänja er vid att vissa saker gör ni i er familj inte riktigt likadant som många andra, inte sämre, bara annorlunda.
Var inne i din blogg, du skriver jättefint och ni är en sån fin familj, er son visste vad han gjorde när han valde er :)

Ni har så rätt, CP är bara en del utav honom och han är inte mindre intelligent för det. Han ska få all den hjälp han behöver

Miljoner kramar till er från oss  Ni värmer mitt hjärta med så fina peppord!

Jag beklagar!

Men försök fokusera på det din son KAN göra, istället för det han inte kan. Jag har hört många historier om föräldrar som fått dåliga besked av sjukvården, men där barnen överträffat alla förväntningar, om föräldrarna bara inte förmedlar en "sjukdomsbild".

Jag misstänker att den som skrev inlägg #6 syftade på den här killen:
http://www.jonashelgesson.se/
En väldigt stor inspirationskälla, som inte "är" sitt handikapp!