Jag tycker mestadels det är tråkigt/jobbigt att vara med mina barn
Jag längtar efter dagar att bara vara själv hemma. Utan barnen. Göra ingenting. Läsa en bok, äta smågodis i soffan och kolla på film, dricka kaffe i fred, ta mig en lång dusch osv. Utan att någon ställer tusen frågor, drar och sliter i ens kläder, är precis överallt där de inte ska vara, gråter och gnäller, hoppar och stökar ner, trilskas och busar... Jag menar, jag älskar dem mest av allt på hela jorden men det hjälper inte. Det är skit tråkigt att sitta i lekrummet och försöka engagera sig i dem. Jag tycker inte det är roligt. Så vet jag att barn behöver att man visar dem att jag trivs i deras sällskap - att de gör mig glad. De behöver den bekräftelsen för att utveckla sin självkänsla. Jag är glad för dem. Stundtals, för att inte säga ganska ofta, får jag dock fejka denna glädje inför dem. Jag orkar inte. Först jobba hela dagen, inte sova ordentligt på nätterna och sedan hämta på dagis och hem....innan de är i säng och faktiskt sover är energin helt slut. Det är inte kul. Alla som jobbar tycks längta så efter sina barn. Inte jag. Det skönaste med helgerna är inte att vara med dem - det är att ta sig ett glas rödvin efter att barnen ha lagt sig och bara slappa. Underbara är de - men bäst är när de sover.
Kom inte och säg att "det skulle du ha tänkt på innan du skaffade barn" osv. Jag är en ruskigt abitiös mamma som tappat gnistan bara.