Varför väljer man frivilligt bort barn?

Men det här är ju Sverige. Här vill man ta hand om sina hundar/katter/kaniner istället. Här trivs man så. Ju mindre ansvar man får, ju färre personer behöver en - desto bättre. Tänk att någon faktiskt behööööver en. Och det klockan fyra på morgonen. Usch. Hellre att jag behöver ingen och ingen behöver mig.

När landets föräldratidning skriver om stackars, utmattade föräldrar som får sin älskade egentid när de storhandlar på ICA så kan jag förstå att situationen och inställningarna är som de är.

Bortsett från de biologiska/medicinska orsakerna anser jag att INGEN ursäkt duger. Kvinnan är till för att föda barn. Det är därför hon har bröst, livmodern etc. Att INTE vilja det är en evolutionär degradering. Det finns många orsaker till den, men det ska jag inte gå in på.

Men herregud, det är kanske vettigare att göra sitt bästa för att inte tära på jordens resurser (t.ex. inte (över)konsumera) än att avstå från att fortplanta sig??? Det är kanske vettigare om grannen i villan bredvid inte förbrukar lika mycket el som halva Afrika (överdrift)???

Det är löjligt att säga att man VILL RÄDDA JORDEN och därför inte skaffar barn. Skrattretande ursäkt för sin egoism. Man skaffar inte barn för att man innerst inne "vet" att man kommer inte kunna shoppa, festa, resa, ha myskvällar, spendera alla pengar på sig själv, som någon här hade uttryckt det. Eller eventuellt för att man inte vill ta på sig onödigt ansvar. Och sedan kommer sådana egoister med altruistiska påståenden om att de liksom... bryr sig om hela världen, vill rädda den och helst hela mänskligheten också. Visst.

För mig är det en kombination av aternativ 1 och 3. Jag kan inte se vad ansvaret för ett barn skulle kunna tillföra till mitt liv och på så vis är jag ju ego.
Jag är dessutom tillsammans med en underbar kille som dock knappt klarar av vanliga hushållssysslor och hundar idag, att jag skulle bli något annat än ofrivillig ensamstående tvåbarnsmor om vi skaffar barnär inte speciellt troligt, och stärker min övertygelse att barn inte är en viktig del av vår familj.
Sambon "vill ha barn" men är inte på något sätt beredd att planera för att vara föräldraledig, så vill han bara vara lekpappa och vandrande plånbok så får han nog hitta en ny flickvän för rollen som sekundärförälder är den enda jag skulle kunna tänka mig. Dvs jag tar ut minst ledighet, saknar huvudansvaret, slipper vara den som per automatik alltid vabbar mm. Jag vill inte vara mamma, jag vill i så fall vara "pappa" 

Jag fick veta igår att jag väntar tvillingar...
Pappan är inte riktigt med på noterna (än..)
Skulle ni klara att vara själv med 2 bebisar?