• Leja3

    Kan man "känna på sig" att man får prematurbarn?

    Jag vet att det låter helt knäppt detta men kan inte släppa tanken att jag kommer att föda för tidigt. Sover och vaknar med den tanken och för varje vecka som går så tänker jag "okej nu e det inte så farligt om bebisen skulle komma" för att lugna ner mig själv. Börjar fundera på om jag nånstans omedvetet längtar så mycket till att bebisen ska komma ut att jag på nåt sjukt sätt går o önskar att den ska komma tidigare, fast om jag självklart e medveten om riskerna så klart. Nej jag vet inte vad det e för fel på min hjärna, e själv född i v 28 kanske därför jag tänker som jag gör. Började få regelbundna sammandragningar i v 24 som blev bättre med hjälp av sjukskrivning och idag i v 29 har jag haft tryck neråt, sammandragningar och ont i ryggen i flera dar men läkarn sa på undersökningen idag att det inte var ngt fel. Men kan ändå inte släppa tanken att allt e bra o slappna av. Det känns som jag bara går o väntar på att ngt ska hända. Det e första barnet för mig. Gud jag låter ju som ett psykfall....ville egentligen bara skriva av mig o hoppas kanske att ngn därute känner igen sig så man inte e helt ensam :)))

  • Svar på tråden Kan man "känna på sig" att man får prematurbarn?
  • Diablo

    Man känner inte om man ska föda förtidigt. Jag har fött i v.33 och i v. 40. Kändes inte olika.
    Att man är orolig, det är man lite till och från.  Men försök att slappna av och njut i stället.
    Lycka till!


    Har man tur behöver man inget vett!
  • Cocco

    Jag har också fött barn i v33 och i v42 men jag lovar det kändes helt olika.

    Å andra sidan så plockades M ut utan värkstart. Vi var dock ganska medvetna om att risken fanns att han skulle behöva det.

    Har man mycket sammandragningar så är det alltid värt att ta på allvar och det är lätt att kolla om man har börjat öppna sig. Dessutom lugnar det nästan alltid ner sig om man vilar.

  • Diablo

    Jag hade inga förvärkar och inga tidiga sammandragningar innan förlossningsstart vid någon av förlossningarna. Däreomt är jag i v. 31 just nu och har sammandragningar så fort jag gör något.
    Vila, ta det lugnt och njut Det är inte bra för barnet om du ständigt är orolig.
    Lycka till!


    Har man tur behöver man inget vett!
  • augustisten

    Jag fick min första i v. 33 och kände ungefär som du. Å andra sidan vet jag andra som gått tiden ut och också gjort det... Anledningen till att jag kände så var nog också att jag hade mycket sammandragningar. Sedan gick slemproppen gick i v. 31 (men det viftade min bm bara bort) och jag hade ganska ont emellanåt. När min unge kom var moderkakan "konstig" i texturen (men han var inte tillväxthämmad) så troligen var det något som blivit fel och som jag hade känt i kroppen. Eventuellt en begynnande moderkaksavlossning. Så på sätt och vis var det ju tur att han kom... för annars hade det ju kunnat bli komplikationer i magen i stället. I vilket fall är det helt normalt att känna som du gör. Oavsett om bebisen kommer att komma tidigt eller ej. Det är ju inte så att man önskar sig ett prematurt barn... mer att man oroar sig för att barnet inte har det bra i magen. Och har de inte det så är det ju bättre att de kommer ut. Sedan är det ju inte mycket man kan göra åt det. Det är som en flera månader lång övning i att släppa kontrollen. Man får se det så...

  • Leja3

    tack för era svar, försöker verkligen att ta det lugnt och inte oroa mig. Vilar och vilar för det är det enda jag kan bidra med känner jag. Direkt när jag e aktiv så kommer sammandragningarna igen. Banjomusik tack för att du delade detta, måste fråga hur allt har gått för er? Hur mår han idag? Hade du värk i magen när du var gravid pga moderkaksavlossningen eller e det sånt som inte alla känner av?

  • augustisten
    Leja3 skrev 2011-03-01 13:24:02 följande:
    tack för era svar, försöker verkligen att ta det lugnt och inte oroa mig. Vilar och vilar för det är det enda jag kan bidra med känner jag. Direkt när jag e aktiv så kommer sammandragningarna igen. Banjomusik tack för att du delade detta, måste fråga hur allt har gått för er? Hur mår han idag? Hade du värk i magen när du var gravid pga moderkaksavlossningen eller e det sånt som inte alla känner av?

    Det gick aldrig så långt att moderkakan lossnade för mig - jag fick bara info om att det var vad som troligen var på väg att hända. Men om det väl händer märker man det nog direkt för det blöder och ska göra vansinnigt ont. Det är nog inget man behöver vara jätteorolig för.


    Jag hade väldigt ont i magen på ena sidan ett par dagar innan och det kan jag ju i efterhand tro berodde på att det var på gång, men när det hände blev jag lugnad med att det var gallan. Egentligen vet jag inte vilket det var... men det är klart att man har teorier med "facit i hand" så att säga.

    Det fyra år sedan och allt gick jättebra, vår pojke var frisk och pigg från början och växte snart ikapp. Idag är han stor för sin ålder. Nu är jag gravid igen och då blir det ju att man funderar en hel del. Jag gissar att det är likadant för dig som själv är tidigt född. Man har ju den historien med sig.

    Mitt enda tips är egentligen att du försöker släppa lite av oron. Din bebis är ju ändå ganska "färdig" nu och händer det så händer det. Då kommer det troligen att gå jättebra. Men det kan lika gärna vara flera månader kvar av graviditeten och det är ju omöjligt att påverka. Men ta det lugnt och lyssna på kroppen. Det var jag dålig på första gången... jag ville gärna orka som vanligt och tillät mig inte att vila fast jag var väldigt trött. Det kan ju också ha påverkat.

  • Leja3
    augustisten skrev 2011-03-01 14:00:18 följande:

    Det gick aldrig så långt att moderkakan lossnade för mig - jag fick bara info om att det var vad som troligen var på väg att hända. Men om det väl händer märker man det nog direkt för det blöder och ska göra vansinnigt ont. Det är nog inget man behöver vara jätteorolig för.


    Jag hade väldigt ont i magen på ena sidan ett par dagar innan och det kan jag ju i efterhand tro berodde på att det var på gång, men när det hände blev jag lugnad med att det var gallan. Egentligen vet jag inte vilket det var... men det är klart att man har teorier med "facit i hand" så att säga.

    Det fyra år sedan och allt gick jättebra, vår pojke var frisk och pigg från början och växte snart ikapp. Idag är han stor för sin ålder. Nu är jag gravid igen och då blir det ju att man funderar en hel del. Jag gissar att det är likadant för dig som själv är tidigt född. Man har ju den historien med sig.

    Mitt enda tips är egentligen att du försöker släppa lite av oron. Din bebis är ju ändå ganska "färdig" nu och händer det så händer det. Då kommer det troligen att gå jättebra. Men det kan lika gärna vara flera månader kvar av graviditeten och det är ju omöjligt att påverka. Men ta det lugnt och lyssna på kroppen. Det var jag dålig på första gången... jag ville gärna orka som vanligt och tillät mig inte att vila fast jag var väldigt trött. Det kan ju också ha påverkat.


    tack för att du berättade detta, verkligen kul o höra att er pojk mår bra o grattis till andra graviditeten :) Du har faktiskt lugnat ner mig lite nu så stort tack för det. Ska ta det lugnt nu o låta allt bli som det blir. Jag e lite "rubbad" pga av alla historier man har hört om sig själv om tiden på sjukhuset o att jag överlevde mot alla odds och bla bla som säkert påverkar nu när jag själv ska bli mamma. men skönt att du kände igen det iaf. Ta hand om magen och lycka till med resten av graviditeten :)))
  • Kazeer

    Mitt första barn föddes i vecka 36+3 och jag hade inga föraningar om att jag skulle föda för tidigt. I alla fall inte fram till jag fick vattenavgång i vecka 32+3. Efter vattenavgången bestämdes att jag skulle sättas igång senast i vecka 36+0 (fast det blev 36+1).

    När jag väntade andra barnet, var jag från början inställd på att föda ett prematurt och tillväxthämmat barn. Och så blev det,


    Don't walk in front of me, I may not follow. Don't walk behind me, I may not lead. Walk beside me and just be my friend.
  • Leja3

    ja man vill ju ha ut plutten men inte allt för tidigt och helst inte allt för sent heller :) Det blir som det blir till slut, försöker ta det lugnt nu och inte vara så nojig. Tack för era svar :)))

Svar på tråden Kan man "känna på sig" att man får prematurbarn?