Tvingad in i faderskap efter ett ons

inte läst alla svar men kan ju berätta för mej

1 vecka innan jag träffade pappan till mitt kommande barn tog jag ut min spiral. Jag hade haft den inne längre än tänkt och satte bara in den pga exet. eftersom jag var singel så tänkte jag att jag likabra kan köra med kondom och slippa den extra värken.

räknade inte med att träffa någon sådär mitt innan sommaren

första och andra träffen hade vi kondom, tredje frågade han om jag hade skydd och då sa jag nej. Jag hade inga preventivmedel och än idag har jag inga tankar på att skaffa några (eftersom jag kommer vara ensamstående kommer jag knappast träffa någon imorgon så får man tillfälle- kondom)

Så i mina ögon har pappan hela tiden vetat om risken

Dock var det inget vi pratade om förens i agusti då han gjorde en annan kvinna gravid. det var otroligt jobbigt att höra men eftersom vi inte var ett par utan kk kunde jag inte göra mycket annat än att lyssna. Det värsta var dock att jag misstänkte att jag med var gravid och skulle berätta för honom samma dag. Det kunde jag inte detta

Mensen kommer fortfarande inte och till slut beslutar en god vän att hon hämtar mej fredag morgon för att följa med till mvc för att testa mej. Tidigt på fredagsmorgonen kom mensen och jag blev enormt lättad

så jag får veta hur han står i frågan om barn iallafall... eller hur man säger. Efter det körde vi fortfarande utan kondom, dock inte med utlösning i mej som innan... som jag skriver men lättast. 

efter ett tag pratar vi om detta och jag säger något i stil med "ja i min nuvarande sits hade det varit bäst med abort" men för mej innebär det inte att jag ska göra det. detta då jag var arbetslös och det är knappast drömsituationen att ha barn då, men han frågade inte vidare och jag trodde han förstod det som jag menade, men såklart inte

Sen kommer kvällen då vi har lite extra roligt som slutar med utlösning i mej (det var denna dagen eller dagarna efter som jag blev befruktad)

En månad senare plussar jag. Jag mådde skit eftersom jag visste var han stod. Visste att det skulle bli tufft att vara ensam med ett barn. Pratade med min bästa vän i tele och sedan med ett par andra vänner med för att prata ut med någon. För att kunna ta ett beslut

Till slut insåg jag att jag aldrig skulle kunna klara av att göra en abort. Jag skulle ångra mej så otroligt mycket. Sen var det dags att berätta, blev dagen efter.

Pappan tog det inte bra. Han trodde att jag skulle göra abort direkt, men det sa jag att jag inte skulle. Jag skulle förstöra hans liv och allt skit han nu sa

Sa att det enda jag ville var att han skulle vara med på förlossningen och betala underhåll... det var iallafall vad jag sa för snart 8 månader sen...

Idag har jag ett par dagar kvar till BF. Resan har varit psykisk jobbig för mej, men jag ångrar inte mitt beslut att behålla barnet. Det enda jag ångrar var att jag var så blind. Jag borde ha satt pappan på plats direkt istället för att han skulle hålla på att "leka" med mej i 7 månader och få mej att inte kunna njuta av att vara gravid. Det kan jag fortfarande inte och känner mej ibland lurad på den här tiden

I slutet av maj sa jag till slut stopp. Då blev det för mycket och jag orkade inte mer. Då hade han gjort en sak som tog bort allt förtroende jag hade för honom. Sa att jag ville ha minimal kontakt tills vidare. Jag är förvånad att han hållit det.

och ja, jag har gjort allt för att involvera honom så mycket som möjligt genom att göra tidigt ul, bjudit med honom till mvc, bett honom följa med till föräldraträffarna, lånat honom böcker om grav+ gett honom en bok om det och försökt involvera honom i mina inköp för att få veta vad han tycker om sakerna (man kan ju inte gör mycket mer) men han har inte brytt sig. Han har med på ett tidigt ul, hälsopratet samt när jag bytte mvc, men annars inget

Han får inte heller vara med på förlossningen som var tänkt från början (han kommer inte kunna vara ett bra stöd för mej och jag kommer bra bli stressad över att ha honom där), han får inte heller vänta utanför i förlossningens väntrum och kommer få veta det först efter att barnet är fött

Han har strulat hit och det och har haft svårt att acceptera det hela, tog honom 6 månader innan han kunde berätta för sin mamma. Han tycker fortfarande inte om mitt beslut och velar fortfarande hit och dit med vissa saker. 

I mina ögon får han skylla sig själv. Jag anser att jag har tagit mitt sk ansvar att berätta att jag inte har skydd, det var hans val att inte vilja ha kondom mer. Men han skyller såklart på mej och att jag borde varit tydligare (varför frågar han inte istället?) eller tagit en massa preventivmedel som jag inte vill (själv kan han inte tänka sig att göra det om det funnits så varför räknar han med att jag ska göra det?)

Sen kan man aldrig tvinga någon till något, vill man ha kul får man ta sitt ansvar med. Inte för att jag förväntar mej att han kommer göra det speciellt mycket. Jag tänker inte heller krusa för honom så han kan träffa sitt barn, det är hans val att ta det steget.

Men jag hoppas att han iallafall har lärt sig sin läxa och använder skydd oavsett vad kvinnan säger. Jag vet ett par som blivit gravida med p-medel.

så tycker ni att jag tvingat pappan att bli pappa? eller får han stå sitt kast?