psykiskt sjuk=dålig förälder?

Det beror på hur sjukdommen eller funktionshindret påverkar dig som förälder. Jag har ett barn med en pappa som har ADHD och lite psykiska åkommor som vaneföreställningar, tvångstankar mm. Kan säga att det är direkt olämpligt för han kan vare sig ta hand om sig själv eller sina barn. Om man har ett funktionshinder eller en psykiskt sjukdom som gör att man inte klarar att se sina barns behov och att sätta barnet i främsta rummet, då är man en olämplig förälder. Óch tankesättet att det finns friska som inte heller ser barnens behov hör inte till denna diskussionen. Har man tex autism eller asperger kan man ha svårt att tolka andras signaler, förstå vad andra behöver och varför man ska göra på vissa sätt och det blir barnen lidande av. Har man en diagnos och klarar det finemang, inga problem. Säger inte att de med diagnoser INTE ska skaffa barn utan det beror på hur påverkad man är av sina svårigheter.

det var konsekvensen av att skaffa barn med någon man inte känner säskilt bra. När folk pratar om att bli gravida fort i ett förhållande avråder jag direkt från det just för att det inte är lämpligt. Man ska veta vem man skaffar barn med och man lär inte känna en människa på 2 röda. ADHD hade han när vi träffades, det andra kom sen. Så nej, det var inte särskilt lämligt. Mitt barn har ingen pappa, han saknar det jämt. Han har dessutom egna diagnoser, grav autism och svår ADHD. Arvet efter pappa... så det var verkligen inte lämpligt. Först att skaffa barn med en som inte klarar av det och sen ge barnet dessa diagnoser. Had jag skaffat barn med någon som var frisk hade mitt barn sluppit lida. Du ska veta vad ont det gör i hjärtat av att alltid gå och ångra att man skaffade barn med fel man när konsekvensen blir en sån katastrof. Hade jag kunnat göra något ogjort hade jag skaffat barn med någon som var frisk.

folk tror att det handlar om rätten att skaffa barn. så är det inte. Det handlar om rätten FÖR ett barn. Alla barn ska ha rätt att få sina behov tillgodosedda. Kan tänka mig hur hemskt det måste vara att växa upp med en maodeppressiv mamma. Vilken otrygghet för barnet. Ett barn ska aldrig behöva ta rollen som den vuxne och oroa sig för mamma eller pappa.

ja, det gör det det finns massa människor med ADHD, lätt till måttlig som har familj och klarar det hur bra som helst. Men just detta med att föra generna vidare och barnen lider av det. Eftersom min son har ganska grava diagnoser så lider han av det. Det är en sorg för honom att se andra klara saker som han inte klarar. Det är svårt för honom att ha ångset och våra aggressioner. Han mår inte bra psykiskt. För mig hade det inte vart lika illa att vara ensamstående om det inte hade vart för generna. Jag var ung när min son föddes, 20 år. Jag hade inte någon kunskap om vare sig ADHD eller något annat på den tiden då jag träffade hans far. Jag förstod inte vidde av detta och hur det kan gå men det har jag gjort vid detta laget.
Förstår att det har plågat dig i alla år med att ha fört över till ditt barn trots att du inte visste. Samvetet gör ju ont fast det inte var ditt fel.

Ja, men visst så är det. När man är nykär och speciellt som ung blundar man lätt för saker samt att det är inte alltid man har kunskaper för att kunna se vidden av ett handlande. Jag har en ny sambo och ett barn med honom. Det tog många år innan jag vågade skaffa barn med honom just pga att jag ville verklgen veta vem jag skaffade barn med. Det är inget fel att ha diagnoser, man är inte en sämre människa. Men det kan vara ett hinder i livet när det gäller familj, arbete, körkort osv för ett funktionshinder eller sjukdom bergänsar en. Hade det inte begränsat en hade det inte vart en diagnos. Sen finns det de som lär sig såpass bra att leva med sina diagnoser att det inte behöver vara en begränsning men det tror jag beror på vad man lider av och i vilken grad samt vilken personlighet man har. Jag har en släkting som var bipolär, hon förummade sina barn till den grad att det var ren vanvård och kunde därför inte ha hand om dom. Samtidigt vet jag de familjer där föräldrarna har ADHD eller asperger och de barnen har det lika bra som alla andra barn.

ADHD är inte bara överaktivitet. Det är en rad symptom som gör att man har svårt att fungera i vardagen. Hupass svårt man har beror på vilken grad ADHD man har. Det finns ingen fördel alls att min son har den diagnosen faktiskt. Han har bara svårt pga den och gråter jämt. Nu har han inte bara den men den utgör ett väldigt stort problem. Känslan av att det alltid är kaos och kortslutning i huvudet kan inte vara särskilt hälsosamt. Har man en lätt diagnos så det kan vara en tillgång, att man blir extra driftig är den en sak men så är det inte alltid. Min pojk har grava sömnstörningar, äter många tunga mediciner, svår aggression, svåra motoriska problem, kan koncentrera sig i 10 min i skolan men måste ha en pedagog vid sin sida hela tiden och sitter ensamt i ett rum. Går i specialklass, kan inte vistas i stora folksamlingar pga intrycken, kan inte planera sin dag, lever med schema och handdator. Han är 12 år nu. Fördel?? För vissa men inte för andra. Det handlar inte om hur samhället är anpassat utan om att saker i hjärnan inte fungerar eller fungerar annorlunda.

Du läste inte vad jag skrev va?? Förmodligen inte. Det beror på hur pass svår grad man har av ADHD. Det finns i varierande svårighetsgrader och har man en så pass svår grad då det rör sig om djupare svårigheter än att man är överaktiv och impulsiv och den graden gör att man LIDER av det, då man dåligt. ADHD kan vara lätt, måttlig eller grav. Det kan även intehålla motoriska svårigheter samt perceptuella. Jag har träffat mängder med personer som har ADHD och andra NPF och det är olika hur de mår beroende på vilken grad de har, vilken behandling de får och vad för stöd de har av omgivningen. Även om personer med ADHD inte vill vara normala så vill de (som har svåra problem) inte ha sömnstörningar, svår ångest mm. Hur kan du tro det? De du pratat med som inte vill vara normala har förmodligen inte så svårt liv pga detta. Min son kommer förmodligen inte att klara sig själv som vuxen. Dels pga autismen men till stor del även pga ADHD. Han har dessa svårigheter, sen finns det de som har det som du beskriver. Hur man mår är så olika.

du läste vad jag skrev men du har inte förstått innebörden. Då hade jag fått ett annat svar. Oavsett om du håller med eller inte hade ditt svar vart annorlunda om du hade förstått vad jag menar. Tar om det en sista gång.

1. de personer du har träffat är på ett sätt, min son är på ett annat och ytterligare andra personer är på ett tredje. Människor med ADHD är olika, känner olika och tänker olika. Precis som alla andra.

2. ADHD är ett funktionshinder. Det är inte samhället som är fel enbart även om de mår bättre i lugn miljö. Det är saker hos en person med ADHD som inte fungerar och hurpass bra man fungerar beror på vilken svårighetsgrad man har.

3. ADHD är inte bara överaktivitet. Det är en rad symptom, alla har inte alla symptom men beroende på vilka symptom man uppfyller och hur många symptom bestäms graden av funktionshindre.

4. Hur man klarar sig i samhället beror på vilka kriterier man uppfyller och hur många. Det beror på vilken personlighetstyp man är och vilken hjälp man får. Men alla ska ha klart för sig att det handlar inte om lite överaktivitet enbart utan svårigheter som kan gå på djupet beroende på grad.

De du har träffat lever då ett ganska bra liv där de klarar sig ganska bra och inte lider. Lider man inte av sina diagnoser, klart man inte önskar bort dom.

ett praktexempel på en människa som ser saken ur sin egen synvinkel istället för ur barnens. Att skaffa barn är ingen rättighet. Är man inte kapabel pga psykisk sjukdom bör man låta bli.  Vad man vill hör inte dit, man kan inte få allt man vill. Barnet har rätt till föräldrar som är mentalt stabila. Ett barn ska aldrig behöva känna otrygghet, behöva oroa sig för sina föräldrar eller behöva ta ett ansvar som de inte är mogna för. Som förälder ska man kunna ge sitt barn en trygg uppväxt genom att alltid finnas där för sina barn och alltid kunna tillgodose deras behov. Mamma och pappa är nummer ett för barnen, det är deras grundtrygghet som inte kan kompenceras av andra vuxna. Fixar man inte det så spelar det ingen roll hur mycket man än vill ha barn, det är ändå fel att skaffa barn som man inte kan ta hand om fullt ut.