psykiskt sjuk=dålig förälder?

Hade jag fått bestämma hade jag kunnat slippa majoriteten av de symtom mina diagnoser ger. Att vara som alla andra i de flesta avseenden hade varit underbart. Slippa kaoset för en stund. Att acceptera läget och göra det bästa av det är inte nödvändigtvis ett tecken på att man trivs med sin funktionsnedsättning.

Det  finns forskning som påvisar motsatsen.

du läste vad jag skrev men du har inte förstått innebörden. Då hade jag fått ett annat svar. Oavsett om du håller med eller inte hade ditt svar vart annorlunda om du hade förstått vad jag menar. Tar om det en sista gång.

Nej, inte utan att det sätter spår hos barnet. Det är väl få som ifrågasätter betydelsen av en trygg anknytning barn-förälder, och det försvåras betydligt om barnet plötsligt behöver byta anknytningsperson för att mamma/pappa inte är stabil.

Om du bara tänker utifrån praktisk omvårdnad går det förstås bra att ersätta en vuxen med en annan, men barn behöver så mycket annat också. Det finns många exempel på hur man som vuxen fått svårt att hantera relationer till andra människor, för att man som barn haft föräldrar som i perioder försvunnit ur ens liv - antingen rent fysiskt, eller genom att inte riktigt vara närvarande och good enough i samspelet.

Varför väljer du då en trådstart där du INTE särar på de olika diagnoserna och de olika riskerna som föreligger? Om man då inte läser hela tråden så ökar ju inte den allmänna kunskapen direkt utan ger bara svar på vad folk i allmänhet tror att psykisk sjukdom innebär?

Fast varför skaffa barn om man inte kan ta ansvar?

Du kan ju inte tycka att det är konstigt att omgivningen reagerar på det?
Man kan ju inte skaffa barn med tanken att någon annan ska ta ansvar för det?

Det är det jag reagerar på.

Dessutom är det ju så som många har sagt att psykisk sjukdom ofta går i arv, så om mamma och pappa mår dåligt är det stor risk att även mormor och farfar mår dåligt osv osv.

Tycker du verkligen att det är underligt att man inte tycker att det är en optimal situation för ett barn? Ärligt?

Det finns många böcker som beskriver riskfakorer under barndomen

  Om funktionshindret/sjukdomen som gör att man inte kan finnas där för barnet är fysisk eller psykisk spelar inte så stor roll. Det viktiga är om man klarar av att vara förälder eller inte. Inte lite då och då, utan hela tiden.

"I lyckliga fall har barnet fått möjlighet att skapa anknytningsrelationer till 3− 5 personer. Ett

sådant barn är mindre utsatt om någon av relationerna av en eller annan anledning skulle svikta, jämfört med ett barn som bara utvecklat en anknytningsrelation. Det är viktigt att betona att barnet gör en stor ”investering” i utvecklingen av en anknytningsrelation. Därmed är det också viktigt att varje person som barnet knutit an till, är inställt på en varaktig relation till barnet så att det inte förlorar kontakten med den personen."

Att det finns icke psykiskt sjuka som skaffar barn utan att tänka efter är knappast en anledning att försvara de psykiskt sjuka som gör samma sak. Jag har varit ofrivilligt barnlös och vet allt om hur desperat man kan längta efter barn. Ändå anser jag inte att det räcker att man "verkligen VILL ha barn". Eller att partnern vill det. Om det handlar om partnern till den psykiskt sjuka (som inte kommer att kunna fungera som förälder) så måste han/hon nog välja. Behålla sin sjuka partner och leva barnlös eller skaffa en annan partner och få barn. Det kanske är grymt, men det är bättre än att vara grym mot ett eventuellt barn som kanske både får en icke-fungerande förälder och ett psykiskt funktionshinder i arv.

Nu menar jag inte att ingen med en psykisk diagnos bör få skaffa barn. Jag kan hålla med dig så långt som att det nog finns en överdriven rädsla för allt som handlar om "fel i hjärnan". Den som lider av nedstämdhet och måste ta lättare medicin för att må bra kan säkert bli en bra förälder. Den som är psykotisk bör avstå från barn. Den som klarar sig med lite medicin som den enkelt kan sköta själv kan vanligen ta hand om barn på ett bra sätt. Den som ibland behöver vara inlagd för sina psykiska besvär kommer sannolikt inte att bli en bra förälder.

Vad man dock måste tänka på när det gäller många psykiska, liksom vissa fysiska, sjukdomar är att de kan förvärras över tid. Vet man att man lider av något som kan göra en inkapabel att ta hand om barn inom 10-15 år så bör man välja bort föräldraskap. Alla kan förstås ha otur och drabbas av sjukdom eller olyckor, men det är stor skillnad på att veta att de flesta med den egna diagnosen blir riktigt dåliga och att löpa en normal, och alltså mycken liten, risk att råka ut för en bilolycka och bli hjärnskadad eller förlamad. Oavsett hur bra jag mår idag bör jag kunna vara någorlunda säker på att må lika bra i minst 18 år innan jag väljer att skaffa barn.