PCOS är det kört nu?

BMi på 35 är i dagsläget gränsen för när man får lov att göra IVF. 

Kämpa på TS!

Alla PCO/PCOS:are har större chans att bli gravida via IVF än vad vanliga dödliga har... 
Dessutom, äggstockarna på någon som har PCO-äggstock är som bäst mellan 35-42...

Se andra delen i den här föreläsningen och känn dig hoppfull;

 media.medfarm.uu.se/flvplayer/anovulation/vid...
 
Jag fick min diagnos i dag.

Har skrivit en del i den här tråden sedan innan, nu i dag på s. 161.
Välkommen att läsa.

 www.familjeliv.se/Forum-1-336/m56132695.html

Ja, 35 är det högsta. Men det är verkligen på gränsen där. Bättre att ligga under 30 så klart, men det är iaf inte omöjligt...;)
Det är mer för den egna kroppens skull och hur den ska klara av proceduren, jag kan inte så mkt om IVF men enligt den gynekolog som talar på den föreläsning jag postade här så har de satt ett såpass högt BMI som gräns iaf.

Jo, det gör ju en mer hoppfull att veta att det finns goda chanser att bli gravid relativt sent i livet och att det trots allt inte är något som helst fel på äggen som man har - det är bara det att äggstockarna inte gärna släpper dem ifrån sig. =)

Ja, nu vet jag vad som är fel. Det är bra det. Samtidigt som jag känt mig väldigt nedslagen eftersom jag ville att det hela skulle gå lite snabbare, vi har ju snart försökt i ett år. Men det finns iaf hjälp att få och goda chanser att bli gravid trots allt, även om det sker med lite fiffel på vägen...;)
 

Jag förstår dig flumhum. Jag vill inte heller vänta för länge, nu hör iofs jag inte till de som är så överviktiga och jag har ju lyckats gå ned bra på egen hand med träning och lite tanke på vad jag äter - men även kunnat unna mig att slarva och träna och lyckats med det. Men jag tillhör nog också de som när jag blir äldre än vad jag är nu måste tänka mig jävligt noga för. Med tanke på hur min mamma, mormor och flera på den sidan av släkten ser ut så jag tänker mig en del för redan nu, även om jag slarvat en del det sista och tyvärr lockat på mig ca 5 kg sedan i somras. Inget som syns supertydligt på mig dock, har en päronformad kropp vilket är en fördel på flera sätt men också en nackdel på så sätt att det tar ett tag innan man tycker att övervikten känns eller syns på samma sätt som hos en människa som inte är päronformad...Ligger ändå kvar på minus sådär 12,5-13,5 kg mot vad jag innan vägt, även då var jag inte särskilt stor egentligen - aldrig sett ut som en så särskilt stor människa men rent kilomässigt var jag ju ändå rätt tung och bar på mer än vad jag skulle göra. Min menscykel har dock funkat hela tiden under flera år under tiden innan jag började gå ned och under tiden som jag gått ned. Däremot var den rubbad när jag var lite yngre, då var jag dock lättare än vad jag är nu. Nu kan det hända att det hela störts av att jag gått upp lite sen i somras, det känns surt. Samtidigt är det lätt åtgärdat ändå känner jag, jag får bara tänka mig lite mer för och sätta i gång min träning på allvar igen. Brukade träna 4-5 timmar per vecka under förra våren och året innan dess. Får gå tillbaka till det eller åtminstone till 3 timmar. Har lite mindre tid att spela med just nu känns det som så jag får väl lägga ribban där och sluta småslarva in emellan med dumma kalorier när det inte är helg, har varit lagom duktig med det under den senaste tiden. Nu jävlar säger jag bara, nu får det vara slut. 
Obalans med vikten är ju typiskt PCOS dock, upp- och nedgång (med betoning på upp) är något som kommer hålla på hela livet för oss med PCOS. 

Ge inte upp nej, gör så gott du kan. Gå ned så mkt du fixar och mäktar med, det finns hopp för IVF. 

Ja, om jag bara behöver fiffla lite med piller så är jag nöjd med det. Vill dock egentligen inte hålla på med p-piller till och från egentligen, hoppas på att det finns andra vägar att gå. Jag har nämligen ökad risk för blodpropp också i och med ärftliga aspekter från båda delar av min släkt. Fantastiska gener jag försöker föra vidare va...;)
Men jag mår ju lika gott som vem som helst, det finns dessutom goda chanser att bli gravid och det har inget med infertilitet att göra heller egentligen - äggen finns ju där och blir mogna och är av god kvalitet men det behövs lite mer "flirtande" för att få dem att komma loss och bli befruktade...=P

 

Ja, jag försöker se det positiva i det negativa eller vad man ska säga. Hitta guldkorn på/i mig själv i det här.
Jag tenderar att ligga rätt stilla på vågen, dock saaaakta gå uppåt. Livsfarligt. Då märker man ju det inte förrän det är +5-6 kg typ. Samtidigt som jag vet att om jag håller mig strikt så löser sig mkt av det, men det är ju lättare sagt än gjort i vissa perioder i livet....
Jag var med i viktklubb.se och det var där jag lyckades hålla mig och gå ned, perfekt sida. Jag vet inte varför jag ens gick ur där, abonnemanget löpte ut och jag började efter ett tag slarva ändå - det är okej med slarv på den sidan dock bara man väger upp med träning och inte slarvar varenda dag utan håller sig till helgen med att slarva och göra det lite lagom. Inte som viktväktarna riktigt som jag tycker känns för strikt i längden.
Låter som du ändå håller i gång bra.
Jag skulle dock rekommendera dig att gå med på pass på gymmet, inte gå och träna för dig själv inne på gymmet. Mer risk att det då blir lite latare träning än vad det blir på pass. Jag får koncentrera mig mer och ge mig mer fan på att ta i när jag är på gymmet och kör, känns mer naturligt på ett spinningpass eller dylikt. Blir mer taggad. ;)

Ja, Pergotime blir det väl så småningom för vår del antar jag.
Det beror väl lite på hur min kropp nu kommer i gång och vad de kommer fram till på vår dubbelutredning i maj. Först då går vi ju helt vidare och får än mer hjälp och info. i det hela då det är väldigt individuellt från person till person, samtidigt som det finns en del likheter så klart...

Har hört talas om metformin, inget jag skulle vilja ha kände jag rent spontant men...
Får väl se vart det hela barkar efter maj...;)
 

Ja, det finns viktklubben och det finns viktklubb - jag var med i det sistnämnda. Hur bra som helst och jag har ju ändå hållit mig rätt bra med tanke på att jag trots allt gått ned och hållit borta 12,5-13,5 kg med det efter visst slarv ett tag...När jag började vägde jag dock 6-7 kg mer än nu, de anra kg hade jag tränat väck före. Men totalt sett är det ändå en del kg jag fått väck som inte kommit tillbaka...
Samtidigt, ska ned mer.
Lycka till du också!

Spinning gillar jag skarpt, jag älskar även indoorwalkingpass i klass, men det fanns på mitt gamla gym som typ gick i konkurs efter en vattenläcka och nu på det nya finns det inte men däremot på ett ställe i stan under samma kedja men det är ju inte så att jag åker den vägen liksom. Det ska vara lätt att ta sig till och från träningen så att jag tar mig dit. Indoorwalkingpass är en av de bästa konditionsträningspass du kan få, verkar bara vara svårt att trots det få gym att helt satsa på det. Har hört att det är vanligare i Sthlms-trakterna men inte runt Gbg där jag bor dessvärre. Saknar den träningen massor, hade ett par grymma instruktörer och vi var ett gott gäng på förra gymmet rent allmänt, det gym jag nu är på har bättre lokaler, omklädningsrumt etc. etc. det är skön stämning där också men inte samma som det innan. Men jag ska hänga i bättre än vad jag gjort nu så jag kommer in i det och kanske hittar ett gott gäng där också...

 I kväll har jag berättat för 4 tjejkompisar om att jag har PCOS, har ju innan pratat babyverkstad. Känns bra att de vet. Hade lite mingel och mys här hemma och så kom vi in på ämnet. 2 av tjejkompisarna är gravida nu och en 3:e försöker precis som jag och min man. Det kändes rätt att de vet med tanke på att jag kanske kommer pendla en del i mitt humör och känna mig nedstämd blandat med hoppfull, jävlar-anamma-det-ska-gå och ja - vara lite upp och ned helt enkelt framåt i tiden nu. Fint med vänner runt en då som vet. 

Ja, närheten till gymmet är avgörande faktiskt. Nu har jag ändå haft så mkt i mitt liv sista veckan med läkartid, kastrering av honkatten och ett kvällsmöte på jobbet så gymmet har det inte blivit då va...
Men i vanliga fall så...
Som de säger i nån film/serie jag inte minns namnet på nu; Location, location, location. Om vad som är viktigt.  ;)

Ja, det är tur jag har dem. De är stöttande, samtidigt så ville jag att de skulle veta eftersom vi pratat om det här med barn allihop och de vet att vi försöker och i stället för att få höra att "ibland kan det ju komma av sig självt när man slappnar av" eller liknande framåt i tiden från nu - för visst kan det vara som många säger, att man sätter en press på sig själv som blir en spärr även om nu jag då inte tycker att jag gjort det men kanske undermedvetet ändå. Kändes bra att de fick veta vad vi nu fått reda på och ja, att det fanns en orsak till att vi ännu inte är gravida som vi hoppats på och känslorna som svallat de senaste dagarna och ja. Det är en fördel på många sätt och vis helt klart. =)
Jag har en fantastisk man, han får ju höra det mesta och han har också känt det här som en tyngd. Sa att han kände sig nedstämd men märker också att han ändå känner att det finns en chans och det säger han också. Han är den som drar upp mig, den som orkar hålla humöret uppe i det hela och han får höra massor av vad jag läst om sjukdomen och vi babblar om och kring det hela. Det finns ju hopp och ja, det enda som jag säger är att det känns så jobbigt för mig som sjukhusrädd och även som kvinna att för att jag ska bli gravid så kan vi kanske inte få göra vårat barn på ett "vanligt och roligt" sätt. Det ska utredas, det ska proppas piller och sedan kan det förhoppningsvis bli ÄL så vi kan gå och fundera och tycka att det är spännande att se om det blir något, men det blir inte det här spontana lite spännande som vi kunnat känna ex. denna cykel då vi båda var övertygade om att vi var gravida ända tills vi gick till gyn.mottagningen (eller särskilt han var ändå övertygad trots två minus på tidigare grav.test). Funkar det med piller så kan ju lite av det hela ändå kännas ganska vanligt. Skulle det bli tal om ytterligare mera så ja. Det känns som om jag berövats på det spännande och roliga i barnaskaffandet. Jag måste plågas för att ens kunna få ett barn i magen liksom, för det är vad sjukhusbiten och den kontakten är för mig. Jag är rädd för allt sånt. Men aja. I slutändan om det blir något barn på det så vet jag att jag kommer tycka det är värt det. Men just nu sörjer jag det hela lite. Det känns orättvist. Samtidigt som jag ändå är lyckligt lottad, det vet jag. Jag kan ju faktiskt bli gravid med allra största sannolikhet, även om det är mer komplicerat för mig än för personer utan PCOS/PCO. Jag försöker tänka så, det kommer gå vägen även om det inte är på det sätt som jag tänkt mig. 
 

Tack för dina positiva ord. Sitter just och grinar till programmet "En unge i minuten"....
Fick en panikkänsla inom mig om att jag aldrig kanske får uppleva det där.
Visst, smärtan kan jag ju vara utan och allt som har med blod och äckel-päckel att göra egentligen, fast ändå inte när det gäller något så fint på sikt liksom...jag är lite ambivalent...men barn vill vi ju ha...
Dina ord hjälpte nu.

Blodprovet i dag gick förresten bra, min bonusmami var med mig och lärde mig andas ut min spänning och nervositet och fick mig att fantisera mig bort till en plats jag tycker om att vara på och känner mig trygg på. Det gick över min förväntan utan totalgråt och panik. Kunde härda ut det hela med bara smått panik och stängda ögon och min bonusmami som påminde mig om att andas lugnt så som vi gjort före sticket. Embla-salva också på fjantiga mig också ett tag innan sticket. Det funkade. Dock lyckades inte sköterskan i dag heller helt fullt ut, hon är rätt stressig och fumlig men väldigt gullig och känns som en typ farmor blandat med en spätta. En tuff men gullig tant typ, rätt velig. Så jag gillar henne på nåt sätt ändå, trots att hon missade senast och i dag inte fick till mer än 1,5 rör blod fast det skulle varit 2. Jag gjorde klart för henne att jag minsann inte tänkte komma tillbaka förrän 17:e maj när både jag och min kära man ska dit och ta HIV-tester etc. som start i den här utrednigen om vår ofrivilliga barnlöshet. 

När jag tänkte mig bort till något jag tycker om i dag visualiserade jag mig att jag hade min näsa tätt intill min mans nyckelben och en grop alldeles ovanför det på vänster sida. Hemma i vårt sovrum, liggandes i varandras famnar alldeles nyvakna så som vi gör titt som tätt och bara småpratar, en fin start på en morgon och hans underbara doft var det jag främst ville framkalla i mitt inre. Det var det första och finaste som poppade upp hos mig, en ljus, solig morgon med min älskling tätt intill så jag tänkte så hårt på det att jag faktiskt kunde känna hans doft där jag låg och blundade och försökte behålla lugnet.

Bad sköterskan att säga "Nu är jag nästan klar" när hon nästan skulle vara det, så jag kunde börja andas ut liksom och känna mig lättad, men hon missuppfattade det hela och sa att nu hade hon tagit ur alltihop. Jag öppnade ögonen och tittade åt det håll där hon var, nålen satt ju i ännu, det var rörhelvetet hon hade tagit bort. Fick anstränga mig väldigt hårt för att inte få panik och kväljningar där och då kan jag säga.
Det gick iaf vägen och nu är karusellen i gång.

Jag är en mes när det gäller sånt här och kommer behöva massor av stöd i det här med sjukhuskontakten. 
Men jag ska försöka tänka på hur jävla bra jag ändå, trots all rädsla och panikkänslor ändå roddade upp det hela i dag med hjälp av min bonusmami. Det här ska bara gå....

 

Ja, jag kände mig nöjd med mig själv iaf. Men shit, det var ingen lätt biff att klara. 

Sprutor är jag mindre rädd för än blodprov, de är liksom snabbare över - åtminstone om det gäller blodprov där rör ska tappas.
13 jävla rör? Ojojoj, hoppas inte det är en del i fertilitetsutredning? (Snääällla säg nej)....

Jag försöker verkligen se det hela positivt, i bland är det dock svårt.
I dag har inte varit en så rolig dag exempelvis. 
Fick mensvärk from hell. Jag äter ju Provera nu. Sista tabletten ska tas på lördag och då har jag totalt ätit 10 tabletter. 
Jag har inte hunnit ta dagens tablett men den ska i vilket fall som tas nu på eftermiddagen-kvällen då jag försöker följa hur jag ätit de tidigare tabletterna sedan starten av kuren.
Efter att kuren är helt avslutad ska det ta ett par dagar tills mensen dyker upp.
I dag, mitt i den jävla kuren dyker mensen upp. 
Jag ringde sjukvårdsupplysningen. Jag skulle ta dagens tablett, om det hela blev värre - med väldigt mkt blödning eller mkt värk som kanske inte endast kunde härröras till menssmärtor så skulle jag besöka gyn.akuten eller försöka få tag i min gyn.mottagning i morgon.
Men det känns bara så jädrans irriterande, varför kan inte bara min kropp vara lite hygglig nu och göra som det står att det ska vara i den där jädra innehållsförteckningen för Provera?
Blir tokig på skiten och har förbannat ont. Brukar iofs ha rätt ont den första och ibland också den andra dagen när jag får mens. Inget nytt direkt. Ville bara att min kropp inte skulle bråka utan att mensen skulle komma i helgen eller nästa vecka så som det var tänkt att tabletterna skulle funka liksom. Skit....
Men aja, vad är väl en bal på slottet.

Den dagen vår baby finns (för minst en sådan ska finnas) så kommer det så klart ha varit värt det.
Om baby någon gång trilskas när baby blivit tonåring kan baby få läsa min dagbok från 2011....;)

Okej, det var lovande att höra att blodproven inte var för den sakens skull. Men hormonellt ändå säger du? Gör mig lite nervös, hoppas jag slipper allt sånt...=/

Ja, det kom från ingenstans. Eller, molande värk har jag ju haft men panikont liksom. Höll på att kräkas nästan och jobbar med småbarn. Kändes lagom skönt de sista timmarna där...

Mm, jag behöver nog inte kolla upp det vidare dock. Mensen funkar som den gjort innan känns det som och jag fick ju de råd jag behövde från sjukvårdsupplysningen...¨

Mmm, en tonåring som vet hur önskad och älskad den är trots revolter...;)

Okej, jag andas ut...=P

Jo, fast jag kan bita i när det kommer oftast...även om jag blir lite låg och mår rätt illa....

Ja, fast nu menar jag ju att mensen den här gången funkade som den skulle - höll i sig i typ 5 dagar, inte alltför ovanligt ont etc. ÄL hade jag ju inte innan den, gick ju på Provera. Vet alltså inte om jag kommer få mens i kommande månad utan Provera och vet således inte när ÄL är heller. Och dessutom är det ju inte självklart att jag har haft en ordentlig ÄL heller ens under de perioder när mina cykler varit på 30 dagar så som de varit ända tills i nov förra året (funkade så ungefär hela tiden under 2-3 år, innan dess hoppigare). Får veta mer om det hela i maj som sagt. Men visst, om jag chansar hej vilt på att jag just nu har en cykel på 30 dagar från min första mensdag nu i förra veckan så har jag ju ÄL om ca 2 veckor då eftersom någon med PCOS brukar ha det ungefär 10 dagar före, men det är ju individuellt. En helt ny vetenskap att lära sig, jag som ändå tog mig tid att komma in i hur en "vanlig" kvinnokropp funkar. Nu är det bara att utesluta det och lära om och ja...Ibland känns det tufft att tänka så...Men jag är hoppfull, klart det ska bli baby här - förhoppningsvis rätt snart också. ;)