Vi som förlorat våra syskon för tidigt =(

Hej. Min äldsta storasyster dog i cancer för 8 år sedan. Många år sen, men inte länge sen för mig, tid är ett relativt begrepp. Hon var sjuk i 6 år, med många tuffa cellgiftsbehandlingar (sk högdoscytostatika), strålbehandlingar, operationer. Jag har en syster till och vi kunde tillsammans ordna allt praktiskt och stötta vår mamma (vår pappa dog tidigare). Jag är ofantligt tacksam över att ha en syster kvar mitt i allt detta och det har säkerligen bidragit till att jag idag har tre barn och vill ha ett fjärde.

Beklagar sorgen för alla i tråden. ODS; tid är verkligen relativt... Cancer är så plågsamt att se, och visst förändras man, för alltid. Att följa en cancersjuk är som att vandra genom ett hav som öppnar sig, ett hav av människor, som viker undan. Många klarar inte att fronta sjukdomen utan backar undan. En mänsklig reaktion antar jag, men plågsamt att se. Stora kramar, ta vara på tiden med dina föräldrar. Sorgen över ett förlorat barn bleknar aldrig, oavsett hur gammalt barnet var när det dog eller hur många år som gått. Syrran var 53 när hon dog, mamma 80. Det var svårt att se mammas sorg och samtidigt bära sin egen sorg.

Kram till alla i tråden.

Anledningen till att jag hittade den här tråden just nu är att jag fick en flashback - för ett par veckor sen träffade jag min chef från den tiden. Har inte sett honom på 5-6 år. Jag blev glad över att se honom och det kändes bra, men efteråt, efter någon dag eller två,  kom en emotionell reaktion som jag inte alls var beredd på. Tankar och drömmar om den tid som var då, syrrans sista tid, mammas sorg, mammas död - hon dog tre år efter syrran, i Alzheimers. Hade samma jobb, samma chef, hela den perioden. Svårt att veta hur hjärnan fungerar - men antagligen har jag problem med att fronta mig själv med mina minnen från den tiden.....