Står inte ut med sambons 12-åriga son

Vänd er till kommunen, de brukar ha föräldrautbildningar. Jag tror det är jättebra att gå en sådan, vi går ju kurser i alltmöjligt, men barn ska vi klara av=)
12-åringen mår nog inte så bra och ni behöver hjälpa honom hur han ska uppföra sig och hur ni ska bemöta honom på ett bra sätt för att hans beteende inte ska fortsätta på detta viset.
Självklart blir han ju influerad av sin pappa också.

Klart att han påverkas av sin pappas sätt att uppföra sig. Han är ju också på väg att bli tonåring med allt vad det för med sig! Ha tålamod med honom och visa att ni bryr er om honom och visa honom hur man ska uppföra sig. Försök att inte se hans pappa när du ser honom utan en kille som håller på väg att bli stor och inte vet riktigt hur han ska hantera det! Tala om för honom när han uppför sig illa och beröm honom när han gör något bra!

I mina öron låter det hemskt att höra att någon avskyr ett barn som lever i samma hus. Hur påverkar det honom och hans sätt? Ungdomar är ofta tykna och vet bäst. Antagligen kommer dina biologiska barn också att göra det.
Om ni har bott ihop i 7 år så måste du ju lärt känna killen när han var ganska liten. Försök komma ihåg hur han var då!

Vi går redan i familjerådgivning men jag förstår ändå inte hur det ska hjälpa oss med grundproblematiken med att han blir mer och mer som sin pappa. Pojkens sätt påverkar ju hela familjen och gör familjelivet sämre för alla inklusive våra gemensamma barn som får höra på allt tjafsande och bråkande. Igår slutade det med att jag sa till honom att han inte får spela några som helst tv spel eller vara ute på internet fram tills det att han lärt sig att uppföra sig. Man är desperat.

Håller med om att det låter hemskt att man avskyr en person och man får dåligt samvete för det. Svårt att vara positiv när allt bara är bekymmer och problem.  Sen blir man lite trött på att det verkar som att allt ska kretsa kring honom och att man måste ta hänsyn till till honom och hur han utvecklas bla bla bla. Faktum är ju att det är ju fler som bor under samma tak och enligt mig så måste han visa hänsyn gentemot oss andra och det måste man kunnas ställa som krav på ett barn som är 12 år. Så länge han beter sig så har jag svårt med att gilla honom för det skapar för mycket problem, bråk och bekymmer. Blir han en kopia av sin pappa så är det helt kört för så hemsk är han. Så enkelt är det. Känns som situationen är olöslig.

Hans pappa må vara hemsk men sonen låter som en typisk tonåring. Tyvärr.

Personligen så tror jag att tonåren är inte bara för att barnen ska frigöra sig utan även att vi föräldrar ska kunna frigöra sig från barnen, dvs istället för att fasa för att de ska flytta hemifrån en dag så börjar vi istället se framemot dem eftersom de är så jävliga.

Situationen kanske är olöslig just nu men det kommer att lösa sig, om några år så är tonåren över, och ni får förmodligen tillbaks sonen som han var. Fortsätt och var en motpol till hans hemska pappa, säg ifrån på skarpen, men kom ihåg att vara rättvis och lugn. Chansen är stor att han därmed kommer snappa upp din personlighet och ditt beteende snarare än pappan.
Förvänta dig inte att sonen ska vara tacksam för att han blir delvis försörjd av dig, det är inte rätt att han ska känna att han står i tacksamhetsskull eller att han bara får bo där på nåder. Han är också för ung för förstå det resonemanget och det kommer bara öka hans beteende då du i hans ögon framstår som orättvis. Nyckeln är tillit och respekt för varandra, och man måste föregå med gott exempel.

Tonårsmonster är hemska men som tur är så går även den fasen över.