8 månaders bebis har blivit helt omöjlig!

Det där är något mycket välkänt som inträffar runt 8 månader, och det kallas Separationsfasen (googla gärna för mer info om den).
Klassiskt är att babyn blir mammig, ängslig, sover mycket dåligt och inte klarar av att bli lämnad av föräldrarna. En del blir också mycket rädda för främmande människor (vilket kan betyda alla som inte babyn umgås med varje dag).

Enklaste sättet att klara den här perioden är att pröva om babyn sover bättre hos föräldrarna (mycket vanligt) och att undvika barnvakt. Det går över på 1-2 månader.

Välkommen till 8-månaders fasen... Minns den med sorg. Om 8 månader går jag igenom den igen och känner mig minst sagt osugen.

lövet2: Tack snälla,jag ska genast googla på det. Har ej hört talas om det förut. Jag tror banne mig att vi testar ditt tips redan denna natt. Vaknar han och blir bråkig då får han bara komma upp till oss. När du skriver att det är vanligt att de ej accepterar främlingar så känner jag igen mig,fast jag glömde skriva det i mitt första inlägg. Jag och pappan går bra,resten behöver inte ens visa sig innan han tjuter för full hals.

lightfish: Tråkigt att höra att du har dåliga erfarenheter av denna fas! Du är ej ensam. Jag hade dock inte hört talas om detta förut så jag måste ge mig på jakt efter mer information. Hoppas det går bra för dig/er om ett par månader då!

Som sagt, välkommen till separationsfasen
Förvånad över att det finns föräldrar som inte känner till den?!

Det går över, men det går över snabbast om de ger mångfaldigt mer närhet, samsov gärna om ni vill och kan, och bär mycket. Då känner de sig trygga och lär sig lita på att föräldern finns där.

Det är också vanligt i den här åldern att de vill upp i famnen, för att i nästa sek vilja ner igen, och så fortsätter det. Tänk dig ett osynligt gummiband mellan dig och bebisen. Han håller på att öva upp den trygga hamn han ser hos dig och då fungerar det som ett gummiband där han ömsom söker sig ifrån dig och önsom söker sig tillbaka till dig. Men detta måste ske på hans villkor helt och hållet, annars känner han sig inte trygg. Det är ett steg i det man kallar för "anknytningsprocessen".

Jag är så fruktansvärt dålig på att läsa även om intresset finns där. Tid och ork  är det dåligt med...Jag är lite sån att jag tar månad för månad,förstagångsförälder som jag är. Ingen av mina väninnor har nånsin beklagat sig över detta heller...
När jag nu kollat runt lite förstår jag det finns olika faser/språng. Jag har inte märkt något tidigare förutom nu,nu är allt verkligen upp och ned. Det känns som man gör allting fel,inget duger.
Det här med att samsova vill jag testa redan nu nästa natt,men finns det stor risk för att barnet vänjer sig vid att samsova och sedan totalvägrar sin egen säng? Hur lång tid brukar det ta innan det går över?
Det enda jag får fram när jag kollar runt är alla som skriver om de berömda kännetecknena...

jag var tvungen att titta in i sovrummet för att se om du kidnappat min lille kille på 8 månader.......trots att det är mitt andra barn och att jag förkovrar mig OCH vet att denna fas existerar blev jag helt tagen på sängen. Min första kille är ett "A" barn, jämt nöjd o glad, kunde vara i allas famnar, åt allt....jag trodde det berodde på mitt "exemplara" föräldrarskap SÅ kom nr 2 som inte vill äta, bara ha gröt o välling som gråter o skriker hela dagarna om han inte sitter klistrad på mig, är faktiskt nästan jämt missnöjd, sover jättedåligt. Jag känner mig helt värdelös men försöker skärpa till mig o inte grina så ngn ser men det tär. Jag vet inte vad man skall göra men vill bara säga att du inte är ensam....o jag hoppas att det går över för det skall väl då själva fan om han är 16 år o beter sig på samma sätt som nu?

Det är vad jag tröstar mig med då min dotter är som ditt andra barn, fast hon vill inte äta alls...

ja man får bara "stå ut" o försöka njuta av de få stunder som är harmoniska så de skyggar över de tunga dagarnn
pepp o kram till oss som har det jobbigt nu:)

Hej
Min son är också åtta måndare och han har blivit exakt likadan.
Väldigt gnällig och kläning.
Jag har fått höra att det beror på att barnen just nu utvecklas så mycket att hjärnan går på högvarav, därför drömmar dom mardrömmer som gör att dom vaknar på natten och då även blir gnälligare på dagen.
Dom brukar även minska lite i växandet och börja få tänder som kan påvärka deras aptit.

Det är väldigt påfrestande men det finns inte så mycket mer man kan göra än att härda ut det.
Snart kommer han säkert in i en ny glad period igen.

Hej!

Jag har lyckligtvis inte varit med om det du skriver om, bara det där med klängigheten. En sak som jag tyckte fungerade bra för mig var att inte bära runt på mitt barn, utan när hon ville sitta i famnen så satte jag mig på golvet och var ganska tråkig men satt och småpratade med henne lite lugnt. Så tryggheten fanns där men hon fattade ganska snart att tryggheten var ganska tråkig... Min man bär omkring på henne och "roar" henne när hon ska upp i famnen och hon är liksom grinigare med honom. Vet inte om det beror på att jag är så himla tråkig. 

Va? Får jag fråga varför du försöker vara "tråkig" med ditt eget barn och förminskar hennes behov av din närhet och trygghet?!

Att hon är grinigare med pappan beror naturligtvis på att hon har lärt sig att han svarar på hennes behov och därför uttrycker hon dem till honom och hon blir "pappig", vilket hon som det låter tyvärr har slutat göra till dig. Och det kan jag lova dig, det är inte något bra...

Fattar inte hur du öht har hjärta att få henne att vända sig ifrån tryggheten, att tryggheten ska vara tråkig! Det är sjukt... faktiskt. Skulle önska att du sökte hjälp innan det skadar ditt barn alltför mycket.

Hur lång tid innan det går över är oerhört individuellt. Sen beror det ju till stor del på samspelet med föräldrarna. Ju mer man finns där för bebisen och svarar på behoven (som oftast handlar om närhet) desto snabbare kommer en tillit utvecklas och han lär sig att förutse att hans behov kommer bli tillgodosedda. En trygghet utvecklas. Pågår oftast under några veckor, 4-6 veckor är vanligt. Men det är som sagt väldigt individuellt.

En bebis vänjer sig inte vid att samsova så tillvida att han kommer totalvägra sin egen säng om han känner sig trygg och nöjd med den. Bebisar visar tydligt vad de har behov av. Inte att de vill något. Är han trygg i sin säng nu, kommer han vara trygg i sin säng framöver också. Men han kommer som sagt lära sig att han får svar på sina behov, och känner han behov av en ökad närhet så kommer han visa att han tydligt vill sova hos er.

Eh? Menar du på allvar att du tror att jag skadar mitt barn för att jag väljer att sitta på golvet med henne i famnen istället för att gå runt och roa henne? 

Jag är helt övertygad om att tryggheten och närheten hon behöver får hon lika väl av mig som av sin pappa. När hon vill vara med mig så tar jag mig tid, jag sätter mig ner och låter henne vara hos mig. Jag förminskar inte hennes behov för att jag gör det på ett tråkigt sätt. När hon har kramats klart med mig så väljer hon själv när hon vill krypa vidare och fortsätta utforska världen.  

Hennes pappa gör det på ett annat sätt för det mesta, han bär omkring på henne och visar henne tavlor och pekar på saker. Han roar henne.

Att det skulle vara positivt att hon är gnälligare med sin pappa än med mig kan jag inte förstå. Hon är nöjd och glad men med mig leker hon lite mer själv och med sin pappa är hon lite mer gnällig. Nu är hon större och utforskar sin lilla värld ganska mycket på egen hand så nu "använder" hon våra famnar för mys, kramar och pussar och för sagoläsning. Där är det också bäst när det kommer främlingar eller hon är trött eller gjort sig illa. För övrigt så är jag helt övertygad om att tråkigt varken är dåligt eller skadligt utan snarare bra. 

Jag har inte läst en enda bok, jag går på erfarenhet och magkänsla och så länge mitt barn ser ut att stormtrivas med livet så tänker jag förutsätta att jag gör allting rätt. 

Ta inte i så att du spricker nu va, tycker att du var onödigt hård. Detta är ett fritt forum och barnuppfostran skiljer sig enormt utan att på något sätt vara skadligt.

Ditt sätt är inte den enda riktiga sättet.

TS, det är en jobbig period men du har fått en massa bra råd om att ge extra närhet

Jag konstaterar bara faktum att det inte är så konstigt att hon tydligare förmedlar sina behov till pappan eftersom han svarar på dem till skillnad från mamman som uppenbarligen "försöker vara tråkig".

Nej mitt sätt är inte det enda riktiga, men det enda riktiga är att svara på bebisens behov allra helst i den känsligaste fasen av dem alla. Att tala om trygghet som något som måste upplevs så tråkigt för bebisen att hon inte längre ska vilja söka tryggheten låter helt sjukt. Och tydligen har ju denna mamma lyckats, då bebisen inte länge gnäller hos henne (vilket är ett normalt anknytningsbeteende) utan bara hos pappan. Man saknar helt grundläggande förståelse för bebisars sätt att kommunicera och söka trygghet om man inte ens förstår varför det är normalt att de gnäller och är klängiga vid en separationsfas.

Vittra: Nä men nu får du väl lägga ner. Du konstaterar faktum och läser in saker om mitt barn som du inte har någon aning om. Det är alltså helt omöjligt att tänka sig att ett barn som är nöjt och och älskar att upptäcka världen faktiskt mår bra? 

Bäbisar är väl människor de med. Om jag blev rädd och ledsen så skulle jag nöja mig gott med att krypa upp i min mammas välkända och varma omfamning, jag skulle väl inte må bättre för att den jag sökte trygghet hos insisterade på att vi skulle kolla på komedi. Kanske inte den mest eleganta liknelsen, men det var det jag kunde komma på. 

Det här påminner mig om en gång jag tog med en kompis barn på utflykt i skogen. Jag lämnade tillbaka de trötta barnen varpå deras mamma undrade om de hade varit gnälliga. Jag svarade sanningsenligt att de inte hade varit gnälliga alls, att vi hade haft roligt hela dagen. Då sa hon något om att de såklart inte gnällde eftersom de var inte var trygga med mig. Jo, eller så hade de helt enkelt haft en bra dag i skogen, ska det vara så svårt jämnt? 

Jag lämnar den här tråden nu, jag uppskattar inte ditt påhopp. 

Jag tycker iofs din kompis har helt rätt
Det är ju inte alls konstigt eller ovanligt att barn inte är gnälliga eller "jobbiga" med människor de inte är trygga med. Det är ju allmänt vedertaget... klassiskt vid trotsåldern tex att det är föräldern/föräldrarna som får ta alla konflikter medan barnet beter sig som en ängel hos andra. Samma princip. Och helt normalt. Men du verkar ju ha en lite förvirrad uppfattning om vad trygghet öht är.

Jag brukar inte alltid göra det, men denna gång får jag ställa mig bakom vittra och hennes inlägg.

Du kan uttrycka det på ett hövligare sätt tycker jag. Jag som inte ens gör som hon gör tog illa vid mig av hur du skriver att det är sjukt. Det är inte sjukt det är ett annat sätt och du kan framför att du tycker att sättet är dåligt med andra ord än sjukt och att hon behöver söka hjälp. Du kunde föreslå att hon läser en bok som behandlar detta med separationsfaser tex.

Det var allt jag ville säga med det, hoppas att du inte tog illa vid dig. Jag menar inte att hoppa på dig utan att du får tänka på hur du skriver till andra, det är att visa ödmjukhet. Och nej alla vet inte allt om barn och deras utveckling och det är absolut inte konstigt.