När den ena inte vill adoptera...

Hej!

Jag är inte riktigt i din sits och kan därför inte dela med mig av egna erfarenheter. Däremot tänker jag att det, som med så mycket annat, är bra med kunskap. Tror du att han kan tänka sig att läsa om adoption? Det finns ju en uppsjö av information på nätet och även många fina böcker som skildrar adoption på olika sätt. I det här fallet passar det kanske bäst att lyfta fram positiva erfarenheter först...
Kanske kan din man också tänka sig att berätta om varför adoption inte är ett alternativ för honom, om du ger honom fritt utrymme? Jag har full respekt för det du skriver om att han absolut inte kan prata om detta men jag vet av egen erfarenhet att man ibland inte förhåller sig särskilt objektiv i ett samtal som rör något man själv är helt övertygad om är det rätta.
Jag är själv öppen för att adoptera ett barn med särskilda behov men min man är mycket tveksam. Jag tror verkligen att vi skulle klara av det men min man har inte samma kunskaper som jag inom det området så för honom ter det sig ganska skrämmande, både med tanke på vad barnet kan utsättas för, hur det kan påverka vår dotter och vad vi kan orka med. Det skulle vara så lätt för mig att driva en övertalningskampanj och överösa honom med olika argument för varför det kommer att gå bra men jag inser ju att beslutet måste komma från honom själv. Vad jag försöker göra dock är att ta reda på vilka dessa rädslor är och om det finns någon kunskap eller information som kan ge honom en mer nyanserad bild.

Det är inte ovanligt att vi tjejer ligger en bra bit före våra män i både tankar och kunskap om adoption och det är frustrerande att behöva vänta in dem.

Har ni varit i kontakt med någon kurator eller liknande i samband med era tidigare försök att bli gravida? Kanske kan det vara idé, eller familjerådgivningen? Det här är ju ett oerhört viktigt beslut för er som par och kan komma att påverka hela ert fortsatta liv tillsammans och jag tycker faktiskt att du kan kräva av din partner att han både ska lyssna på och respektera dina tankar kring adoption och kunna berätta om varför det känns så svårt för honom.

Förlåt mig om jag nu har lagt mig i din tråd och kommit med synpunkter du kanske redan tänkt på. Jag hoppas att du får kontakt med andra som har varit i samma situation och att ni kommer vidare. Jag hoppas verkligen att också din man kommer fram till att adoption är det bästa för er.

Varma hälsningar
Christina

Vet du va! Tjejer är snabbare i tanken än män.  (risk att jag får någon man på mig men så är det) Han kanske ändrar sig efter att han tänkt tanken lite längre. Om jag var du skulle jag smyganmäla er till en eller flera adoptionsorganisationer för att börja ticka tid. Kanske kan du få med dig honom på detta helt ofarliga steg. Väljer man att inte adoptera så går pengarna in i organisationernas ideella verksamhet tex fadderverksamhet. Om ni väljer att adoptera så kommer ni vara en bit på väg redan. För att sedan övertyga honom behöver du hitta någon kompis till honom som kan ge sin infallsvinkel och har inflytande på honom. 

I vårt fall var det så här det gick till när vi skulle börja försöka skaffa biologiska barn. Det tog tid men till sist föll polletten ned. När vi efter en lyckad IVF skulle försöka med syskon var han istället först med adoptionstanken. Nu har vi "ett provrör" och "ett adopterat". 

Lycka till!

 

Nu är jag här och lägger mig i igen  men jag kom att tänka på en annan sak. Jag tror att en del som är tveksamma till adoption stirrar sig blinda på det biologiska och tror att man vet mer om det kommande barnet, eller har någon slags garanti för att vissa saker inte kan gå fel, om det är ett biologiskt barn. Men några sådana garantier existerar tyvärr inte. Man "äger" inte heller ett biologiskt barn mer än ett adoptivbarn för sanningen är ju den att ingen äger sitt barn, det gör bara barnet själv. Man har däremot ansvar och skyldigheter och många underbara privilegier, och de är desamma oavsett hur barnet har blivit till. Det där vet ju du redan gissar jag men kanske har inte din man tänkt i de banorna?

Jag känner igen det som så många av er andra skriver, att kvinnan ligger "före" mannen i tanken när det gäller adoption.

Även om det knyter sig helt för din man, TS, så tror jag ändå att lösningen är att försöka prata om det. Förklara för din man hur mycket du längtar efter barn, hur mycket det betyder för dig. Kanske kan han i slutändan tänka sig att kompromissa, för din skull? Sedan tror jag att när ni väl har påbörjat föräldrautbildningen, så blir det mer konkret för din man och en del av hans farhågor kommer att suddas ut av den utbildning som ni får.

Om du vill kan du ju säga att ni kan gå föräldrautbildningen, men att det inte betyder att ni måste adoptera. Att det är en möjlighet att få veta mer och att ta ställning till om det verkligen är något för er. Det var ungefär så jag pratade med min man... Att det första steget inte innebär något tvång att gå vidare. Då kanske det inte låser sig på samma sätt.

Jag är fortfarande mer intresserad av adoption än min man, även om han nu är "med på tåget". Nästa vecka ska vår medgivandeutredning upp i nämnden och vår utredare rekommenderar att vi blir godkända, med "plus i kanten".

Så det kan alltså gå att omvända någon som inte är så intresserad. Ge inte upp! Anmäl dig/er i smyg till några organisationer. Det gjorde jag... ;)

jag skulle låta honom vara,. antingen så mognar beslutet hos honom då han får "vara ifred" och fundera för sig själv utan att bli tjatad på, eller så vill han inte. Jag skulle inte vilja t.ex. om det är så att vi inte kan få barn så är det så, då skulle jag köpa mig ett par hundar istället. Nu menar jag inte att det är det du ska göra, jag menar bara att jag inte skulle vilja det, oavsett om min man ville det, och jag tror inte att man kan övertala någon till allt.

Ställ dig i kö så förloras ingen tid-sen får du vänta ut mannen.

Min man var likadan. Det är oerhört frustrerande när man själv vet att det är precis rätt att adoptera Jag försökte prata om det då och då men mer generellt om adoption och adopterade barn än som en väg till barn just för oss. Jag anmälde oss inte till någon organisation, det kändes som ett alldeles för viktigt beslut för att göra bakom ryggen på honom. (Observera att jag inte på något sätt dömmer någon som gjort det, jag bara säger att jag valde att inte göra det.)

Men så en dag i januari förra året kom maken hem och meddelade att han hade nyheter. Det visade sig att han pratat med en kollega (manlig, vet inte om det hade någon betydelse?) som har två adopterade barn och att han var redo att ge sig in i adoptionsvärlden. Dagen därpå anmälde vi oss till en organisation och nu samlar vi papper allt vad vi orkar.

Finns det någon din man kan prata med? Känner ni någon som adopterat? Som någon annan redan skrivit tror jag att det kanske kan hjälpa att prata med någon utomstående så att det inte känns som ett tvång.

Lycka till.

Hej!  Ett tips vore att försök få tag på boken Linnea fran Yujiang, av Petter Lidbeck.  Det är det enda jag känner till skriven av en adoptivpappa.  Jag hoppas verkligen han mognar till idén - adoption är fantastisk!

Jag tycker, som flera andra, att du ska ställa er/dig i kö hos en adoptionsorganisation. Det är så oerhört långa köer numera, så det går inte att bara säga att det är ett viktigt beslut som båda måste vara med på. Jag vet inte hur gamla ni är, men om ni är 35+ så kan en tidig anmälan avgöra om ni alls ska få något barn. Om din man skulle ändra sig om några år så är det ju ingen tröst ifall ni ändå inte får något barn för att ni inte hinner fram i köerna.

Vi står i kö trots att vi sannolikt inte kommer att adoptera igen. Jag vill det av hela mitt hjärta. Det är min allra största och allt överskuggande önskan i livet att få adoptera ett barn till. Min man har tidigare sagt att tre barn skulle vara OK, men nu vill han inte. Han anser att de två vi har (ett adopterat och ett bio) räcker bra. Men ändå förstår han varför jag fortsätter betala årsavgiften. Snart kommer jag att falla för åldersstrecket, men fram till dess är vi sökande. OM min man kommer på andra tankar så får det inte falla på att vi inte betalat de där tusenlapparna. Om inte annat så har jag köpt mig en liten aning sinnesfrid med de pengarna. Kanske kan din man se det på samma sätt för dig.

Här hemma har vi kommit fram till en lösning. Jag får ta upp min önskan om en ny adoption (ett ytterligare biologiskt barn är både osannolikt och skulle innebära onödiga risker för både mig och barnet) lite på skämt så ofta jag vill. Om något av våra barn säger att de vill ha en lillebror eller lillasyster så svarar jag alltid att det är OK för min del, det är pappa ni måste övertala. Om min man säger något om hur mysigt/gulligt/kul det är med barn så säger jag att i så fall vore det väl ännu myisgare/gulligare/roligare med ett barn till. Mer seriöst har jag lovat att inte ta upp saken mer än absolut max en gång per månad. Det får inte bli till ett ständigt tjatämne.

Mitt råd är att du lägger fram ett liknande förslag för din man. Det här något oerhört viktigt för dig. Du behöver få prata om det. Jag uppfattar din man som väldigt egoistisk om han bara ser till sitt behov av att slå frågan ifrån sig, men inte alls accepterar att du har ett lika stort behov av att få prata om den. Kräv att få ta upp frågan först en gång. Sedan får ni väl förhandla er fram till hur ofta/mycket du får prata om adoption.

Jag tycker också att du allvarligt ska fundera över om du kan leva barnlös för din mans skull. Om adoption visar sig vara enda lösningen för er så är det ju faktiskt risk för att din man väljer att låta dig förbli barnlös. Om du tror att du, trots det, kan fortsätta älska honom och ha ett bra liv med honom så ska du kanske inte ta i alltför hårt när det gäller att tvinga fram tankar och diskussioner om adoption. Då har du också gjort ett val. Om du däremot ser barn som något så viktigt att du inte kan offra det för att få leva med den här mannen så bör du nog berätta det så småningom. Du behöver inte lägga upp det som ett ultimatum, utan kan försöka vara lite mjukare. kanske säga att du är rädd att bli bitter och till slut inte orka med er relation om han förnekar dig något som är så fundamentalt som möjligheten att bli mamma.

Min man var inte särskilt svår att få med på den första adoptionen. Skulle han ha motsatt sig den så hade vi sannolikt inte varit gifta idag. Att bli nekad ett tredje barn är jobbigt, men att inte få barn alls skulle jag inte ha klarat. Det är en sak om man inte kan få sitt efterlängtade barn, men att den person som borde älska dig mest av allt i världen kan neka dig något så viktigt, det funkar inte. Då bör man nog gå skilda vägar innan det är för sent att kanske få barn ensam eller med någon annan. Hellre sörja ett havererat äktenskap och förlusten av en älskad partner, än att en dag vakna upp och inse att nu är det över. Nu finns inte längre chansen att jag kommer att få bli mamma. Och det var min man som bestämde att det skulle bli så. Vilken äktenskap kan klara en sådan påfrestning?

Jag känner tyvärr igen mig alltför väl. Visste redan från början att det kunde bli svårt för mig att bli gravid, pratade därför om det mycket tidigt i förhållandet. Han tänkte igenom det och sa sedan att han kunde tänka sig att adoptera. Vi började sedan försöka få barn med hjälp av pergo,metformin,  ivf etc. Ställde oss även i adoptionskö på mitt initiativ. Vet andra vars män har blivit mer positivt inställda efter föräldrautbildningen så jag övertalade honom att gå den för ett halvår, år sedan i hopp om att han därefter i lugn och ro skulle kunna låta tankarna på adoption mogna. Efter flera ivf-försök - varav det närmsta jag kom en graviditet var att jag testade positivt några timmar innan jag blev inlagd på sjukhus för att operera bort det som hade kunnat bli ett barn- bestämde jag mig för att det var nog. Jag orkade helt enkelt inte längre med att ständigt känna mig sjuk, smärtan vid äggplock och återföringar (har en liten knix som gör att det gör f*rbannat ont, framförallt vid återföringar). Allt blev även tyngre av att jag kände att min sambo hoppades så intensivt att ivf skulle fungera att han överhuvudtaget inte verkade fundera över alternativen.

Sista ivf-försöket misslyckades för några veckor sedan och jag insåg snabbt att det skulle tvinga min sambo att verkligen fundera över om han ville adoptera, fram tills dess hade han hela tiden utgått från att ivf-försöken skulle lyckas så han har bara slagit bort tanken på alternativen. Och mycket riktigt, någon vecka senare berättade han att han inte kunde förlikas med tanken på att ta någon annans barn som sitt eget. Nu ska han gå och prata med sjukhusets kurator i hopp om att kunna bearbeta sorgen och komma till stadiet att han verkligen vill adoptera, både han och jag vet att vi inte har någon framtid annars. Så, som sagt, jag känner verkligen igen mig. Har tyvärr inget uppmuntrande att komma med, men du är (tyvärr) iaf inte ensam. Hoppas verkligen att det vänder för oss båda snart, känner precis som du att jag och min sambo skulle kunna vara riktigt bra adoptivföräldrar.