När den ena inte vill adoptera...
Hej!
Jag är inte riktigt i din sits och kan därför inte dela med mig av egna erfarenheter. Däremot tänker jag att det, som med så mycket annat, är bra med kunskap. Tror du att han kan tänka sig att läsa om adoption? Det finns ju en uppsjö av information på nätet och även många fina böcker som skildrar adoption på olika sätt. I det här fallet passar det kanske bäst att lyfta fram positiva erfarenheter först...
Kanske kan din man också tänka sig att berätta om varför adoption inte är ett alternativ för honom, om du ger honom fritt utrymme? Jag har full respekt för det du skriver om att han absolut inte kan prata om detta men jag vet av egen erfarenhet att man ibland inte förhåller sig särskilt objektiv i ett samtal som rör något man själv är helt övertygad om är det rätta.
Jag är själv öppen för att adoptera ett barn med särskilda behov men min man är mycket tveksam. Jag tror verkligen att vi skulle klara av det men min man har inte samma kunskaper som jag inom det området så för honom ter det sig ganska skrämmande, både med tanke på vad barnet kan utsättas för, hur det kan påverka vår dotter och vad vi kan orka med. Det skulle vara så lätt för mig att driva en övertalningskampanj och överösa honom med olika argument för varför det kommer att gå bra men jag inser ju att beslutet måste komma från honom själv. Vad jag försöker göra dock är att ta reda på vilka dessa rädslor är och om det finns någon kunskap eller information som kan ge honom en mer nyanserad bild.
Det är inte ovanligt att vi tjejer ligger en bra bit före våra män i både tankar och kunskap om adoption och det är frustrerande att behöva vänta in dem.
Har ni varit i kontakt med någon kurator eller liknande i samband med era tidigare försök att bli gravida? Kanske kan det vara idé, eller familjerådgivningen? Det här är ju ett oerhört viktigt beslut för er som par och kan komma att påverka hela ert fortsatta liv tillsammans och jag tycker faktiskt att du kan kräva av din partner att han både ska lyssna på och respektera dina tankar kring adoption och kunna berätta om varför det känns så svårt för honom.
Förlåt mig om jag nu har lagt mig i din tråd och kommit med synpunkter du kanske redan tänkt på. Jag hoppas att du får kontakt med andra som har varit i samma situation och att ni kommer vidare. Jag hoppas verkligen att också din man kommer fram till att adoption är det bästa för er.
Varma hälsningar
Christina
men jag kom att tänka på en annan sak. Jag tror att en del som är tveksamma till adoption stirrar sig blinda på det biologiska och tror att man vet mer om det kommande barnet, eller har någon slags garanti för att vissa saker inte kan gå fel, om det är ett biologiskt barn. Men några sådana garantier existerar tyvärr inte. Man "äger" inte heller ett biologiskt barn mer än ett adoptivbarn för sanningen är ju den att ingen äger sitt barn, det gör bara barnet själv. Man har däremot ansvar och skyldigheter och många underbara privilegier, och de är desamma oavsett hur barnet har blivit till. Det där vet ju du redan gissar jag men kanske har inte din man tänkt i de banorna?