Hur lång tid tar det att bryta upp?

Småbarn i bilden så tillkommer automatiskt "betänketid" när ni ansöker om skillsmässa.

Du kan ansöka enskilt eller tillsammans med din man.

Hur lång tid det tar innan det klubbas igenom varierar nog beroende på hur mycket problem som uppstår med vårdnadstvister och bodelning.

Vad det gäller den känslomässiga biten? En del ältar sina skillsmässor resten utav sitt liv.. Det är omöjligt att svara på hur lång tid det tar för dig.

Vi började i familjeterapi några månader efter att vi flyttat isär, bara för att reda ut, få alla svar och få en bra relation som separerade. Hade vi inte gjort det så hade det tagit mycket längre tid.

Eftersom ni "bara" är sambos så finns det ingen regel om betänketid och inget som måste ansökas om.

Sambos, inte gifta... vi kan flytta isär imorgon rent juridiskt.

Alltså jag funderar mer på hur lång tid man borde ge sin sambo att bearbeta att relationen i mina ögon är död, innan vi tar tag i allt praktiskt, går till mäklare och säljer huset osv. Jag tycker om min sambo men jag vill inte leva ihop. Inget kan ändra det för mig. Dock tycker jag fortfarande om min sambo och vill inte göra illa.

Det tog ungefär ett år från att jag verkligen beslutade mig tills sambon insåg samma sak. Det året var det värt för det blev en lugn separation (efter en första hysterisk fas bara) och vi är idag goda vänner.

Var i samma situation som du dvs tyckte mycket om min sambo som jag har barn tillsammans med och ville honom inget illa. Jag hade redan bearbetat att vårt förhållande var slut och försökte få honom att acceptera detta också. Det tog 4 månader från att jag berättade att det var slut tills jag flyttade till en lägenhet, men för honom hade det inte "gått in". Jag tror att det tog 1 år för honom innan vi var på samma nivå. Vi gick som jag skrev i första inlägget på familjeterapi vilket hjälpte oss båda.
Jag tror inte att det är nån idé att dra ut på det. Min sambo ville inte förstå och om jag hade stannat kvar tills han hade bearbetat det hade han nog fortsatt hoppas.

Nej jag tror inte heller att det är så bra att dra ut på det för länge. Finns det inget hopp om att fortsätta så är det väl bättre att vänligt men bestämt gå ett par månader efter att man börjat prata... mmm..

Finns det någon annan man med i bilden?

Nej, ingen annan man. Ingen annan kvinna heller, vilket vore mer aktuellt för mig som hetero-kille. :)

Ogillar mest tanken på att älta och tugga allt som är galet oss emellan många månader bara för att det finns barn inblandade. Det är väl viktigare att vi kommer fram till hur vi bäst löser livet så att det blir bra för barnen, än att vi föräldrar är olyckliga.

Tja, fast du har ju säkerligen redan fått älta och tugga för dig själv, och kommit fram till denna slutsats. Det är ju stor heder i att låta dina barns mor genomgå hyffsat liknande proces...

Föräldrarna måste ju må bra för att barnen skall må bra. Och du verkar ju inte vara förblindad av kärlek till någon annan, så ge henne lite cred och gör saker i hennes takt.

Jag har väl inte hävdat att jag tänker göra något annat? Det är mer en allmän fundering kring hur lång tid det kan handla om. 1 månad? 3? 6?

Nej, det har du rätt i, tror jag blandar ihop trådar här. Sorry.

Lätt hänt.

Och för att komma tillbaks till ämnet då... :)

Jag tror det är svårt att säga hur lång tid det tar, och framförallt så kanske din inställning om att loppet redan är kört ställa till det i den processen.

Jag har genomgått en separation där jag själv tänkte just, varför fick inte jag vara med i beslutet. När beslutet väl är taget är man ju redan lämnad i nån mening och det kanske är försent för er att separera i samförstånd?

Jag inbillar mig inte att allt kommer gå lugnt och stillsamt till, fast det vore bra om det inte blev hysteriskt gråtande eller en massa onödigt skrikande.

Men det måste ju vara skillnad på att en dag slänga in en handgranat i relationen och säga rätt av att man vill separera och att grundarbeta lite innan och något långsammare leda henne fram till insikten att det kommer att bli såhär. Eventuellt kanske hon också tycker det är en bra idé så småningom, det vet man aldrig.

Jag har ju ett ansvar mot fler än min sambo också så någon nivå av minsta möjliga samförstånd måste vi nog komma till innan det bryts upp rent praktiskt/fysiskt i alla fall.

För vår del kommer det att ta lång tid, vilket beror på praktiska orsaker som bostadsbrist och sambons brist på inkomst.

Både ja och nej, ödmjuk ärlighet fungerar alltid bäst. Annars riskerar du att sätta henne i ett läge där hon tror att hon kan rädda förhållandet om hon skärper sig eller gör si och så. Vilket kommer uppfattas som mycket förnedrande den dagen hon inser att du bestämt dig för länge sedan, men inte varit rak mot henne.

Det utsattes jag för, och det mest bestående men jag har från vår separation.

Det som skadar och ställer till problem är när man inte säger som det är. Du är redan för sent ute antagligen med att berätta att du allvarligt tvivlar på ert förhållande, så upprepa inte det misstaget nu, utan säg som det är.

Och det ansvaret tror jag tveklöst hon skulle påstå är ärlighet och rakhet. Och smidighet... :)