Små barn med grav synskada, hur har dom utvecklats?

Råkade visst ramla över den här gamla tråden.

Borde kanske inte väcka liv i den, men eftersom vi är så få med albinism så gör jag det iallafall.

Om ni som skrivit tidigare läser det här (eller nytillkomna också såklart), hur har det gått?

Självklart är vi alla olika individer och även om förutsättningar på pappret ser lika ut behöver det inte vara så rent praktiskt.

Men tänkte ändå dela med mig väldigt kort om min synskada och vad den (inte) betytt för mig.

Oculär albinism, ca 0.2 (0.15/0.3) synskärpa (med korrigering), brytningsfel och nystagmus. Använder dock inte glasögon då jag tycker de är mer i vägen än de gör nytta.

Som 5 åring kunde jag både läsa och skriva. Jag kunde cykla, tälja träbåtar och klättra i träd. Och såklart en väldans massa annat också.

Skolan på 90-talet med svarta tavlan och overhead-bilder var väl kanske ingen höjdare, men satt nära tavlan och lyssnade när läraren läste vad som stod skrivet. Så lärde mig att memorera vad jag hörde länge nog för att skriva ner det, ibland med lite minnesstöd av tavlan /ovearheaden som var lättare att läsa när jag redan hade hört vad som stod. Så grundskolan fungerade och synskadan var nog ett av de mindre problem jag upplevde.

Idag finns ju dock också mycket bättre tekniska hjälpmedel, en vanlig smartphone/surfplatta med vettig kamera kommer man långt med.

Flyttade hemifrån när jag var 16 år, tvärs över Sverige, för gymnasiet. Vanlig gymnasieskola, men med specialinriktning på ett ämne som intresserade mig. Reste snart med buss och tåg själv mellan mina föräldrar och studieorten.

Efter gymnasiet har jag haft ett par jobb och pluggat ett år på folkhögskola innan jag började en högskoleutbildning inom data/programmering.

Har nu högskoleexamen och jobbar idag som utvecklare/programmerare.

Så så långt har ju synskadan inte hindrat mig alls. Vissa saker kräver kanske lite mer uppfinningsrikedom och kreativitet, andra saker kräver kanske lite mer ansträngning. Men bortsett från att jag inte kan ta körkort så lever jag ett fullt normalt, fungerade liv.

Bara lite pepp på vägen för de som känner sig oroliga över hur en synskada ska påverka ens barn.

Och till sist, det viktigaste mina föräldrar gjorde var att alltid låta mig försöka. Oavsett om "experterna" på Syncentralen sa att jag inte kunde klara att göra något, så backade mina föräldrar mig alltid i att alltid få testa själv. Och det enda jag hittills inte klarat pga min synskada är att ta körkort, allt annat har gått aldeles utmärkt eftersom jag aldrig har begränsats av vad jag borde/inte borde klara av.

Lycka till med allt därute alla som tog sig tid att läsa!

Och ja, glömde ju faktiskt svara på frågan.

Har inga egna barn än.

Men mina föräldrar lyfte mig närmare saker, istället för att peka på löven i trädet så lyftes jag upp så jag kunde känna på löven.

Var det en ekorre i trädet så berättade de det, även om jag inte såg den.

Och mycket går att visa på andra sätt än rent visuellt också.

Även om barnen inte än kan berätta vad de ser så går det att få ledtrådar utifrån hur de hanterar omgivningen.

En väninnas son har problem med synen, det såg jag innan läkarna var säkra på om han hade synproblem eller inte.

Hur? Jag såg hur han betedde sig med ett glasbord. Han hade svårt att hitta kanten när han skulle stödja sig på det men kom tillslut på att om han inte släppte kanten när han gick runt bordet behövde han inte hitta den igen.

Oj vad jag kände igen mig i pojkens problem med bordet. Glasbord borde förbjudas! Även om det kan vara snyggt ibland också.