Jag är utmattad pga min 3-årings trotsande. Känner mig ledsen.

känner igen mig mkt i det du skriver..är oxå ensamstående..har 3 söner den minsta 3,5 år.du behöver någon som avlastar dig..har du någon släkting el annan person som du kan be om hjälp?ring kommunen annars och be att få enstöd familj kanske som barnet kan vara hos någon helg ibland så du får vara ledig och samla lite energi..kram på dig!

Såg ju nu att dinaf föräldrar finns ..hör med dom ifall dom kan ha pojken en hel helg ibland?

Känner igen mig i det du skriver och det är nog väldigt vanligt. Vi hade det jättejobbigt med sonen från han var 2,5 tills nu när han börjar närma sig 5 år. Nu ser jag att det börjar gå åt rätt håll. Min sambo reser mycket i jobbet och jag är hemma och söker just nu jobb. Jag har varit föräldraledig i 2 omgångar på rad och sedan arbetslös. Jag känner verkligen att jag skulle må bättre av att börja jobba igen och ha kvalitétstid med barnen när jag slutat för dagen. Det tär på mig att gå hemma och barnen bara trotsar, flamsar och tramsar och aldrig lyssnar. Man skriker åt dem och känner sig som en dålig mamma.
Tror att det är viktigt att försöka få lite egentid. Be en släkting komma över eller fixa en barnvakt man litar på.
Ta inte för långa diskussioner med sonen utan markera NEJ när han klättrar på dig. Jag har fått tips både från förskolan och en barnpsykolog så våga be om hjälp.
Vet hur jobbigt det är men det kommer bli bättre.

Lycka till

Jag vet precis hur du har det. Har tre barn varav de två minsta på heltid och min fyraåring var precis likadan. Dels så fick han gå en timma extra på dagis för att trötta ut sig, och sen ställer min mamma upp och tar dem över dagen vissa helger och ibland får de sova över där. Dels får jag lite egentid, och så får de komma hemifrån lite och slippa mamma ett tag.

Det verkar hög tid att skaffa plats i förskolan åt barnet.   Det kan vara svårt att orka stimulera en treåring ensam.

jag förstår precis hur du känner dig.. MIn 3åring var extremt trotsig och jag grät nog varje kväll för jag var så slut.. Det kändes som att jag inte kunde göra något rätt för så fort jag gjorde något så var det fle och han började skrika hysteriskt eller klänger sig fast och har sig..  och jag testade med allt ska du veta och ja jag har tappat humöret totalt på honom många gånger... Men så helt plötsligt en dag blev han from som ett lamm.. Han blev hur snäll som helst och hur mysig som helst.. Ja han får sina utbrott fortfarande men det är mkt lättare nu när det inte kommer hela tiden... Visst nu har han börjat med sitt jag kan själv och jag vill osv.. Men det är lite mer lätthanterligt :) Försök att stå ut, ta så mkt hjälp du kan men framförallt så fixar du detta!!! Jag tror inte att du ska oroa dig för detta med tröjan, kanske inte det bästa sättet att hantera situationen, men vi har nog alla gjort något vi ångrat.. Men jag tror att han känner att det inte riktigt var meningen, han märkte nog tydligt på dig att det var inte meningen.. Lycka till! det vänder..

Hur gammal är han?

Men - trotsar han?
Han söker kroppskontakt med dig - förvisso på ett hårdhänt sätt men kontakt.
Han hoppar i sängen - men varför i all friden kan han inte få göra det tills han tröttnar?

Kan det vara så att han inte får utlopp för sin energi . Du skriver att du är mamma på heltid. Betyder det att du inte arbetar? Går han inte i förskola? Öppen förskola? Kyrkans barntimmar?

Jag får intrycket av ett barn som behöver något mera - stimulans, umgänge med andra, kontakt med släktingar m.m.

Och av en mamma som  kanske är lite för ensam och sårbar i sin föräldraroll.