Jag var 10,5 år när min pappa gick bort. I juni blir det 19 år sedan. Det känns helt sjukt egentligen att det gått så lång tid. Ofta saknar jag honom, men som tur är har jag två systrar jag kan prata om saken med. Han gick bort i cancer och var då 58 år.
Jag har också äldre halvsyskon som inte riktigt accepterar min existens, som jag har valt bort ur mitt liv. Det gör för ont att höra deras tjafs om att pappa inte skulle velat att jag och mina helsystrar föddes och att han inte ville att vi skulle ärva. Fast jag vet att det inte är sant så känns det förjävligt. Det är ju inte som att jag kan fråga min pappa eller säga till honom att be dem att hålla käft. Så jag har inte med dem att göra.
Jag minns en del men inte supermycket. Jag försöker vårda de minnen jag har. Mina föräldrar separerade 5 år innan han gick bort och efter det hade vi sporadisk kontakt, främst var jag med honom på sommaren. Jag fick INGEN hjälp att bearbeta min sorg. Jag fick faktiskt inte ens berätta för min bästa kompis, eller någon att min pappa dött, detta eftersom min mamma ville låtsas att hennes man var vår pappa. Vi pratade inte om det hemma heller, med än min ena syster och jag i smyg. Jag kan säga att jag är rätt jävla kvaddad p.g.a. allt som hände med min pappas död och allt runt den.