ni med pmds titta hit

Hej sköna tjejer
Här komer en till som lider av PMDS och har nog gjort detta i hela mitt fertila liv.
Igår mådde jag jättebra, lugn, självsäker och glad. Idag är jag väl inte direkt ledsen eller känner mig arg eller så men trycket sitter över bröstet, ungefär som en diamant eller ruter form ♦ från halsen ner till snippan :O
Låter kanske lite lustigt och det är det också. Känslan av ångest och nervositet och upprymdhet som att man väntar på att nåt ska ske, och kanske en smula kåt. Jättekonstigt!
Pulsen känns jättehög fast den är nog normal vilopuls skulle jag tro. Tårarna sticker bakom ögonlocken fast jag inte har något att vara ledsen över.

Jag är ju van har haft detta i 25 år men det är bara de sista 10 åren som jag har förstått att det är pga av PMS eller PMDS som det på de senare åren betecknas som.

Jag har aldrig pratat med någon läkare om detta och aldrig tagit tabeletter. Är nog lite som Anonym(velar) vill inte ta tabletter. Det är ju nästan för livet då eller tills man kommer in i klimakteriet iallafall.

Jag har lärt mig med tiden vad som lindrar. Tex jäkligt hård träning. Eller massor med sex fast det är svårt när man är singel ;)

Det jobbigaste är förstås humörssvängningarna. Jag kan bli så arg att det slår slint i huvudet. Om min son inte gör som jag säger eller gör fel fast jag sagt åt honom hur han ska göra kan jag bli så arg att tar saker och slänger hårt i golvet och skriker och gapar länge på min stackars son :(
Det går liksom inte att skaka av sig känslan. Man vet att nu borde man sluta men man kan inte sluta vara arg för man vet att man har rätt. Fast hade man varit "rätt" i huvudet just då hade man inte reagerat så alls.
*suck* det är jobbigt.
Men nu när jag vet att det är på G (för en slags mood diary där jag skriver hur jag mår och matchar det med mens cykeln som finns på www.alltompms.se/pmspmds) går det lättare att prata sig själv ned och ta några djupa andetag.

Om någon har andra bra tips så säg gärna till.

Kram till er alla och ta vara på er och era nära och kära.

Ja jag känner också att det är olika, olika månader och om det kanske har att göra med allmän tillståndet att göra?

Ja det där med barnen är jobbigt. Jag har en son och jag försöker pratat med honom men det klart när jag får utbrott hjälper ju knappast det att man har talat om att mamma är lite retlig nu.
Jag tänker varje gång "Detta får inte hända igen, jag får inte bli så här arg".
Jag tror att jag har lyckats tygla mig själv lite.

Jag tror att många av oss nog kan ha gottt av att gå en kurs i Personligt ledarskap eller Medvetet ledarskap, det finns många namn.

Man lär sig mycket om sig själv på dessa kurser. Det är väldigt "inne" just nu, mitt jobb skickade mig på en 5 dagars kurs. Kanske om du läser på lite om det, kan fråga ditt jobb om de kan bekosta en sån till dig.
Jag var på en kurs med bara tjejer och det var härligt och befriande att kunna pratata om tjej saker. Man kände sig väldigt trygg. Det var en hel del gråt och känslor på denna kursen.

Kram till er alla därute som inte mår bra och till er som mår bättre.

Nu är den här på allvar!
Att man blir så annorlunda!? Allt man säger tolkas eller tas fel (jag uttrycker mig naturligtvis fel). Jag antar att ens hållning ändras till mer defensiv. Jag känner att idag ska jag bara hålla käften, inte prata med någon. Jag retar mig på allt! Folk gaddar ihop sig mot mig. Folk utesluter mig från saker!
Ja snacka om hjärnspöken och ens egen hållning. Djupa andetag!
Fick ett utbrott på sonen igår kväll när han flyttade på pallen som jag skulle sätta mig på så jag höll på att fara baklänges ned i golvet. Han trodde ju bara att den satt fel. Men jag lyckades att inte hänga upp mig på det hela kvällen iallafall. För när man väl gör det då kommer lilla bitchen fram och då helt demonstrativt får han bara en snabb godnatt eller liknande. Usch vad hemsk man kan vara :(

Och även om man känner sig ganska ok, dvs kanske inte jätte irriterad så verkar det som att man skickar ut sådanda vibbar och folk blir liksom på sin vakt och då blir det så klart värre.

Ja det här med tabletter... Jag har tagit medicin i hela mitt liv för astma. Jag är dessutom ganska slarvig med att komma ihåg att ta mina mediciner så p-piller funkade ju inte alls. Reser väldigt mycket och glömmer ofta att ta med mediciner.
Och eftersom jag inte har så mycket problem att ta mig tillbaka till normal tillstånd efter mensen så känns det som att man borde ju förbaske mig kunna ta sig ur när man har det.

Jag är ju inte psykiskt sjuk jag är ju medveten om att mitt beteende är fel och bordde därför kunna knäppa med fingrarna och ta mig ur det.

Jag håller med er, det slår bara till innnan man hinner reagera. :(
Men jag hoppas och tror att jag i och med medvetenheten kan stoppa det innan det eskalerar till fullt krig hemma.
Men det är svårt jättesvårt för ens hjärna säger till en att man har ju rätt. Fast som sagt hade jag inte haft PMDS'en hade jag kunnat tänka ett steg längre och tänkt att kanske han gjorde pga av att han ville hjälpa och inte stjälpa och så blev det lite fel när han gjorde det han gjorde, om ni förstår vad jag menar :S

Jag måste också säga tack till er alla som delar och läsar har hjälpt mig massor denna gången.

Kram till er alla starka sura glada och underbara tjejer

Hej :)

Hittade denna boken som kanske någon mer än mig är intresserad av att läsa :)

www.adlibris.com/se/product.aspx

Den finns att låna på mitt bibliotek så jag ska börja där.

Kram till er

En av mina teorier för att inte ta SSRi när man har PMS/PMDS är att det är ju något i kroppen som inte är rätt i och med menscykeln. Och om man då tar SSRI så visst man kanske lindrar probelmen men man botar inte eller ställer inte kroppen rätt.
Jag har trott en längre tid att det har att göra med med hormonell obalans i kroppen (som naturligtvis är väldigt påverkad av stress, sömn, mat etc)
Idag efter att ha goolat lite på Mia Lundin så förstår jag att det är det hon tror också.
Hon förespråkar något som kallas Progesteronkräm.
Är det någon som har provat?