Jag hatar snart mitt barn!!

Hej,

Har du fått en utredning? Om inte ligg på och tjata på kommunen/landsting.
Ni behöver en diagnos på er sons beteende för att kunna "gå vidare" och leva med utbrotten.
 

Hej.
Har nu pratat med förskolelärarna och de sa att de inte hade tänkt så mycket på att han leker själv, utan att de skulle hålla mer koll på det nu.

Ringde även till stället som bvc rekomenderade och de skulle ringa upp i början på nästa vecka.

Skönt att de lyssnar på dig All lycka och jag hoppas att ni får all den hjälp ni behöver!

Hej Ts!!

Å jag lider med dig. Detta måste va fruktansvärt att ha det så. Bra att BVC lyssnar på dig ni måste ju få hjälp.
Lycka till med allt det är det enda jag kan säga.

Du en sak till ta inte åt dig åt alla påhopp du får här.

Många kramar

Usch. Jag vet inte vad jag ska ge för råd. 
Men jag tror själv att det stora problemet för din son, är förmodligen att han inte kan uttrycka sig tillräckligt.
Då går det ut i ilska och frustration. Det kan man förstå. Min dotter är precis lika gammal och därför kan jag inte ens föreställa mig hur hon hade mått om hon inte hade kunnat uttrycka sig som hon kan. Så mycket som de förstår i den åldern!
Jag hade blivit galen om jag inte hade kunnat förmedla hur jag känner det, vad jag vill osv.
Så, jag tror att det bästa är att du lär honom så mycket du bara kan och gör det till en rolig lek. Jag säger absolut inte att du inte redan gör det om det är så det är.

Kärlek ska man överösa sina barn. Och att ta sig ut på roliga saker för att komma hemifrån där det lätt blir bara rutiner och regler.

Jag vet inte om jag är rätt person just nu för att lämna råd, för just nu ger jag mitt liv allt jag bara kan! Och gör så mycket jag kan för mina medmänniskor, då en jag känner tog livet av sig för en vecka sen.

Livet är för kort för att må dåligt. 

Hej! Vill bara säga att jag känner igen mig i TS situation, min son är nu 3 år, när han var 1 1/2 fick han diagnosen autismspektrum, detta kom inte som en chock då jag visste han var lite speciell sen han föddes, med tiden har han utvecklats och jag har slitit dag ut och dag in för att hjälpa honom med vardagen och se till att allt rullar på helt smidigt, han är beroende av rutiner, vilket jag också blivit med tiden eftersom jag följer hans dagliga schema till punkt och pricka, men nu det senaste året och sen jag fick min dotter idag 2 år, så har jag allt mer och mer börjat känna ilska och avsly gentemot min son, han är aggressiv, lyssnar inte och helt avvikande, jag försöker med han dag ut och dag in att mysa och krama han och han kan vara jätte mysig men jag känner ingen kärlek längre bara frustration.. Detta är hemskt det vet jag och jag ska söka hjälp, men vill bara att TS ska veta att hon är inte ensam, det finns fler knäckta mammor i vårt avlånga land även om dessa inte vågar erkänna det.. Så ta det lugnt med dom nedvärderande kommentarerna, man kan inte alltid vara en super mamma.. Gråter varje kväll och varje minut han inte är hemma, jag gråter för att jag vill älska honom men istället avskyr jag honom...

Jag förstår fullt ut TS känslor. Jag arbetar med barn (och vuxna) som TS barn är, samt med föräldrar till barn som TS . Jag är innerligt glad att jag går hem på kvällarna, det är en extrem påfrestning och känns väldigt otacksamt många gånger att arbeta med personer med t ex diagnoser inom autismspektrat och därtill aggressivitet. Förstå då hur det känns för en förälder som lever med det 24/7. Som älskar, vill väl, försöker men känner de aldrig räcker till, aldrig får något tillbaka. Och förutom att hantera det ska hantera skuldkänslorna för sina känslor, hantera omgivningens oförstående och omgivningens "Det är bara.." osv.

För en sak är klar bortom all tvekan, det är ALDRIG "bara" med individer med sådana problem. Varken för oss professionella eller för föräldrar, syskon, anhöriga osv. Mycket är det, det kan vara lika extremt frustrerande som det kan vara givande, men det är aldrig "bara att..."

När JAG som avlönad, professionell, utbildad och maximalt rustad för att hantera ibland måste gå därifrån och till kollegot kan vräka ur mig ord jag inte borde, känslor som jag är professionell nog att skaka av mig men som ändå dyker. Hur i hela världen ska en förälder förväntas att aldrig känna dem och aldrig vräka ur sig dem?

Förut när jag skrev om min son som har autismspektrum och att vi fick diagnosen tidigt var bara ren tur, har läst en del kommentarer som säger att han är för ung för diagnos osv detta är ju helt åt skogen, för att sätta en diagnos så behövs ingen specifik ålder så länge barnet är över ett år och man kan fånga upp det avvikande beteendettidigt. Vi hade tur som fick diagnosen så fort på vår son, vilket gjorde att han var med i ett program som heter tidig upptäckt och tidiga insatser. Detta går ut på att fånga upp beteende mönster på barn med avvikande beteende så tidigt som möjligt för att kunna hjälpa dom så fort som möjligt innan det utvecklas åt fel håll. Min sons beteende när vi upptäckte detta var: osocial, välutvecklad fin-och- grovmotorik, förmåga att se mönster och färger och förstå sammanhang med en gång, han började gå tidigt och brukade ibland sitta i ett hörn och gunga fram och tillbaka helt maniskt, därefter tillföll även hans raseriutbrott och frustration stunder, dock låg talet, ligger fortfarande efter, han är 3 år men har ett ordförråd som en 1 1/2 -åring idag, han har svårt att kommunicera samt fokusera sig, han är ytterst rutinbunden och blir hysterisk när något faller ur mönster. Vi har intensivbeteende träning med han varannan onsdag och detta har hjälpt han att utvecklas men även få klarhet i sin utveckling.. Sen att hoppa på någon och säga att dom är en dålig förälder för att dom känner avsky mot sitt barn har inte den blekaste aning om hur det är att dagligen genomgå vad vi föräldrar med barn som har speciella behov går igenom varje dag, tänk efter innan ni yttrar er, era ord kan skada ens självkänsla så mycket mer, jag gör allt för min son, han var mitt lilla mirakel när han föddes, han var så sjuk och det var vissa stunder jag inte trodde han skulle leva mycket längre till, men han var stark, men efter 3 år av slit och psykisk påfrestning så har det börjat ta knäcken på mig, därför ska jag söka hjälp, ni som inte vet hur det är att vara förälder till ett barn med specialbehov, läs på om alla olika neurologiska störningar ett barn kan få, gå på ett möte för föräldrar med barn med specialbehov eller öppet hus som det kallas så får ni kanske en liten inblick hur svårt det är att tampas med detta dagligen, för att en person som skrover en massa elakheter om soc anmälan och diverse utan att förståvad det egentligen handlar om borde se hela bilden och inte bara tunnelseende..

Låter som du har fått en liten psykopat. Få honom testad!

Psykopati är en diagnos som inte kan ställas kan inte konstateras på små barn. De utmärkande dragen är nämligen sådana som är helt och fullt normala hos små barn. T ex brist på empati, egocentrering och sjäviskhet, tålamodsstörningar osv. Allt är fullkomligt normalt hos barn! (Friska) barn lär sig utveckla empati, de lär sig i ett visst åldersintervall att de inte är världens mittpunkt, de lär sig tids nog kontrollera impulser, ha tålamod osv.

Men att använda klassiska psykopatiska drag för att diagnosticera små barn skulle ge ett solklart utfall med 100% psykopatiska barn.

Men gud så dumt.

Sinne12 har redan sagt det, men jag kan liksom ändå inte hålla mig. Testad. För vad? Psykopati? "Ok".
 

Ge ungen rejält med stryk! 

Kämpa på för att få till en utredning gällande killen. Han behöver inte ha någon störning per se, det kan vara något socialt. Tänk på det.
Och forsätt kämpa.

Skit i vad imbecillerna i tråden skriver. Detta forum är fullt av idioter.