Få sambon att vara konsekvent

Jag har två styvsöner 7 och 10 som jag håller av väldigt mycket. Vi gör det mesta tillsammans som familj.
Men nu till problemet. Min sambo är så väldigt okonsekvent med dem. Detta gör att det blir otroligt gnälligt hemma och tjatigt från hans sida. Det slutar ofta med att han får höja rösten efter en lång tid av tjat och barnen blir då sura. Sedan får min sambo dåligt samvete och daltar med dem som om de är dagisbarn. Jag har under korta perioder lyckats få med honom på min bana att man ska vara konsekvent som förälder och då är barnen så lätta och sköna att ha med att göra, tjat och surigheter minskar med 90 %. Och de är allmänt mer sams med varandra oxå. Men även efter otaliga samtal med min partner så orkar han inte hålla det mer än någon dag generellt. Sedan är det tbax till samma gamla mönster och barnen testar gränser så man blir galen. Jag är den då som får vara konsekvent medans pappan blir favoriten som är så snäll. Känner mej som den elaka styvhäxan i familjen, men det gör mej ont att se barnen så uppvarvade och stressade. Vet ju att vi kan bättre än så.
Jag vet att alla (inklusive mej) tänker att skit i det då! Och det klarar jag i korta perioder, men jag är för engagerad i dem!! Jag vill ju att de ska må bra!!!

Hur ska jag få min sambo att vara en konsekvent förälder?
Våra samtal har inte hjälpt!

Anonym (Styvmamma)

Äldre 16 Mar 14:26

#1

Det är oerhört mycket enklare att vara konsekvent mot andras barn än att vara det mot sina egna, så känner i alla fall jag. Nu vet jag inte om du har egna barn också sedan innan eller om det bara är din sambo som har det?

När det gäller tjat och gnat och gnäll så tror jag (observera att jag bara kan referera till mig själv!) att man har lägre toleransnivå när det inte är ens eget barn. Då är nej ett nej och regler och rutiner är självklara.
Men är man en separerad förälder som kanske har sitt barn varannan helg eller varannan vecka så kan det ofta bli väldigt ostrukturerat och man kan ha svårt att stå på sig som förälder.
Kanske vill man inte att barnet ska sitta och tjura på rummet hela den helg man har tillsammans, och man vänder ut och in på sig själv för att det ska bli så lite tjafs som möjligt. Det är naturligtvis ingen bra lösning, eftersom det som du beskriver aldrig blir någon konsekvens av ett felaktigt betéende, men att ha bråkat en hel umgängeshelg eller vecka gör också ont i hjärtat....

Sedan finns det ju dom som bara är latmaskar också och inte tar tag i någonting och brer ungarnas mackor ända upp i tonåren, det finns alla sorter ;)

Anonym (elaka styvhäxan) Trådstartaren

Äldre 16 Mar 14:32

#2

Anonym (Styvmamma) skrev 2011-03-16 14:26:24 följande:

Det är oerhört mycket enklare att vara konsekvent mot andras barn än att vara det mot sina egna, så känner i alla fall jag. Nu vet jag inte om du har egna barn också sedan innan eller om det bara är din sambo som har det?

När det gäller tjat och gnat och gnäll så tror jag (observera att jag bara kan referera till mig själv!) att man har lägre toleransnivå när det inte är ens eget barn. Då är nej ett nej och regler och rutiner är självklara.
Men är man en separerad förälder som kanske har sitt barn varannan helg eller varannan vecka så kan det ofta bli väldigt ostrukturerat och man kan ha svårt att stå på sig som förälder.
Kanske vill man inte att barnet ska sitta och tjura på rummet hela den helg man har tillsammans, och man vänder ut och in på sig själv för att det ska bli så lite tjafs som möjligt. Det är naturligtvis ingen bra lösning, eftersom det som du beskriver aldrig blir någon konsekvens av ett felaktigt betéende, men att ha bråkat en hel umgängeshelg eller vecka gör också ont i hjärtat....

Sedan finns det ju dom som bara är latmaskar också och inte tar tag i någonting och brer ungarnas mackor ända upp i tonåren, det finns alla sorter ;)

Vi har barnen vv! Och visst är det svårt att vara konsekvent. Men en förälder är iaf alltid förälder. Min roll som styvmamma är betydligt osäkrare till barnen än vad deras egna föräldrar är. Så lättare för mej är det absolut inte. Det är inte så att jag anser att man ska ha nolltolerans mot barnen, men att som barn ttotalt skita i vad föräldrarna säger och komma undan med det, är inte ok.
jag har flera vänner som okså har barn och de klarar att vara föräldrar till dem även då de är skillda.

Anonym

Äldre 16 Mar 19:54

#3

Min sambo är precis som din TS....
Vissa dagar funkar det utmärkt och vissa dagar är det dalt och serving på schemat. Tex att skära maten åt 7åringen som har kunnat göra själv sen långt tillbaka...och han vet ju det själv.
Jag blir tokig på det....Men barnen här vet att pappa går att köra med så de tjatar tills han ger sig.
Och nej jag har inga egna barn ännu. Men jag kommer aldrig att vara så service inriktad i min uppfostran, för jag tror på den uppfostran som mina föräldrar hade med mig, Att man får testa sig fram, för det är så man lär sig och så man utvecklas. Givetvis med guidning.
Men jag förstår percis hur du känner. Vissa dagar vill jag bara stänga in mig i sovrummet när min sambo är som värst, jag irriterar mig, men det är hans sätt att uppfostra, men den dagen vi skaffar gemensamma så kommer det bli en annan visa med de barnen. Och då har jag ett helt annat inflytande på de barnen för då är jag MAMMA.

I nu läget så stöttar jag min sambo och han är helt i samma tankar ibland, men jag tror det är som någon annan skrev tidigare. Han har dem inte på heltid, och då är det svårt att ha struktur, och så gör det ont i föräldra hjärtat när barnen blir sur, och han får dåligt samvete. Det är nog helt annars att ha barnen på heltid.

Anonym (elaka styvhäxan) Trådstartaren

Äldre 17 Mar 08:49

#4

Anonym skrev 2011-03-16 19:54:48 följande:

Min sambo är precis som din TS....
Vissa dagar funkar det utmärkt och vissa dagar är det dalt och serving på schemat. Tex att skära maten åt 7åringen som har kunnat göra själv sen långt tillbaka...och han vet ju det själv.
Jag blir tokig på det....Men barnen här vet att pappa går att köra med så de tjatar tills han ger sig.
Och nej jag har inga egna barn ännu. Men jag kommer aldrig att vara så service inriktad i min uppfostran, för jag tror på den uppfostran som mina föräldrar hade med mig, Att man får testa sig fram, för det är så man lär sig och så man utvecklas. Givetvis med guidning.
Men jag förstår percis hur du känner. Vissa dagar vill jag bara stänga in mig i sovrummet när min sambo är som värst, jag irriterar mig, men det är hans sätt att uppfostra, men den dagen vi skaffar gemensamma så kommer det bli en annan visa med de barnen. Och då har jag ett helt annat inflytande på de barnen för då är jag MAMMA.

I nu läget så stöttar jag min sambo och han är helt i samma tankar ibland, men jag tror det är som någon annan skrev tidigare. Han har dem inte på heltid, och då är det svårt att ha struktur, och så gör det ont i föräldra hjärtat när barnen blir sur, och han får dåligt samvete. Det är nog helt annars att ha barnen på heltid.

Tack för ditt svar! Skönt med någon i liknande situation. Jag tror att min sambo och hans ex var likadana när de hade barnen tillsammans på heltid. De tyckte nog att de var gulliga, å barnen var ju mindre så då var det ju en annan sak. Nu känns det som de båda har fastnat där och det är jag som får hjälpa barnen att växa. Jag tror att det varit en bidragande faktor till deras dåliga förhållande, att de tävlade om vem av dem som var närmast och mest omtyckt av barnen, att vara bra förälder för dem är att serva barnen. Hans ex kan ringa honom och säga saker som att -Pelle grät efter mej idag när jag lämnade honom, det är väl bra. Eller - Pelle saknar mej mer än dej för det säger han. osv
Sedan är min sambo är 10 år äldre och jag tror faktiskt att det kan vara lite av en generationsfråga, mina vänner som är frånskilda är inte alls så i uppfostran!
Jag vet inte hur jag ska göra nästa v när de kommer. Min sambo är stressad nu så jag vet inte om han kommer att orka bry sig om att engagera sig.

Anonym

Äldre 17 Mar 09:00

#5

Anonym skrev 2011-03-16 19:54:48 följande:

Min sambo är precis som din TS....
Vissa dagar funkar det utmärkt och vissa dagar är det dalt och serving på schemat. Tex att skära maten åt 7åringen som har kunnat göra själv sen långt tillbaka...och han vet ju det själv.
Jag blir tokig på det....Men barnen här vet att pappa går att köra med så de tjatar tills han ger sig.
Och nej jag har inga egna barn ännu. Men jag kommer aldrig att vara så service inriktad i min uppfostran, för jag tror på den uppfostran som mina föräldrar hade med mig, Att man får testa sig fram, för det är så man lär sig och så man utvecklas. Givetvis med guidning.
Men jag förstår percis hur du känner. Vissa dagar vill jag bara stänga in mig i sovrummet när min sambo är som värst, jag irriterar mig, men det är hans sätt att uppfostra, men den dagen vi skaffar gemensamma så kommer det bli en annan visa med de barnen. Och då har jag ett helt annat inflytande på de barnen för då är jag MAMMA.

I nu läget så stöttar jag min sambo och han är helt i samma tankar ibland, men jag tror det är som någon annan skrev tidigare. Han har dem inte på heltid, och då är det svårt att ha struktur, och så gör det ont i föräldra hjärtat när barnen blir sur, och han får dåligt samvete. Det är nog helt annars att ha barnen på heltid.

Fast jag kan inte se att det skulle vara fel att möta barnen där de befinner sig. Det är inte alla dagar en sjuåring kan skära maten. Eller, kan kan de så klart men även barn i den åldern går tillfälligt tillbaka i sin utveckling beroende på andra saker de påverkas av. Att då och då ta över och göra något åt dem har inte den hemska negativa effekt som ni som skriver i dessa trådar tycks tro. Ibland lyfter man upp ett barn som kan gå och ibland tvättar man åt den tonåring som inte orkar. Ibland skär man maten och sin sjuåring och ibland hjälper sjuåringen till att diska (eller vad det nu kan vara).

Att vara konsekvent har inte alltid med nekande att göra, som ni tycks tro. Att vara konsekvent kan också handla om att man alltid ser sitt barn och möter det där det för stunden eller under perioden befinner sig.
Att hjälpa barnen att härbärgera känslor av att vara liten är lika viktigt som det är att uppmuntra dem att växa.

Anonym (elaka styvhäxan) Trådstartaren

Äldre 18 Mar 11:33

#6

Anonym skrev 2011-03-17 09:00:47 följande:

Fast jag kan inte se att det skulle vara fel att möta barnen där de befinner sig. Det är inte alla dagar en sjuåring kan skära maten. Eller, kan kan de så klart men även barn i den åldern går tillfälligt tillbaka i sin utveckling beroende på andra saker de påverkas av. Att då och då ta över och göra något åt dem har inte den hemska negativa effekt som ni som skriver i dessa trådar tycks tro. Ibland lyfter man upp ett barn som kan gå och ibland tvättar man åt den tonåring som inte orkar. Ibland skär man maten och sin sjuåring och ibland hjälper sjuåringen till att diska (eller vad det nu kan vara).

Att vara konsekvent har inte alltid med nekande att göra, som ni tycks tro. Att vara konsekvent kan också handla om att man alltid ser sitt barn och möter det där det för stunden eller under perioden befinner sig.
Att hjälpa barnen att härbärgera känslor av att vara liten är lika viktigt som det är att uppmuntra dem att växa.

Nä, jag tror inte att vara konsekvent är att aldrig möta barnet som du verkar tro. Men det är att se till att barnen blir bemöta positivt och negativt. Man kan absolut avvika, men att ex skära maten till en 7 åring när den är i behov av det är inte samma sak som att göra det för att man inte klarar att säga till sitt barn eller att man behöver så mycket bekräftelser från sitt barn att man som förälder regriderar barnets utv.
Det är inte det du tar upp som jag menar med andra ord. Jag har inget problem att se mina bonusbarn för de individer de är.

candi

Äldre 19 Mar 21:09

#7

TS skulle precis in & skiriva egen tråd om om just detta!!

Faaaan rent ut sagt, är så förbaksat frustrerad just nu, mer eller mindre ifr barnhelg till barnhelg.

Alltså detta att vara konsekvent & veta vad man sagt, ska det vara så svårt för min man. Detta gap, tjat, tjafs eller bråk för något som ändå slutar med att dem får som dem vill i slutändan.

Framför allt detta med hans son 10 år & detta dataspel WoW (som för mig är vansinne för en som inte kan läsa engelska & han är alldeles för ung för sånt) - fick gehör när jag sa att han är för liten & detta passar ifr 12 år - det gick 2 mån, så hade han det. Nu är det tjat tjat tjat tjat om att få spela.
Ex, maken sa till sonen att tors är det inge spel, det är träningar, middag & lite tv sen sängen (detta på tel dagen innan de kom) - efter skolan gör han läxan på 10 min & spel 45 min - efter träning & middag så är det spel igen 45 min... för mig får han spela, men va tog det där vägen som maken sa dagen innan??
Kommer han i bråk så förbjuder han barnen ex.vis data el tv spel & det är hela helgen, "blir inget spel alls, bara så ni vet" så likt förbaskat kanske det inte ens går 2 tim så har dem varit duktiga el snälla... så då slipper han på "straffet" - MEN VARFÖR HA DESSA HOT OM DE INTE EFTERLEVS???

Har försökt prata med min man om att om han nu skall "straffa/hota" el vad man skall kalla det så ta det i små portioner så det blir greppbart & något han kan hålla - jo visst säger han, ska jag tänka på, annars får jag en besk kommentar att inte lägga mig i.

Nu är barnen vana att tjata till sig & har alltid varit, så det är egentligen inget nytt här - jag börjar bli så för jävla trött på det - hur ska jag få min man att vara lite mer konsekvent?

Vi har en gemensam dotter på 4 år & för mig är det viktigt att man har regler som följs & som man håller - jag är nog ganska principfast jämfört mot min man. Jag har oxå bättre respekt & mindre tjafs med hans barn för dem vet vad som gäller, men när jag nu har backat när det gäller vissa regler för de efterföljs inte som jag tycker så får jag höra detta jävla tjafs & bråk & en man som är hur velig som helst!

Precis i detta nu är det samma grej... sonen frågar om han får spela WoW när maken jobbar imorgon eftersom maken har sagt att jag bestämmer då, javisst en stund & en stund efter träning, sammanlagt 1½ tim. Nu hör till saken att denna pojk skall förhandla om allt. Han går till sin pappa & säger det som är sagt - maken kommer ner & säger till mig " det blir inge spel för honom i morgon, bara så du vet" - Nähää - nä han kommer inte få spela för att han nu har tjafsat med sin pappa att han vill har mer speltid när han är borta än det jag lovade... då blev maken irriterad & förbjöd hela dagen - Okey & du menar hela dagen, jaaa hela dagen, i alla fall till jag kommer hem vid 13:00!!!!!

Nu blev detta lite långt kanske, det finns många andra exempel, men just nu är detta mest upp på tapeten...

Anonym (elaka styvhäxan) Trådstartaren

Äldre 22 Mar 14:28

#8

candi skrev 2011-03-19 21:09:42 följande:

TS skulle precis in & skiriva egen tråd om om just detta!!

Faaaan rent ut sagt, är så förbaksat frustrerad just nu, mer eller mindre ifr barnhelg till barnhelg.

Alltså detta att vara konsekvent & veta vad man sagt, ska det vara så svårt för min man. Detta gap, tjat, tjafs eller bråk för något som ändå slutar med att dem får som dem vill i slutändan.

Framför allt detta med hans son 10 år & detta dataspel WoW (som för mig är vansinne för en som inte kan läsa engelska & han är alldeles för ung för sånt) - fick gehör när jag sa att han är för liten & detta passar ifr 12 år - det gick 2 mån, så hade han det. Nu är det tjat tjat tjat tjat om att få spela.
Ex, maken sa till sonen att tors är det inge spel, det är träningar, middag & lite tv sen sängen (detta på tel dagen innan de kom) - efter skolan gör han läxan på 10 min & spel 45 min - efter träning & middag så är det spel igen 45 min... för mig får han spela, men va tog det där vägen som maken sa dagen innan??
Kommer han i bråk så förbjuder han barnen ex.vis data el tv spel & det är hela helgen, "blir inget spel alls, bara så ni vet" så likt förbaskat kanske det inte ens går 2 tim så har dem varit duktiga el snälla... så då slipper han på "straffet" - MEN VARFÖR HA DESSA HOT OM DE INTE EFTERLEVS???

Har försökt prata med min man om att om han nu skall "straffa/hota" el vad man skall kalla det så ta det i små portioner så det blir greppbart & något han kan hålla - jo visst säger han, ska jag tänka på, annars får jag en besk kommentar att inte lägga mig i.

Nu är barnen vana att tjata till sig & har alltid varit, så det är egentligen inget nytt här - jag börjar bli så för jävla trött på det - hur ska jag få min man att vara lite mer konsekvent?

Vi har en gemensam dotter på 4 år & för mig är det viktigt att man har regler som följs & som man håller - jag är nog ganska principfast jämfört mot min man. Jag har oxå bättre respekt & mindre tjafs med hans barn för dem vet vad som gäller, men när jag nu har backat när det gäller vissa regler för de efterföljs inte som jag tycker så får jag höra detta jävla tjafs & bråk & en man som är hur velig som helst!

Precis i detta nu är det samma grej... sonen frågar om han får spela WoW när maken jobbar imorgon eftersom maken har sagt att jag bestämmer då, javisst en stund & en stund efter träning, sammanlagt 1½ tim. Nu hör till saken att denna pojk skall förhandla om allt. Han går till sin pappa & säger det som är sagt - maken kommer ner & säger till mig " det blir inge spel för honom i morgon, bara så du vet" - Nähää - nä han kommer inte få spela för att han nu har tjafsat med sin pappa att han vill har mer speltid när han är borta än det jag lovade... då blev maken irriterad & förbjöd hela dagen - Okey & du menar hela dagen, jaaa hela dagen, i alla fall till jag kommer hem vid 13:00!!!!!

Nu blev detta lite långt kanske, det finns många andra exempel, men just nu är detta mest upp på tapeten...

Fy sjuton, det är verkligen skitsvårt att få det bra för alla när man har olika åsikter om uppfostran.

Få sambon att vara konsekvent

INNEHÅLL