Vecka 36+0 och mår dåligt över barnet

Jag tror att igångsättning ger den bästa starten i detta fallet. För både dig och barnet.

Bara kör, så du inte tappar ännu mer ork innan barnet kommer! Klart att du fort, fort ska börja medicinera och gärna också skaffa en samtalskontakt (BVC-psykologerna är ofta jätteduktiga!) när din bebis väl är hos dig.

Har du något stöd av barnets pappa i din situation? Kanske skulle det kännas mindre skrämmande att må dåligt om du vet att han också kommer att finnas där för er bebis.

Jag tror också att ingångsättning är bästa alterantivet så att du kan ta hand om dig egen hälsa för både din och bebis skull.

Önskar dig varmt lycka till.

Hur går det TS? Har du kommit fram till ett beslut?

Ska träffa barnmorskan imorgon bitti och förklara att jag inte klarar av att vänta längre på att börja äta medicin. Att det inte finns någon chans att jag klarar av att vänta på en spontan förlossning. Att jag inte är trött på att vara gravid, otålig och vill ha ut barnet. Utan att det just nu känns som om jag helst inte vill ha barnet alls. Helt enkelt försöka få henne att förstå hur saker och ting känns.

Och jag är så nervös att jag vill kräkas. Det var visserligen överläkaren på förlossningen som kom med förslaget om igångsättning från början, men nu är jag orolig att ingen ska tycka att det är en bra idé. Att alla tycker att jag ska hålla ut. Att jag bara är en dålig "mamma" som insett försent att hon inte vill ha barn (det vill jag ju! egentligen! mest av allt i hela världen!).

Åh vad jag önskar att du kunde få må bra!
Tror inte att de kommer neka dig, var bara ärlig precis som du planerat!
Känns som det bästa för dig och barnet är om du kan få börja äta medicin och få stöd.
Stå på dig även om du egentligen inte orkar.

Jag kan förstå dig lite, vi kämpade länge för att få barn och blev tillslut gravid med hjälp av ivf.
Jag var helt inställd på att gå över tiden och behöva kämpa för att bli igångsatt.
Jag hade svårt för att ta till mig att jag faktiskt nu skulle få bli mammaoch hade tänkt gå och prata med psykologen, men kom mig inte för.
När min förlossning plötsligt drog igång 4 veckor för tidigt och gick supersnabbt blev jag så chokad.
Inga glädjetårar och massa nyförälskade känslor när jag fick henne till bröstet.
Det var kämpigt ibörjan för att lillan inte orkade äta och jag var bara ledsen och grät och kände mig usel som inte med en gång var störtförälskad i mitt barn.
Och då hade jag så dåligt samvete så jag vågade inte kontakta psykologen för jag ville inte erkänna för de omkring mig hur jag kände och tänkte.

Idag älskar jag min dotter över allt annat, men jag ångrar att jag inte bad om hjälp.

Nu är jag gravid igen, det vi aldrig trodde skulle ske har skett... och jag har svårt att förstå det nu med.
Känner ju hur det rör sig där inne, men har svårt att föreställa mig att jag kommer ha en liten till sommaren.
Denna gången kommer jag försöka ta mod till mig och gå och prata med psykologen innan.

Många kramar till dig!