tips vid separation/skilsmässa önskas

Jag tycker du ska gå och prata med någon, det jorde jag innan jag valde att separera. Det var otroligt skönt att få säga sina tankar högt och inse att man har rätt. Och att man har rätt att känna som man gör.

Sen bör du kolla upp praktiska saker,
-hur vill du att ni ska göra med barn/Barnen
-har du kvarsittningsrätt
-hur ska du klara dig ekonomiskt
-Vart vill/kan du bo

Just nu går jag på soc och har det svårt med det då jag fått låna 8000 för att kunna betala räkningar och äta innan dem var klara med utredningen. Men jag är så lycklig sen jag valde att separera från min sons far. Vi är vänner, bor förtillfället hos honom nu då han har skadat benet. Men ibland känns det bara rätt. Gällande graviditeten tycker jag att du mycket väl kan behålla barnet om du karar av det ekonomiskt och psykiskt då det e jobbigt att ta lala kamperna med 1 barn sj vll inte veta hur det skulle vara med 2. Du ska ju sj kunna ge din dotter trygghet och det inte genom ett syskon. Min värsta fasa är att min son ska bli bonusbarn men jag vet att det antagligen kommer ske men det e ngt jag får ta itu med senare.

Vad är kvarsittningsrätt?

De lät fel med trygghet genom ett syskon men läst Mia Skäringers bok och hur hemskt hon tycker att det är när hon måste lämna barnen till hennes pappa och rädslan av om hon skulle skaffa ett till barn hur orättvist det måste kännas för barnen, hej då barn nu får ni åka iväg medan ert halvsyskon får vara kvar med mamma. Ryser av tanken och känner att har man ett syskon blir det kanske lite lättare med att åka fram och tillbaka.

Jag har funderingar på att låta min man ta föräldrarledigt och att fortsätta studera, barnet kommer i augusti men inser att det kommer nog vara omöjligt att lämna ifrån sig mitt nyfödda barn, fast skulle vi kunna skiljas som vänner hade jag ju tillbringat så mkt tid jag kunde med dem endå, men vet inte om han skulle acceptera det.

 Jag har inte råd att gå och prata med någon nu, gick förut en gång i veckan 400 kr men har inte dom pengarna nu och speciellt inte om jag väljer lämna honom.

Så svårt, jag känner mig inte berättigad att lämna honom men samtidigt tror jag att det skulle vara bättre för oss alla, :( 

Om du känner dig säker på att du verkligen VILL så kommer allt att lösa sig.

Prata med någon om detta innan du tar upp det med din man, ett syskon, en vän eller en utomstående kurator.

Räkna på det ekonomiska, vad kan bostaden vara värd och hur stor blir din andel? Hur ska du bo, hyresrätt eller bostadsrätt? Du kanske får ta av dina besparingar, alla kronor kommer att behövas, men tänk på att först är prio ett att ordna upp situationen, du kan starta upp ett nytt sparande när du landat och kommit lite mer på fötter. Kanske kan du låna lite pengar av någon om det behövs.

Du kommer antagligen inte ha råd att ha kvar hunden, kolla upp om han kan omplaceras eller hur du löser det.

Jag och min man har precis tagit beslutet att separera själva. Man ska nog vara beredd på att först följer en jobbig tid men att det blir bättre längre fram. Kom ihåg att sätta barnen främst. Lycka till!

Men jag kan väl inte ta besparingar om dem är våra gemensamma?
Och barnens( lilltejejens) står ju i hennes namn och de kan vi inte röra.
Tror vi kommer använda våra besparingar nu i veckan då bilen gått sönder och tillval vid stamrenovering.

Jag vill inte att vi skall behöva sälja lägenheten, han får gärna bo kvar då den är väldigt billig, ca 5000 med ränta och amortering och månadskostnad. Känns dumt mot min dotter att vi bägge ska behöva flytta till mindre lägenhet.

Jag kollar på lägenheter runt här, måste antagligen bo kvar i denna stad pga dagiset och vill inte hon ska behöva veckopendla med kompisar och sådant senare, och det är jäkligt dyrt, ser inte hur jag skulle ha råd att bo i något annat än en etta, knappt det.

csn-8900(tror jag har inte ordnat detta än)
barnbidrag- sparas på låst konto- kanske behöver använda dessa men då är det bara hälften 500.
borde få bostadsbidrag(fast kanske itne går om jag str som ägare på lägenheten)

ush jag vill verkligen inte att hans liv ska behöva påverkas så mkt av mitt beslut....
hunden kan han nog behålla själv, det är en hund vi gemensamt hjälpte hit från Thailand, kan inte tänka mig att någon annan skulle ha hand om honom då han är väldigt fäst vid oss och dottern.

Fan svårt det är.....Kanske helt enkelt får hitta en super billig etta och pröva bo där ett tag och se om jag klarar mig, en "paus" så att säga från förhållandet.

Ångrar mig så fruktansvärt att jag itne skaffade mig en utbildning och bra jobb INNAN vi skaffade barn. Då hade jag varit mkt mer självständig och kanske hade förhållandet även varit bättre.....lätt att vara efterklok. :( 

så ledsen nu.
Tänkte att jag kan inte sitta och gråta över hur dåligt jag mår utan jag måste berätta för min man.
han kom hem från jobbet halv sex och märkte det var något,

jag började stortjuta och sa att jag kände mig deprimerad och att livet kändes piss.
han frågar varför och säger att han älskar mig.
Jag svarar att jag inte känner samma för honom längre och skulle vilja pröva leva på varsitt håll ett tag för att se om det kan vara vårt förhållande som gör mig så deprimerad.
Han klappar mig lite på huvudet och säger att han måste gå.

Nu ringde han och sa att han nyss träffat sin bror och han skulle hjälpa honom med startkablar och köra runt lite och att vår dotter är kvar hos farmor som var barnvakt då jag är "sjuk" idag.
Jag är så deprimerad att jag inte ens orkar ta hand om min dotter, hur dålig mamma kna man vara?????

jag fattar inte hur man inte kan ta mig på allvar....så nu sitter jag här vid datorn och gråter igen...