Pseudotvillingar

Bra att få höra hur du gjort för att undvika bråk mellan barnen. Jag försöker också säga som du att man inte får, och så ska hon gå och krama och säga förlåt och att man bara får klappa fint m.m. m.m.
Men bra idé om att trösta lillasyster också. Hon e rätt tålig så hon gråter aldrig nästan, men man kan ju trösta i alla fall, för att "överdriva" själva grejen så att storasyster förstår. 

Till råga på allt detta så kom trotsen här om dagen...åh du store tid vilken dag detta har varit. Hon har angripit lillasyster med allt möjligt, sparkar på henne, slår henne utan orsak när hon tror jag inte ser, allt detta gör hon inte särskilt hårt, det verkar mest vara för att testa och se hur långt hon kan gå. Idag fick jag nog och ropade åt henne att hon inte fick slå lillasyster och flyttade henne bort från lillasyster och satte henne på en stol att sitta en stund, hon blev vansinnig, GALLSKREK och fraggan sprutade. Sen när hon lugnat sej fick hon gå och säga förlåt och krama lillasyster. sen fick hon sitta i famnen och jag bar runt på henne i bärselen en stund så hon skulle få närhet. vet inte om jag gjorde rätt eller fel...finns ju överhuvudtaget inga bra böcker om trotsåldern heller....VAD GÖR MAN?! när det inte hjälper hur många gånger man säger hon inte får....hon bara flinar...

ps. vilka fina namn du har på dina flickor, otroligt vackra namn båda två! 

Hejhej,

Lägger till tråden i favoriter. Väntar mitt andra barn som kommer till sommaren då min son kommer att vara 16 mån.

GRATTIS! va kul! planerad pseudotvilling eller oplanerad? inte för att det spelar någon roll, men en intressant fråga. :)

Du har en jobbig tid framför dej med två så små barn, men också en helt underbar tid, som väger upp all den jobbiga tiden, för oj vad söta de är med varandra när de båda e så småa! helt underbart att se dem med varandra! :) när den äldre som knappt kan prata försöker uppfostra en yngre i hur man ska äta, bete sig m.m. och när de försöker leka med varandra och det för en gångs skull funkar... man bara smälter ju!

Tacktack! :)

Man kan nog säga att det var oplanerat. Eller vi tänkte väl "händer det så händer det" eftersom det tog över ett år innan vårt första barn blev till. Sen vet jag flera bekanta där det inte vill bli några syskon. Så jag blev ganska chockad över att det gick så snabbt! Det är nog först nu som jag faktiskt hunnit fatta och smälta att vi faktiskt ska bli en tvåbarns-familj.

Vad har du upplevt som jobbigast hittils? Vilken period? (Så kanske man kan vara lite förberedd , även om det säkert är olika för alla).

Jag gjorde samma sak, lagt till i favoriter. Vi kommer ha 18 mellan våra och förhoppningsvis kommer tvåan närsomhelst nu

Ja har funderat en del på din fråga sen jag såg att du postade den...bra att vara förberedd, håller med!!!

jag tror att det svåraste är när man e hemma med dem båda ensam och man känner att man inte räcker till. det känner jag konstant. men de gör man kanske alltid som förälder. men man kan känna ett litet stygn av ledsamhetskänsla över att storasyster inte fick vara "liten" så länge utan tvingades börja ta ansvar rätt snabbt.

fast det var dock ngn vår bvc tipsade om(vi hade då en nästan pensionärsgammal dam som varit med länge) om att vara noga med att se till att låta storayster hjälpa till. hämta blöjor m.m m.m och känn att hon också är den som fått ansvaret över den nya familjemedlemmen. när de är 14 mån kan de ju inte göra så mycket, men hon brukade alltid hämta en ren blöja och gå och slänga den andra i skräpkorgen. vi tränade på det tills hon kunde, småsaker bara. då märkte man hur hon växte och kände sej så himla stolt över att få vara med och hjälpa till. satt och smekte lillasyster kanske en stund medan man själv hämtade ngt och så fick hon mycket beröm för att ha tagit hand om lillasyster så bra medan mamma hämtade blablabla...

jag har också försökt hitta egentid med den äldre och göra saker på tumanhand med henne för att hon ska få lite EXTRA med uppmärksamhet, t.ex. hon får åka med och handla mat medan lillasyster e hemma me pappa, sådana saker. det har funkar bra, och man märker skillnad på perioder då hon fått göra saker ensamma med oss föräldrar eller inte. eller att pappa tagit med storasyster till kyrkans öppna förskola och lillasyster fått vara hemma. sånt tror ja e viktigt. blir säkert också viktigt för den yngre att få göra saker på tuman hand sen när hon blir större också. detta var det ngn som tipsade mej om som hade "riktiga" tvillingar. så att de känner att de får vara ensamma och utvecklas på egen hand och inte blir så fastväxta i varandra.

sedan en sak som kunde vara svårt var amningen. nu hade jag tack och lov en unge som åt på 5-10 minut, inte 30-45 min, men däremot så åt hon varannan timme istället. och det var svårt, för då blev den större också väldigt "famnig" plötsligt. men ett bra tips där är "knopp-pussel". gillar den äldre dem inte så träna tills hon/han kan det och känner hon/han e duktig för då kan de ju lägga pussel hur länge som helst i den åldern. så dem fick hon bara ha framme när jag skulle amma, eller natta lillasyster så det blev ngt extra kul för henne just då. sen såg jag till att hon hade en liten dockvagn och docka med vällingflaska, innan den yngsta kom så när jag sedan skötte om lillasyster så fick hon sköta dockan. det funkade också bra. den leken lekte hon länge, även ibland ännu. att dockan "tuttade" på henne när lillasyster "tuttade" på mamma.

och sen ha ngt nytt pussel färdigt inhandlat hemma, eller en bok, eller ngn ny grej som en liten joker i ärmen om det blir riktigt jobbigt ngn dag. det har varit guld värd. 

min man jobbar skift så han jobbade en del perioder nätter och det var det värsta, särskilt om de blev sjuka både två, och båda vill vara i famnen samtidigt och absolut inte dela mamma, och den äldre inte förstod fast man försökte förklara varför mamma måste lämna henne ibland och sköta lillasyster också. men det var när hon var kanske 15-18 mån, nu fattar hon ju om man förklarar så det blev ju bättre.

något vi gjorde också som ja tyckte var oerhört skönt, om man har den möjligheten, är att pappan tog ut sina föräldradagar för den äldre när den yngsta skulle komma. så han kunde vara hemma längre än de 10 första dagarna vid barns födelse. ok jo jag vet, mycket pengar blir det inte om man båda går hemma. men vi brydde oss inte om det. får man mat på bordet och hyran och räkningar betalda så funkar det. annat gör man ändå inte heller med två så små barn, så vart skulle pengarna gå?!

ja, det var mina tips så här långt. någon som har kommentarer eller helt andra erfarenheter eller tips?

åh så kul! GRATTIS DU MED!!!min bror coh jag har 18 mån mellan. vi har som jag tidigare skrev varit som ler och långhalm. :) de kommer att få kul ihop!

Okej.. Minoo blir inte heller alltid ledsen .. så det klart det känns lite konstigt att säga att lilla syster blir ledsen fast hon inte säger ett pip... visst längtar man tills de stora känner lite empati? ;)

Oj oj.. jobbigt.. jag hade nog gjort något liknade tror jag.. det är svårt att veta hur man skulle reagera men jag ser i alla fall inget fel med det du gjorde! :)

Hoppas att det blir bättre snart!

Tack så mycket! :)

Caraca83 - Jag tycker att det fungerar bra att ha barnen på samma avdelning (praktiskt vid lämning och hämtning om inte annat ). Eftersom det är en 1-5 årsavdelning så har de mycket åldersindelade aktiviteter (ofta tillsammans med grannavdelningen) och då kommer inte mina barn i samma grupp. De har ju många syskonpar på avdelningarna också och de brukar försöka dela upp syskon så att de får sina egna kompisar. Mina barn brukar dessutom välja olika aktiviteter när barnen får välja vad de vill göra, så redan nu märks det att de har olika intressen. Här hemma försöker vi också dela upp dem, som jag skrev tidigare. Så visst blir de egna individer

Det blir mycket bråk här hemma också. Först säger vi till och om inte det räcker så brukar vi sära på dem. Nu är de så pass stora att vi skickar dem till sina rum i några minuter för att lugna ner sig. Som sagt, vi har aktiva barn och de blir rejält upptrissade om man väntar för länge med att bryta hetsiga lekar.

Men jag måste säga att jag tycker det är otroligt kul att ha pseudotvillingar, men samtidigt svårt eftersom inte barnen är exakt lika gamla. Sonen måste ju få vara äldst också utan att behöva var för stor... om ni förstår vad jag menar. Och dottern måste få vara i sin ålder... tycker att det är lätt att man behandlar henne som yngre, men det är väl i och för sig inte så konstigt med yngsta barnet, det är ju alltid ens bebis

En annan sak vi börjar märka här hemma är att "trotsen" avlöser varandra... när den sonen har kommit förbi en fas så tar dottern vid och sedan börjar en ny fas för sonen och så vidare.... det tar på energin Men det är ändå roligt att se att "trotsen" yttrar sig på olika sätt hos dem. Man lär sig något hela tiden!!

Mina är snart  4,5 och 3, båda är tjejer och har fantastiskt kul ihop. Visst fajtas de också och ännu är det så att den äldsta förstås kan och vet mest. Hon tar oftast befälet. Den yngsta gillar läget hemma och beundrar storasyrran och vill hänga på allt hon kan. På dagis är dock lillan en ledartyp bland sina kompisar... De går på samma förskola men olika avdelningar. Personligheterna är helt olika men det är mest en fördel och komplement hittills verkar det som.

Första året var tufft med två så små barn sedan har det gått lättare och lättare. De har haft sina egna trotsperioder.... 

Hej!

Länge sedan jag hört av mig nu, Hur går det för er andra med pseudotvillingar? Hur har ni det?

Här fick vi faktiskt pseudotrillingar i december. Så nu är det ännu mer hektiskt än innan. Men kul också förstås.

Vi har en väldigt trotsig 3 åring här, och en också väldigt trotsig 2 åring också....(ge mej styrka...)

Annars rullar det på som vanligt!

:)