Min 8 åriga dotter är kär i en flicka.

Vår äldsta är också kär i en annan tjej (och en kille), men vi låter henne ha det ifred. Vi frågar inget om vem hon är kär i, om hon vill ge presenter, vem hon ska gifta sig med osv. Pratar hon om sina kärlekar lyssnar vi såklart och hon vill gärna höra om hur jag och hennes pappa blev kära. Men hennes eget "kärleksliv" har hon helt för sig själv.

Hon gör gärna presenter och teckningar till föremålen för hennes känslor, men vårt enda bidrag är hjälp med stavning (om hon ber om det) och adresser till kuverten och frimärken. Allt sker på hennes initiativ och det är hon som styr över samtal om kärlek.

Jag har själv växt upp med extremt nyfikna föräldrar som älskade att fråga om kärlek, söta pojkar och hemliga telefonsamtal. Detta har gjort det väldigt viktigt för mig att låta mina barn sköta sina egna förälskelser helt på egen hand. Självklart lyssnar vi när de vill tala om det och den dagen ett hjärta är krossat finns vi där för att trösta (om det efterfrågas). Men att lägga sig i, ställa frågor eller insinuera något (eller ännu värre, tala med skolpersonalen!?) skulle aldrig falla mig in!