Denna insändare fanns i Österbottens tidning i två delar, 25 och 26 januari 2011:
(Den är alltså ett svar på insändaren ovan)
Vaccinering utan säker vetenskap
DEL 1
I Österbottens Tidning 16.12.2010 framför Sjöström, Forsblom och Klingenberg vedertagna påståenden om vaccineringar, däribland direkta felaktigheter. De hävdar bl.a. att vacciner är säkra. Det finns ingen mig veterligen som har sett på långtidsverkan av de manipulationer vacciner innebär och därför kan man inte tala om vaccinernas ofarlighet om man vill stödja sig på vetenskap. Även de vanligaste biverkningarna, såsom feber, huvudvärk och illamående är ofta symtom på hjärnretning och därmed allvarliga. Dessa symtom inträffar så ofta som 1/10 -1/100, vilket betyder att många barn är utsatta för allvarliga biverkningar redan tidigt i livet. Hjärnretningarna kan ackumuleras vid varje vaccination och beroende på barnets sårbarhet kan ett avvikande beteende förr eller senare visa sig. Det gäller t.ex. när ett tidigare friskt barn 2 år gammal slutar prata bara några timmar efter MPR-vaccination. Barnet utvecklas sedan utan tal och befinner sig nu 10 år gammal på en institution där undertecknad följt barnet under 4 år. På samma plats finns andra barn med liknande bakgrund. Inte ens när ett tidigare friskt barn dör några dagar efter en vaccination, efter att först ha insjuknat i öroninflammation (känd biverkan) och fått antibiotika, menar man att det har med vaccinationen att göra! Svaret från officiellt håll blir: ”Det går inte att förklara på vetenskapens nuvarande ståndpunkt”. Det vetenskapen dock vet är att nervsystemet står i ständig växelverkan med immun- och hormonsystemet samt psyket, och därför är biverkningar möjliga inom alla dessa områden – t.ex. allergi, diabetes, ADHD och autism. Det är likaledes känt att biologiska vävnader är som känsligast när de växer till som snabbast, vilket sker fram till 3-4 års ålder.
I likhet med S, F & K vill jag gå igenom de vanligaste sjukdomarna som det rekommenderas vaccin mot, och ge en bild som granskats och godkänts av barnläkare.
Stelkramp kan bara utvecklas i skadad vävnad som utan tillgång på syre kommer i direktkontakt med bakterien Clostridium tetani. Bakterien finns i bl.a. rostiga föremål och jord samt i tarmen hos många djur – dock inte i munhålan. Det betyder att djurbett som inte är förorenade med jord inte innebär risk för stelkramp. Ett blödande och rengjort sår förhindrar vanligtvis stelkramp. År 1969-1985 rapporterades 61 fall av stelkramp i Sverige. Tio av dessa patienter hade vaccinerats mot stelkramp strax innan insjuknandet. Endast tolv saknade vaccination.
Difteri är en typisk armodssjukdom. Antalet dödsfall i Sverige minskade kraftigt innan vaccinationen infördes. Den nedåtgående trenden vändes dock uppåt för en tid i samband med vaccinationens början! Två lokala utbrott förekom 1984 – samtliga 17 insjuknade var missbrukare. I samband med detta kartlades skyddet mot difteri i Sverige och det konstaterades att mindre än hälften hade ett fullgott skydd. Slutsatsen blev: ”Det finns troligtvis andra faktorer vid sidan om antitoxinförsvaret (som utvecklas efter en vaccination) som påverkar insjuknande i difteri: dosen och virulensen (styrkan) hos den aktuella difteribacillen, så väl som den smittade personens generella immunitet (allmänna motståndskraft). En annan och kanske den viktigaste faktorn är den socioekonomiska situationen i befolkningen (allmänna levnadsstandarden).”
Kikhosta stärker barnets allmänna hälsa varför en vaccination inte omedelbart kan anses nödvändig. Vaccinet togs bort i Sverige 1979 p.g.a. dålig skyddseffekt och oacceptabla biverkningar, däribland neurologiska. Ingen vet idag om de nya vaccinen är bättre. Bl.a. följande biverkningar rapporteras: hosta, snuva, luftrörskatarr, eksem, öroninflammation, feber, irritabilitet, mat- och sömnproblem, diarré, kräkningar, rastlöshet, allergiska reaktioner med anafylaktiska episoder. Vidare meddelas att ”barn som fått hjärnskada (encefalopati) av okänd orsak inom 7 dagar efter en tidigare vaccination och barn med pågående neurologiska sjukdomar skall ej vaccineras. Vaccination bör inte heller ske om följande inträffat inom 48 timmar vid tidigare vaccination: feber över 40,5 grader, kollaps eller medvetandeförlust/kontaktlöshet, ihållande otröstlig gråt som varat mer än tre timmar, kramp med eller utan feber”.
Siffrorna för dödsfall i kikhosta i Sverige under vaccinationsperioden 1951-1978 visar sammanlagt 90 fall, vilket betyder i genomsnitt 3,3 barn/år, medan antalet dödsfall 1979-1995, då inget kikhostevaccin fanns, endast var 0,35 barn/år!
Poliovaccinet odlas i njurceller från apor och avdödas med formaldehyd, som finns kvar i slutprodukten. Sista stora polioepidemin i Sverige var 1953 med över 5000 poliofall som sjönk till drygt 200 fall innan vaccinet kom. Dock har poliovirus från vaccin påvisats i avloppsvatten i Sverige. De poliofall som förekommer i västvärlden idag är framför allt framkallade av det ”levande” vaccinet! I Sverige och Finland används det avdödade poliovaccinet. De flesta poliopatienter under Finlands senaste epidemi år 1984 var ändå fullt vaccinerade.
Haemophilus influenzae typ B (Hib) utgör en del av den normala bakteriefloran i övre luftvägarna. Barn som inte vaccineras utvecklar successivt immunitet som är färdig vid ca 4 års ålder. Studier har visat att när Hib ingår i kombinationsvaccin (Pentavac) blir endast 76 % skyddade efter tre injektioner.
S, F & K skriver att 6-8 barn årligen dog i Sverige i början av 1990-talet p.g.a. Hib. Enligt dödsorsaksstatistiken från 1987 till 1996 finns det totalt fyra dödsfall i Hib registrerade i Sverige. I Finland minskade Hib-fallen successivt efter att vaccinering inletts 1986, men samtidigt noterades att antalet barn som insjuknade i pneumokockinfektion ökade i motsvarande grad! Slutsatsen från de finska forskarna blev att minskningen av Hib genom vaccination troligtvis banade vägen för ökad smitta av annan infektion. Men vad blev nu konsekvensen? Jo, ”en ökning i invasiv pneumokockinfektion betonar behovet av ett effektivt pneumokockvaccin för småbarn”!? Så erbjuds nu också detta vaccin i både Finland och Sverige inom ramen för det allmänna vaccinationsprogrammet. Följderna på lång sikt är det ingen som vet.
DEL 2
Mässling är enligt Hemmets läkarbok från 1930-talet en relativt harmlös sjukdom. Vad är det som har gjort att mässling nu anses så livshotande i västvärlden? Kan det vara så att de nytillkomna behandlingsformerna med febernedsättande medel och antibiotika, som sänker motståndskraften, är den huvudsakliga orsaken till den allvarliga komplikationen med hjärninflammation?
I officiell statistik visas att 1 på 1000 mässlingsfall insjuknar i symtom på hjärninflammation, men samtidigt konstateras att det är komplikationer utan risk för bestående men. Statistiken bygger på anmälda fall som alltid är betydligt färre än de verkligt insjuknade. Utgår man istället från troliga mässlingsfall är risken den samma som med vaccination.
Under decennier har mässling i USA bara ökat trots obligatorisk vaccinering. Epidemier i skolor med 99 % vaccinationstäckning har förekommit på flera håll. Dödligheten har tiodubblats, vilket beror på att äldre vaccinerade ungdomar samt spädbarn insjuknar. Det har visat sig att barn till mödrar som är vaccinerade mot mässling får ett svagare skydd, som försvinner redan vid 4-6 månaders ålder. I denna ålder kan mässling vara livshotande även för ett i övrigt friskt och välnärt barn. Mammor som själva haft mässling ger däremot sina barn betryggande skydd fram till cirka ett års ålder.
Det är sedan länge känt att cancerpatienter mer sällan haft barnsjukdomar. De vetenskapliga studier jag har varit med om visar att genomgången mässling tycks skydda mot allergier, medan vaccination mot mässling tycks öka risken för allergi – västvärldens idag vanligaste sjukdom. Fakta talar för att mässling stärker barnets specifika och generella immunitet och bidrar till en positiv utveckling både kroppsligt, själsligt och socialt. Både för barnets och samhällets bästa borde massvaccination av mässling ifrågasättas.
Röda hund har alltid ansetts som en banal sjukdom. I 20-årsåldern har 80-90 % haft sjukdomen och utvecklat full immunitet – utan vaccination. Vaccinet, som odlas på celler från aborterade foster, har främst tagits fram för att förhindra att gravida insjuknar med risk för allvarliga fosterskador. Flickor i förpuberteten som är osäkra på om de haft röda hund kan få svar genom ett enkelt blodprov. Saknas skydd kan man i den åldern ta en vaccination – så som man gjorde förr. Ur epidemiologisk synvinkel vore det mest gynnsamma att ge vaccinationen så sent som möjligt. Den tidiga vaccinationen vid 18 mån, som idag också gäller pojkar, betyder mindre möjligheter för de ovaccinerade att få naturlig immunitet och att risken för insjuknande högre upp i åldrarna ökar, eftersom vaccinets verkningstid är osäker.
Påssjuka kan leda till testikelinflammation i puberteten. Risken för sterilitet finns men är en sällsynthet. I litteraturen anges att 1 på 15 000 påssjuka kan sluta med dövhet på ena örat. Ingen kan idag säga om den naturliga smittan eller vaccinationen utgör den största risken för dessa komplikationer. Däremot visar forskningsresultat att genomgången påssjuka ger ett visst skydd mot äggstockscancer.
Det finns både fördelar och nackdelar med vaccination. Vid en viss ålder kan risken för biverkan av vaccin vara större än ett insjuknande med efterföljande komplikationer, t.ex. under de första barnaåren. Därefter kan det vara tvärtom. Det som aldrig är bra för barnets utveckling är föräldrar med ständig ångest för att barnet skall bli sjukt. Det betyder att om man som förälder känner sig osäker trots all information är det bättre att vara en trygg förälder med vaccinerat barn än en otrygg förälder med ett ovaccinerat barn! Till sist är det ändå föräldrarna som får bära ansvaret och konsekvenserna av sitt beslut.
Mycket tyder på att genomgripande sjukdomar som på ett naturligt sätt tillhör barnaåren kan bidra till en hälsosam utveckling för barn i västvärlden.
Jackie Swartz, Sverige
Barnpsykiater, allmänläkare