Var drar ni gränsen för sekretess?

Jag arbetar under sekretess och kan erkänna att jag ventilerar med min partner ibland. Inte så att jag berättar några detaljer och aldrig något som gör att han skulle kunna lista ut vem jag pratar om (nu arbetar jag i en annan kommun än vi bor i så risken att han skulle känna igen någon jag möter i jobbet är minimal).
Men att komma hem efter en tuff dag på jobbet och inte kunna prata med min sambo utan gå och hålla allt inom sig fungerar inte för mig.

Jag kan tänka mig att det är svårt att hålla tyst när man vet att folk har fått fel syn på något, där kanske personalen ifrågasätts och man inte ens kan försvara sig utan att bryta sekretessen osv. Finns många lägen då det är svårt.

Men är det verkligen att bryta mot sekretessen om man tex berättar att "idag hotade en klient mig för att han missuppfattade mig", eller "jag har ett hemskt fall just nu med en flicka som blivit utsatt för massa övergrepp". Man berättar i de fallen inget som pekar ut vem personen ifråga är ju. Är det ändå sekretessbrott? Och det exemplet jag tog upp ovan, angående om man själv som personal behöver gå till kurator och bearbeta saker. Man kan ju inte bearbeta utan att berätta vad som hänt (men såklart fortfarande tänka på att ingen ska kunna räkna ut vem klienten är). Det blir ju mer av en fallbeskrivning.

OM sekretessen är så hård att man inte ens får diskutera anonymiserade fall så tror jag att få följer det. Iallafall bland de som arbetar inom verksamheter där de tar hand om andras psykiska hälsa eller sociala problem. Det är ett orimligt krav att någon ska kunna hålla så mycket och så stora saker inom sig tror jag.

Vilken inriktning arbetar du inom? Jag funderar lite över om detta skiljer sig åt mellan olika arbetsplatser eftersom det är olika grad av psykisk belastning. Jobbar man exempelvis på en skola, så händer det säkerligen jobbiga saker ibland, men det utgör inte större delen av arbetet. Men om man istället arbetar på ett behandlingshem för deprimerade människor med trasiga bakgrunder, eller kanske klienter som är aggressiva mot personalen, så utgör det en tung psykisk belastning.

Tycker du aldrig att det är svårt att lämna allt på jobbet? Även om det händer stora händelser där du kanske blir väldigt illa berörd?

Jag tror som sagt att det beror på var man jobbar. Men visst dyker det alltid upp saker som är svåra, och det är ju konstigt om man kan släppa det till 100% när man går hem.

Oj, för mig är det beundransvärt att man kan dela på jobb o fritid, och det är på så sätt man undviker att bli utbränd. Jag jobbar som du som soc.sek och jag lämnar också jobbet på jobbet, annars hade jag inte klarat av att göra det bra jobb jag faktiskt gör..

Men man är bara människa. Det är inte "mänskligt" eller ens sunt att stänga av helt känslomässigt. Så tror jag iallafall. Om din klient uppträder aggressivt gentemot dig och kanske hotar dig, är det något som du inte ens berörs av?

Jag tror man måste skilja på jobb och fritid, skulle jag tänka på mitt jobb och mina arbetsuppgifter i hemmet och på min fritid skulle jag bara må dåligt och bli stressad.

Kan man inte släppa jobbet när man är hemma så tror jag man blir galen och jävligt bitter, som en viss soc.sekr här inne :-P

Varför skulle hon vara bitter?

Jag har sett barn utföra allvarliga självmordsförsök, träffat våldtagna och traumatiserade barn, misshandlade barn mm. Jag har blivit utsatt för hot och våld av klienterna. Jag kan inte släppa om jag hittat min klient liggandes i sin egen blodpöl på gränsen till att vara död. Det är INTE normalt att uppleva en sådan sak, och sedan gå hem och äta middag med familjen som om ingenting har hänt. Jag tror det är en skyddsmekanism när man gör så, och till slut kommer allt man förtryckt upp till ytan.

Men det tycker jag är självklart, att man bara berättar sånt som är "ok" att det kommer ut till andra. Men jag anser inte att det är sekretessbrott om jag säger "vi hade en klient som försökte ta livet av sig idag". Ingen kan räkna ut vem det handlar om.