Var drar ni gränsen för sekretess?

det är inget sekretessbrott. Absolut inte Men det kanske är bättre att prata med både Agda och Chefen och försöka lösa knutarna med dem istället för att elda upp dig o prata "skit" med sambon som inte kan göra nåt åt saken *S*

Du har inte sekretess gentemot dina kollegor utan klienterna ni arbetar med.Saker som berör arbetet, inte relationerna personalen emellan. Och sen handlar ju sekretess om att skydda individen från att lida men av det du säger. Tror inte att kollegan Agda lider men av att du berättar att hon snott ditt kaffe.

Om du misstänker att Agda stjäl medicin och berättar det för din sambo finns det risker med det ja....Börjar ryktet gå så kan du få det tufft. Ta upp det med berörd chef i stället. Din sambo har egentligen inte något med det att göra, han kan inget göra (såvida det inte är han som är er chef) Vid en sån sak handlar det ju om stöld, är det dessutom narkotiska preparat är det riktigt illa.

Generellt kan du ju berätta för vem tusan du vill att du tycker hon verkar påverkad, men vad tillför det?
Det är ju egentligen en massa skitsnack vare sig det är sanning eller ej, är det INTE sant så kan det förstöra en jäkla massa för Agda pga du hade en misstanke.

När man får sån magkänsla, att man tex misstänker att någon snor medicin (eller prylar överhuvudtaget på sitt jobb) är det ju inget man bör eller ska hålla på o prata en massa om. Ta upp det med den berörda personen först och främst, fråga om du ser något misstänkt ELLER ännu bättre ta upp det med personalansvarig att du tror att något inte stämmer, tyvärr är det många som råkat jävligt illa ut på sina arbetsplatser pga sånt skitsnack. Vet själv en tjej som fick sparken med dunder och brak när det fattades pengar ur kassan på jobbet hon var på (de hade inte särskilda kassor) pga en tjej i personalen just snackat med sin kille om att den här kollegan alltid hade nya kläder "Hur har hon råd, va fan snor hon ur kassan" och denna killen kände personalchefen och tja... inga bevis fanns... hon fick sparken och sen visdade det sig så klart att det var någon annan och då var skadan redan skedd.

Prata inte en massa skit utan ta upp det med behörig personalansvarig/chef i stället om du misstänker något.. men ha mycket på fötterna innan du säger något som kan göra att en kollega råkar i trubbel.

ja en sak är säker.. prata om det med andra är ingen bra idé... diskutera det hellre med chefen, att du misstänker och varför du misstänker. Det är ju inte din sak att drogtesta personen men rannsaka dig själv först o främst varför du misstänker just detta...

Lägg fram vad du VET för chefen, var tydlig med vad det är som gör att du MISSTÄNKER klargör att du inte har några BEVIS sen är det upp till chefen att agera...

Jag menar inte att det är du heller Men det är lättare att skriva "du" än "man".

Men det är precis sånna där saker som skapar konflikter på arbetsplatsen, jag kallar det för skitsnack helt enkelt, vågar man inte snacka om sånt med chefen så ska man inte spekulera. Denna person måste ändå haft så pass mycket känningar om saken eftersom han/hon tog upp det med en kollega, eller var det för att svartmåla den "misstänkte"??

Man får tänka på att agera som man själv skulle vilja att andra gjorde mot en själv. Klantig person ja, skvallrig JA, feg för konfrontationer Absolut!
Om man inte har tillräckligt "på fötterna" så snackar man inte med NÅGON.

Det är svårt ibland.. Tex när jag vårdat och "vet allt" om förloppet hos en döende patient, som samtidigt kan vara vän till en vän.. Och vännen (som är frisk) är orolig och nästan rakt ut ställer frågor till mig, om jag vet något.. Eller kanske påstår något felaktigt, tex att läkaren har gjort fel, fast JAG vet att det inte är så..

Knivigt ibland att arbeta på små orter..

När jag studerade så ofta våra lärare att de berättar om patientfall (avidentifierade förstås) i utbildningssyfte, därför är det okej. Däremot är det inte okej (för mig) att berätta för nära och kära om vad jag är med om på arbetet (inte ens om jag avidentifierar). För mig har sådant prat inget annat syfte än att det skulle vara ett sätt för mig att ösa ur mig lite "skit".

För att försöka lämna jobbet på jobbet så kan man ventilera lite med kollegor eller kanske prata för sig själv i bilen på väg hem och "bestämma" sig i förväg om att när man kommer hem så släpper man arbetsdagen. Självklart finns alltid några tankar kvar, man är ju inte mer än människa. Men jag är oftare upprörd över tex faktorer som ligger på organisationsnivå (en dålig chef tex) än på själva patientarbetet, så lite sådant kan jag spy ut hemma ibland förstås.

Jag försöker tänka som så att om jag själv vore patient så skulle jag inte vilja att de som vårdar mig, pratar om mig som ett patientfall hemma eller ute på stan.

Om det är ett gift par och den friska partnern befinner sig inne hos den som är sjuk, och om vi inte har anledning att misstänka att den som är sjuk inte vill lämna ut info (man frågar patienten vem som är närmast anhörig samt om man får berätta att han/hon befinner sig hos oss om någon ringer och frågar, men en patient kan ju vara i sådant skick att han/hon inte alltid kan tala om det) så är ju partnern absolut delaktig i vården. Eller hur menar du?

Alltså inne hos patienten pratar vi "öppet", frågar även närstående om de har några frågor om de inte själva säger något. Man känner ju av stämningen lite också..

En svårighet ibland är när patienten har specialla familjeförhållanden. Särskilt om närstående hör av sig via telefon. När pojkvännen ringer och söker den tjej som precis åkte ner på operation och hade sin make med sig... Eller om det är ex-partners, systrar som inte haft kontakt på 10 år eller andra konflikter i familjen som kan göra att  man blir förvirrad och undrar vem som egentligen är närstående.

Jag vet inte vilken befattning du har eller exakt vad du syftar på. ALLT behöver man ju inte berätta, tex varenda rutin vi har på avdelningen är ju inte speciallt relevant för närstående att veta?!
Precis som att det inte är min sak att göra läkarens jobb och kanske ge ett väldigt tråkigt besked om diagnos,även om jag såg t ex röntgensvaret före läkaren.

Sedan kan det ju finnas skäl ibland att inte berätta vissa detaljer. Men om en närstående frågar om rutinerna eller hur dagen kommer se ut för patienten så svarar man ju självklart i den mån det går? Är ju inte alltid man vet, tillståndet kan ju snabbt försämras osv.