Vad menas med "daltar"?

Den mening jag lägger i ordet "daltar" betyder att jag överbeskyddar, räddar och rycker in för barn som kan klara sig själva. Om jag t ex hämtar 6-åringen på skolan och på håll hör att en annan 6-åring ropar åt min tjej "Du är dum!" och jag genast rusar dit till dotterns försvar, trots att hon ska kunna hantera sådant själv nu. Eller om jag tar på en 4-åring strumporna varje morgon, trots att hon kunnat det själv i 2 år. Ungefär så ...

För mig betyder det att man behandlar barnet under dess förmåga, alltså inte låter barnet göra det hen själv kan eller inte låter dem prova nya saker.

Det är ju dock inte så det brukar användas, och det som folk ofta menar tycker jag inte handlar om att "dalta" heller, så jag undrar också

Ja, de där två varianterna kan jag förstå, men som du säger Rockabillan, det är inte så det brukar användas.

hej !
min man tycker jag daltar med mina barn. jag tar upp dom så fort dom gråter. jag plockar upp åt dom .dricker dom välling orkar dom ibland ej resa sig upp ur soffa å lägga flaskan på bordet då ropar dom på mig,så kommer jag å tar flaskan. jag ligger brevid dom när dom skall sova. dom är snart fem år. jag vet att jag gör saker jag inte borde göra men kan ej hjälpa det. men blir dom ledsna vem kommer dom till mig inte han .varför för dom vet att mamma ger tröst när dom behöver det och det tycker jag är viktigt.kanke dom flesta mammor daltar lite med sina barn vissa mer än andra.

Tycker och tänker som både Lövet2 och Rockabillan.

Jag ser det som en omöjlighet att kunna "dalta" med små barn, d.v.s. barn under 1 år. Så små barn kan unte "skämmas bort" och därmed inte heller "daltas" med...

Äldre barn daltar man med om man behandlar dem som yngre/mindre vetande än de är.

Jag kan inte heller komma på något exempel på hur man skulle kunna dalta med spädbarn. Det ingår liksom i hela omsorgskonceptet kring dem, med anknytning, trygghet, närhet, deras oförmåga att klara sig själva, etc att man finns där för dem på alla sätt.

Men när min nästan-femåring ropar på mig för att han "inte når" pyssellådan på köksbordet 2 dm framför sig och vill att jag ska komma från ett annat rum och dra den närmare honom för att han inte har lust/orkar luta sig framåt dessa 2 dm extra, då får han klara sig själv. Annars känner jag absolut att jag daltar med honom.

Skönt att läsa att så mång andra tycker som jag själv.
Jag anser dalta vara precis så som löver2 skriver.

Min sambo däremot tycker att jag daltar med barnen för att jag bär dom när dom är ledsna. Alltid springer in såfort någon av dom gråter i sängen. För att jag vägrar låta dom ligga själva och gråta sig själva tills sömns. Han tycker att jag daltar för att jag kan gå och bära på vår 9månaders varje timme i en vecka i sträck när hon är sjuk. sådant som för mig är helt självklara saker.