Har sån ångest att dö och att mina nära ska dö ifrån mig
Jag har alltid varit orolig av mig, men har kunnat tygla det och försökt styra bort det med glada tankar. Har funka hyffsat under hela mitt liv. Men har ofta (sedan jag var barn) legat och grubblat och oroat mig för att mina föräldrar ska dö, särskilt orolig är jag för mamma.
Idag är jag vuxen och har en liten ett åring. Jag hade hoppats på att min oro för mamma skulle lägga sig lite när jag fick barn, men den har förvärrats. Jag oroas för att något ska hända min son och för att något ska hända mamma. Jag är livrädd att hon ska råka ut för trafikolyckor, få hjärtinfakt, cancer m.m. Jag tänker på det hela tiden. Nu när jag har fått barn så har jag dubbel oro istället.
Jag tänker varje dag på hur tiden går, hur jag själv åldras och kan få sjukdomar och inte finnas där för min son. Att mina föräldrar nu börjar bli gamla och kommer att försvnna från mig.
Min sons pappa förstår mig inte alls, honom kan jag inte prata med. Men detta gör mig galen. Jag kan inte njuta av våren, vänner och min underbara son till fullo eftersom dessa sjuka tankar stör mig hela tiden. Så fort någon av mina föräldrar ska köra långt så måste jag kolla vägverkets hemsida stup i ett för att se att det inte hänt ngn trafikolycka efter den väg de ska köra.
Jag tänker även på att jag själv ska dö en dag och jag är så livrädd för det att jag dör.. (ha ha) Nä men faktiskt. Jag hatar att man ska dö, att vi ska försvinna från varandra. Det är så ofattbart och hemskt och obegripligt. Ibland känns det som att jag ska vakna upp från denna mardröm till en värld där vi alltid få vara tillsammans och man kan lita på att ingen försvinner.
Jag veeet, jag är sjuk i huvudet. Jag pallar inte mer. Finns det någon där ute som är som jag, eller förstår mig lite.