Har sån ångest att dö och att mina nära ska dö ifrån mig

Jag känner igen mig till viss del. Har iofs aldrig oroat mig för att andra ska dö (möjligtvis mormor när jag var barn), men sedan jag fick barn har jag alltid en oro för att det ska hända mig något så att jag försvinner från dem, eller att det ska hända dem något - sjukdom, olyckor, överfall.
Alltid inför längre bilresor oroar jag mig för att vi ska drabbas av en bilolycka med dödlig utgång, det är skitjobbigt när vi ska iväg på somrarna till svärföräldrarna på andra sidan Sverige. Andra tycker att jag är helt knäpp när jag tar farväl med konstaterandet att vi får hoppas att vi ses igen, medan jag tycker det är självklart att man inte ska ta allt som självklart...
Inför vår långresa till Thailand i vintras gick jag ett halvår innan och oroade mig för flygresan, denguefeber, livsfarliga maneter, trafiken... Sen när vi väl var på plats så var det inget jag tänkte särskilt på.
Min "dödsångest" över döden i allmänhet går i skov. Under vissa perioder tänker jag alltid på när jag har lagt mig att vi ska dö, att jag kommer att bli nedgrävd i marken. Det känns så fruktansvärt hemskt och helt surrealistiskt egentligen. Att inte få vara med längre, få se hur det går för ens barn, barnbarn, världen... Och just detta att man inte ska finnas, bara försvinna. Det är outhärdliga tankar.
Så visst känner jag igen mig i delar av det du beskriver, och jag tror inte vi är ensamma.

Om dina tankar tar över för mycket i ditt liv tycker jag att du ska söka hjälp och få prata om detta. En bra psykolog kan säkert hjälpa dig att få lite ordning på hur du ska kunna uthärda. Man måste ju liksom det, på nåt sätt.

Kram på dig.

Jag har hade dödsångest i flera år, att mina föräldrar skulle dö, att jag själv skulle dö, att min sambo skulle dö, u name it..

Jag har det fortfarande men inte lika hårt.. 

Jag känner igen mig i mycket det du skriver TS! Har också sådan fruktansvärd ångest för att dö ifrån mitt barn, eller att något ska hända min mamma. Eller min man. När han, eller min familj, ska resa och flyga iväg någonstans måste jag kolla en websida hela tiden, som uppdaterar flyg och status världen över.
Jag förstår dig helt och hållet, det är en skitjobbig känsla! Och man känner sig så ensam med denna känsla, denna ångest.

Har alltid varit flygrädd men dödsångesten och flygrädslan har definitivt förvärrats sedan jag blev mamma.

Det enda jag tänker som skulle hjälpa kanske lite är att gå och prata med en psykolog. Men det steget har inte jag tagit än.

Känner igen mig TS, MYCKET!!! Inte så mycket när d gäller mina föräldrar osv. Men mig själv, min sambo o våra barn. Att bara sluta att exictera. Nä jag får ångest när jag tänker på d å nu när jag skriver om d får jag pirrningar i hela kroppen av ångest. Usch! Måste lära mig hantera dessa tankar, men vet inte hur. Går faktikst hos bvc psykogen och har då nämnt detta lite grann. Hon sa att det är vanligt att nyblivna föräldrar tänker så här. Att man någon gång i livet tänker mera på exictenciella frågor och att det är extra vanligt när man fått barn eller nån nära gått bort. Jag hoppas därför att man med tiden kommer bli mer ok när man tänekr på d. Har pratat med flera som mått så här mera när deras barn är små. Tex katastrofen i Japan oxå, berör mig så sjukt mycket. Mycker mer än tsunamin i thailand osv gjorde, å då hade jag inte barn.
Vill egentligen ta upp detta mera med min psykolog, men just nu orkar jag kinte för d är oxå jobigt att prata om. Å jag mår r'ätt bra i övrigt så jag är rädd att må skit om jag går o rotar i det.

Är d nån som haft sån här rädsla för döden o sen "blivit bra" igen``????

Jag hade inte sånna här tankar förr, även om jag alltid varit rädd för döden. MEn förr tänkte jag itne på d lika mycket.
Psykologen sa att det är naturligt när man har småbarn för att livet får en ny mening. Att se denna lilla person födas o växa gör att man tänker på livets gång o hur bräckligt livet är.
Men hon sa en bra sak. "Livet är ändligt, vare sig man tycker om det eller ej. Men det är på nåt sätt oxå det fina, att man får lära sig uppskatta och njuta av varje stund". Bra sagt tycker jag, men oxå jobbigt för jag blir så besatt av att njuta av dessa småbarnsår att jag nästan inte njuter. Lät konstigt kanske:)
Har två barn å jag kan säga att när jag böröjade jobba efter att ha varit emma med stora blev alla dessa jobbiga tankar lättare, eller de kom nästan aldrig. Kanske för att d var full upp på nåt sätt.
Sen sa psykologen att allat som är jobbigt känns ännu jobbigare om man är trött osv, vilke man som småbarnsförälder ofta är:) Så jag mår bättre sen jag vilar mera o så.

Oj nu blev d mycket. Är ledsen för att ni oxå ska känna så här. Men glad att jag hittar nån som beskrev det så bra så jag känner att jag inte är ensam.
Kram på er!

Hej på er! Tack för era inlägg. Så skönt att höra att man inte är ensam, även om det såklart är trist att ni också känner såhär. Ja ni vet vad jag menar. Det sjuka är också att så fort nåt kul eller bra händer i mitt liv, vad som helst. Typ att mitt barn har fått dagisplats där jag önskade, att jag får beröm på jobbet eller har haft en superkul festkväll, vad som helst. Ni vet, sånt som gör en glad och nöjd med livet för ett tag.. ja då går jag och glädjer mig i några minuter.. sen kommer tanken.. ja ja, men vad som helst kan hända. Min son kan springa ut framför en bil imorgon, min mamma kanske ringer och säger att hon har fått cancer. Den där leverfläcken på min tå kanske är hudcancer... Tänk om vi störtar när vi ska på semester i sommar... eller kärnvapenkrig, eller ja ni vet...

Så tänker jag att inget spelar någon roll egentligen... vi ska ju bara dö ändå.. och hur faan kommer jag palla om någon dör före mig... och hur fan vågar jag själv dö.

Heeelt sinnessjukt. Jag måste verkligen gå till en psykolog, jag står inte ut längre. Det blir värre och värre. (även om det faktiskt kan gå flera timmar ibland utan dessa tankar så kommer de alltid tillbaka.

För i övrigt så är jag en glad tjej. Ingen skulle tro detta om mig egentligen. JAg älskar livet och alla omkring mig och ja, jag vill att livet och mina medmänniskor alltid ska finnas.

Dags att boka psykolog...

Hej ! Jag förstår och lever med samma typ av ångest. Det är mno... min dator har  upp sigutHsigden är jord. lycka till med Allt. hoppas du der hjälp. och Jag och alla ni andra ocksåockså

jag har oxå sån ångest, lider av panikattacker ibland. Inte så ofta längre men tillräckligt ofta för att det ska vara riktigt besvärligt, kanske en gång per kvartal eller så. Jag kan inte prata om det, då blir det värre. Försöker ignorera det tills det till slut slår till med full kraft. Då kan jag bli så rädd att jag skriker eller gråter, men inte alltid så illa. När jag fick barn tog det nästan 3 månader, sen en natt slog det till. Min sambo tröstar mig, men vad ska han göra och säga? Han har som tur är ett starkt psyke och är sällan eller aldrig orolig. Det känns bra faktiskt, för han är min trygghet. Men han kan inte heller förstå hur det känns.

Jag gick till en psykolog, eller fick bara träffa kuratorn först. Men eftersom jag INTE är självmordsbenägen (hallå?! tvärtom ju!) så fick jag inte tid hos psykolog, för många före mig behövde hjälp. De sa att jag kunde vända mig till vårdcentralen och få ångestdämpande medicin. Vilket jag inte vill ha, behöver det inte heller eftersom det händer såpass sällan och inte håller i sig länge. Panikattackerna alltså, ångesten och oron kan komma oftare.

Så jag antar att en privat psykolog kan vara ett alternativ, men vad kan de säga? De har ju inga svar.

Jag önskar jag vore religiös, de behöver inte oroa sig. Ångesten för mig är att allt tar slut i evighet. Hur fan är det möjligt? Nej, usch, nu vill jag inte skriva mer om detta för det tjänar inget till att tänka på det...

Skönt att man inte är ensam iaf...

Jag känner igen basically allt du skriver, men jag är 15... Jag har haft mardrömmar i flera månader då jag vaknat av att någon har dött (oftast mina bröder och speciellt min äldre bror) och har gått och tänkt på att någon (eller jag själv för den delen) ska dö i flera år. Jag har inte berättat för någon förutom att jag drömmer mardrömmar och känner att det är lite svårt att gå till en psykolog för detta också, för mina föräldrar vill att jag ska gå till en psykolog för ätstörningar (alltså jag hatar att höra ljudet av när folk äter) men är osäker... Tips?

Nej, du är inte sjuk i huvudet, det är nog rätt vanligt att ha dödsångest, för sig själv och för dom vi älskar.
Jag känner igen mig, innan min pappa dog trodde jag att jag skulle gå under när han dog.
När han många år senare fick obotlig cancer var det jag som tog hand om honom och när han till sist äntligen fick dö, var det en lättnad, för då slapp han lida mer.
Sorgen var förödande men jag kände att jag hade växt på något konstigt sätt.
Att jag kunde mycket mer än jag trott om mig själv.

Och nu har det som inte fick hända, tragiskt nog hänt, 
Jag har förlorat ett barn och ja, det är det jävligaste man kan gå igenom, jag vet inte hur jag ska leva vidare.
Men jag vet att det går, jag vet att nu när jag är svag, nu finns det människor, nära och främlingar som ger sitt stöd, sin tid, sina kramar, sin klokhet och praktiskt stöd.
Fantastiska människor, en del har ingen aning om hur det är att förlora ett barn, men dom ger det stöd dom kan och en kram räcker så långt.
Andra har själva gått igenom det och vet precis och kan sätta ord på min sorg.
Dom här människorna finns runt omkring oss alla, dom aktiveras när dom behövs om vi bara vågar se dom och ta emot hjälpen.

Det jag försöker säga är att vi är så mycket starkare än vi tror och när det händer så har vi verktygen inom oss för att klara av det.
Vi växer med kriser, vi förändras, vi lär oss. 
Mitt barn är borta, det finns inte en dag jag inte kommer sörja honom.
Men jag kan leva vidare här utan honom, jag kan leva i sorg och överleva.
Och den dagen jag dör, då går jag till min son, då ska vi ses igen.
Och jävlar vilken fest det ska bli. 
Jag är inte längre rädd att dö för egen del, jag vet att det finns två goda män som väntar på mig där, min pappa och min son. 
Men först har jag ett liv att leva härnere på jorden.

Jag tycker du ska ge det en chans att våga prata med någon.
Våga ta emot hjälp, lita på någon annans klokhet, det kommer göra dig lite klokare,
Drömmar är ju din hjärna som skapar, och om du drömmer mardrömmer ofta och kontinuerligt så kanske det är din hjärna som säger att den inte mår så bra och behöver lite hjälp.
Gå och prata med nån som kan hjälpa dig, du vet den som tar emot råd är vis. 
Och den som vågar öppna sig och berätta är modig och stark.
Och den som kan lyssna, lär sig och växer och blir en lite bättre människa. 

Hej

Jag vill prata med dig

Prata med någon