Har jag fel?(frisk sjukpensionär)

Det finns en del här som menar att kanske TS vän/bekant ej klarar vanligt arbete (att hon jobbar hemma är ju helt uppenbart!) p.g.a. låg stresströskel, el hon har kanske social fobi o.s.v.

Min älskade syster har inte arbetat på ca 10 år, p.g.a. ffa depression. Hon har inte blivit ett dugg mindre deprimerad av att INTE arbeta. Snarare har arbetslöheten fått henne att nedvärdera sig själv, träffa "dåliga" personer mm. Människan mår BRA av att arbeta. Sen är det naturligtvis så att  ju längre tiden går desto svårare blir det att få jobb, att ens våga söka. Jag är bitter på tidigare soc.dem. regeringar som låtit detta fortgå! Jag tycker att det är jättebra att de borgerliga försöker göra ngt åt problemet, under deras tid har hon iaf blivit erbjuden mer sysselsättn o terapi än tidigare! Nu går hon på soc., kanske blir det ett incitament för att göra ngt åt sin situation. Tror dock det går för långt för det.

Sen finns det ju faktiskt läkare som hävdar nedsatt arb.oförmåga när detta alls ej stämmer. Jag har lite svårt att se varför det är så fel att FK bedömer arbetsförmåga. Hade min systers läkare sjukskrivit på enbart 50% hade hon inte alls gått ner sig lika mkt det är jag övertygad om. 

Ok... jag kanske skulle berättat mer. Jag har själv haft det riktigt psykiskt jobbigt, innan syrran började må dåligt. Var med i olika verksamheter el vad man ska kalla det för och vet alltså utifrån egen erfarenhet att aktivering ger välmående och sysslolöshet ger mer "dåligmående". Jag har inte menat el skrivit att det handlar om att "rycka upp sig", att må bättre är en lång och svår process.

Meko Gica, min syster var ett stöd för mig när jag hade det tungt och jag är naturligtvis ett stöd för henne. Att klappa henne på huvudet och jollra att hon inget klarar av p.g.a. depression har alltså inte fått henne att må bättre. Att hon går på soc. har fördelar då de t.ex. betalar hennes tandlagn, elräkn mm.

Ja, jag vet om hennes diagnos. Sen tycker jag att det här diagnosfixerandet kan vara lite fånigt, när jag mådde dåligt var Borderline begreppet inne så alla unga kvinnor diagnosticerades som det (vi kallade det "slasktratten"), för Meco Gika var det "utbränd"...

Jag vill inget annat än min systers bästa och trodde jag att sysslolöshet vore det så vore jag glad över hennes situation, förstås.

F.ö. tycker jag absolut TS ska anmäla, bekanten verkar ha arb. förmåga o det är det FK bedömer, inte hur sjuk man är, och det är väl positivt att man ser till det friska i människan, inte till vad hon INTE klarar av!

Som jag har skrivit, har syrran alltså varit sjukskriven/gått på soc 10 år. Då får man fundera på vad som hjälper henne och det är alltså inte sysslolöshet... Som jag skrev Mico Gika, har det gått för långt för henne i nuläget, jag är helt övertygad om, precis som FK handläggaren skriver att för en del är det bättre med halv sjukskrivning och fokus på vad personen KAN. Vag gäller diagnoser går det trender i dessa vare sig du gillar det el inte.

Hon får medicinsk hjälp, SSRI preparat och även benzodiazpeiner i "rimliga mängder".

Jag fattar bakse mig inte hur nån seriöst kan mena att det är bättre att inte arbeta på 10 år än att göra det i ngn utsträckning. Då skulle hon ha ngt att gå upp till, något som ger lite ramar och stabilitet i all ångest och nedstämdhet.

Arbetstränat har hon gjort till och från. Det är inte det lättaste att hitta ett ställe som fungerar för henne. Blir faktiskt irriterad att få ditt förnumstiga svar, ingen av hennes anhöriga har gjort mer för henne än jag, inte ens hennes mor. I nuläget kollar jag på möjligheten att få in henne i ngn form av miljöterapiprojekt, trol behövs biståndsbeslut för detta.

Till syvende och sist handlar det mkt om att träffa rätt personer i vården (inte det som klappar en på huvudet) som tror på en och det gäller oxo att VILJA lite SJÄLV.