har inga känslor kvar för min sambo, men kommer antagligen att stanna kvar hos honom! Någon mer i min situation?

Tänk efter...vad var det du föll för hos honom? Vad är det som har gjort att ni har tappat det enligt dig? Bråkar ni mycket/sällan? Vad har ni gjort för roliga saker i erat liv, bara du och han? Vet du vad han känner om er två?

Varför tror du att du alltid kommer att stanna hos honom ändå? Saknar du inte kärleken? Vill du inte känna lycka över att någon älskar dig grymt mycket?
Det kan vara så att du faktiskt har blivit sk bekväm över honom och erat liv. Att ha det på ett visst sätt, och vara orolig för vad som händer om du inte har det längre...

Så har jag känt det... Jag och min dotters pappa bråkade en del. Speciellt mot slutet när hon var spädbarn. Jag ville inte vara i närheten av honom på ett intimt sätt men saknade ändå honom när han var borta och kände mig ensam och jag hade svårt att se mitt liv utan honom...

Nu vet jag att det inte var honom jag saknade utan bara en människa att vara nära.. Jag kunde inte tänka mig ett liv utan honom då, för att jag var rädd för vad som skulle hända mig annars. Hur jag skulle klaramig etc.
Jag var för bekväm helt enkelt för då hade jag ju barn, sambo nån stans att bo..ja allt det där..trodde liksom att jag hade fått mitt liv då och att det var så det alltid skulle va. Att det var försent att ångra sig och backa ur då...

Men efter ett storbråk så sa vi ändå att det inte funkade längre. Han flyttade ut från lgh och jag kände faktiskt en otroligt stor lättnad...Aldrig i livet att jag ångrar det!

Nu VET jag att jag träffat mannen i mitt liv och jag tackar mig själv varje dag för att jag gjorde som jag gjorde. Annars hade min nuvarande sambo aldrig funnits i mitt liv.

Jag har svårt att se ett liv utan honom...han har ju liksom alltid vart där för mig och jag har sedan jag flyttade hemifrån bott me honom. Vi bråkar i princip aldrig och jag vet att han älskar mig över allt annat och att han skulle göra allt för mig, det får mig att känna mig trygg och efter en ganska otrygg uppväxt så har jag nog piroiterat denna tryggheten och känt att jag har det så himla bra....men ju längre tiden går detso mer tänker jag över att jag är tillsammans med en man jag inte älskar på rätt sätt. Samtidigt tror jag inte att jag får det bättre utan honom, trivs ju i hans sällskap och sitter hellre här med honom än ensam. Dessutom får jag för mig att jag aldrig kommer hitta en man som behandlar mig så bra som han gör....när man pratar med kompisar och läser här på FL om relationsproblem där killen inte hjälper till hemma, där killen vägrar dela med sig av de dem tjänar trots att de bor ihop, att killen är å festar varje helg osv. så får jag en chock och förstår hur bra jag har det...vi har inga såna problem över huvud taget....

Visst, jag förstår men du behöver ju absolut inte leva ett liv helt utan honom. Trivs du så bra med honom och att han alltid ställt upp och varit där för dig så kan han ju så klart göra det sen också fast kanske mer som jätte nära vän och vad jag förstår på din beskrivning om honom så är det så du känner för honom nu lite grann.

Sen får man ju inte tänka som så att man aldrig kommer träffa någon mer eller någon så bra. Det klart att man är rädd för ensamheten och att man inte kommer träffa nån på direkten är ju också ett faktum. Men och andra sidan så kan han ju ofrtfarande finns omkring dig fast som vän som hälsar på och umgås med mig.

Det man ser här på fl och hör från folk är extremfall om folk som måste spy ur sig saker om deras män istället för att ta upp det med dem själva..

Jag har världens bästa man kan jag säga till dig istället. Han stöttar mig, skojar och har kul med mig. Lyssnar och finns där för mig och är lika delaktig i alla sysslor om vardagen som jag. Han tar till o med hand om min dotter och hjälper mig med syslor som handlar om henne, trots att han inte är den riktiga pappan.

Så klart att det finns guldkorn. Jag var jätte rädd för att alfrig hitta kärlek och bli lycklig när jag delade med min dotters pappa. Men det gör man, man måste bara tro att det kommer till slut och tillåta sig själv att träffa den.