Tvååring som tycker andra barn är läskiga?

Hej!
Känner igen mycket av det du skriver i vår kille som snart år 2½ år. Han har aldrig varit ett barn som man bara kan sätta i någon annans knä, blyg mot vuxna och han fungerar mycket bättre med äldre barn än yngre. Han backar från vissa aktiviteter (även om man ser att han tycker att det skulle vara jättespännande) om det är andra barn som håller på. Han har aldrig, mig vetandes, tagit någon leksak el dyl från ett annat barn..snarare får vi stötta honom i att ta tillbaka saker som tas från honom, eller att hålla hårt i sina saker...om han ska ha några spadar kvar i sandlådan.
Vår kille är oerhört tidig språkmässigt och medvetandemässigt...det är som om han ibland förstår för mycket men inte kan hantera det eftersom han inte har verktygen för det än. Han nästan förväntar sig att de mindre barnen exempelvis har yvigare rörelser så han "passar" sig för dem.
Han är mycket energisk, glad, leker konstant, tempramentsfull, käslomänniska, omsorgsfull, trygg, funderar-tänker-frågar mycket hur allt fungerar och ett fenomenalt långtidsminne.Han har ett mycket stort behov av fysisk närhet (alltid varit så)...som han ibland säger: jag vill ligga inne i din mage som en bebismiljen. Han vill vara i centrum i familjen men absolut inte i andra sammanhang.
Trots att han är en blyg kille kan han i perioder vara väldigt frammåt med vissa...eller helt plötsligt fråga alla i affären vilken gata de på osv. I andra perioder kan jag inte gå till ett annat rum utan att han blir ledsen/arg.

Ibland kan jag oroa mig för den sociala biten..precis som du säger -är det vanlig blyghet.  Men när det gäller vår grabb så har han varit så läskigt tidig i mycket att jag känner att någon bit måste stå undan. Sen kan jag tycka att i dagens samhälle är "duktiga" barn de barn som tar för sig. Att försiktighet i barn ses som ngt negativt. Ordet blyg blir även det negativt eftersom det inte stämmer in med samhällets krav på att hävda sig-att slå sig fram. Medans jag anser att blyga barn kan vara mycket  KLOKA barn. Kloka barn som kan känna av situationer och väljer att inte kasta sig handlöst in i det som känns skrämmande. Om man som liten inte har lika hög grad av naivitet så kan ju oxå världen upplevas lite mer farlig,
Jag har nog inte svarat på dina frågor  trots ett långt inlägg men det jag vill säga är att vi låter honom få vara blyg (utan att visa att det är negativt...för det gör så många andra)..att han får känna att det är ok att vara honom...sen med en liten pusch vid vissa tillfällen. Bara genom att han är på förskolan och trivs som fisken i vattnet tror vi är bra för honom-socialt. Om vi tror på honom så kommer han även tro på sig själv.
Vår stadsminister har beskrivit sigsjälv som ett mycket blygt barn och titta vart det tog honom...
 

 

Det skulle kunna vara min son du skriver om. Han är också välidgt blyg, på precis samma sätt som du skriver om. Om han är på en lekställning (som han tycker mkt om) och det kommer andra barn dit, så vill han genast gå därifrån.

Jag håller med om att många tycker att blyghet är något negativt. Men jag försöker ge honom trygghet att vara den han är. Alla är vi olika och har olika förmågor och kvaliteter. Det sägs att blyga barn ofta blir journalister (för att de är så bra på att observera) eller skådespelare (bra på att sätta sig in i andra människors känslor).

Vill sonen att jag ska sitta nära när han leker, ja, då gör jag det. Men jag hänger inte över honom, men jag låter honom känna tryggheten i att jag finns där. Vill han hellre sitta i mitt knä än att leka med andra barn så är det okej också.

Jag försöker kolla av med förskolan att de har lite koll på de andra barnen och honom, så att inte han alltid är den som får ge ifrån sig sina leksaker eller hinkar/spadar etc.

Jag tror att det ger sig i det långa loppet. Och under tiden försöker jag vänja honom vid olika situationer med barn etc, dock utan att pusha för mycket. Men tryggt finnas där.

Låt din dotter vara som hon är och om andra föräldrar/släktingar kommenterar negativt, kan du ju bara svara att "ja, barn är olika".

Tack för era svar!
Vi ser det nog inte som ett problem detta, mer än när hon blir rädd/ledsen förstås, det vill man ju att hon ska slippa. Det är ju liksom oundvikligt att man hamnar nära andra barn då och då och då är det ju jobbigt för henne att det är så pass läskigt. Vi känner verkligen att hon måste få vara som hon är och vi ser till att hon får sitta i knäet eller vad hon nu vill för att känna sig trygg. Och det är faktiskt inte så att andra (släktingar tex) kommenterat det negativt, däremot kan de ju ha lite svårt att verkligen ta det lugnt med henne och inte genast gå fram, kramas, prata, leka osv, där får man alltid försöka vara med och försöka vara diplomat åt alla håll... Sen kan man ju tycka att det är lite tråkigt för hennes skull att inte våga, tex att inte få leka i den där spännande lekplatsen bara för att hon inte vågar vara nära de andra barnen.

Jag hoppas det blir lättare när hon kan prata också, än så länge är hon väldigt sen med det och använder bara enstaka ord så hon kan ju inte sätta ord på sina känslor eller så.

Men att lösa det ute i samhället är ju inte så svårt, däremot här hemma när vi har folk på besök osv så är det ju svårare. Hon är ju för liten för att vilja dra sig undan till andra rum själv, så då vill hon dra iväg med oss och det vill ju inte vi. Vi ska tex ha dop här i helgen för lillebror, 18 personer inkl att fyra av dem bor här hela helgen. Det känns jobbigt i förväg att veta att hon antagligen kommer tycka det är väldigt jobbigt. Kan man göra något för att hjälpa henne hantera det?

även om hon inte kan prata särskilt mycket, så förstår hon säkerligen desto mer..

förbered henne på att det kommer bo folk hos er, att ni ska ha dop för lillebror osv.
prata mycket om det varje dag... :)

jobbigt för er dotter att bli så rädd för andra barn osv.
men jag tror att alla barn är olika och eran dotter har nog lite extra integritet än andra mer orädda barn :)

vår yngsta son är lite sådär, men han är bara 11mån ännu...
han accepterar inte att folk kastar sig över honom, det ska vara heelt på hans villkor!
och efter några timmar, om ens det!

medans storebror som snart blir 2, flirtar med allt o alla överallt.... kan knappt gå i affären förräns det kommer fram någon som han sitter och smilar emot.....
han har börjat heja på folk som går förbi vårt hus också när vi är ute....

men han blir alltid reserverad när det kommer andra barn.. står bara och iaktar mest..
tror han gör så på dagis med, gör inte så mycket väsen av sig.

alla barn är ju totalt olika, jag har inga bra råd att ge, annat än att ni försöker förklara och förbereda henne inför helgen....

hoppas det går bra iaf!:)

Tack för svaret! Ja, vi ska förbereda henne ,titta på kort från hennes eget dop och prata om det. Hon fick åka och titta på kyrkan förra helgen också för att kunna känna igen sig.

Integritet stämmer verkligen på henne, hon är väldigt noga med vad man gör och hur med henne. Idag när jag kom till dagis såg jag att hon ramlade/la sig ner efter någon form av sammanstötning med två andra barn. Om någon knuffade henne eller om hon bara blev rädd av att de kom för nära vet jag inte. Jag såg detta på håll och när jag kom fram gick det inte att prata med henne eller lyfta upp henne, hon var alldeles för störd/arg/ledsen, så hon låg på marken en stund helt tyst och jag stod och väntade en bit ifrån. Sen när hon självmant kom då var hon jätteglad.

Jag hoppas det kommer bli lite lättare för henne på sikt med detta!

Kanske blir hon eg inte alls rädd?!
Utan det stör henne helt enkelt, att de kommer för nära inpå henne!
Eller rädd, men hon kanske finner det obehagligt och reagerar med att gråta liksom?
De kan ju inte riktigt sätta fingret på det när de är såhär små....

Hon har kanske ett större personligt space än vad andra barn har!:))

Jag är verkligen sådan, gillar INTE när folk jag inte känner tar på mig!
Det är fruktansvärt obehagligt! Minns inte om jag var så som liten, men skulle tro det.

Håller tummarna för att dopet ska gå galant för henne!

Måste faktiskt skriva och berätta för er som engagerade er att dophelgen gått utmärkt. Jag tror en väldigt bra grej var att några av gästerna kom redan på fredagen och då kunde dottern vänja sig vid dem lite i taget. Tv:n fick stå på som hon ville under eftermiddagen när alla gästerna var här men hon var på jättebra humör och väldigt nöjd hela tiden (förutom ett tvärbryt efter sovandet men det händer ju ibland annars också) och gjorde annat än se på tv också. Det mest roliga med helgen är att hon verkligen lekt massor med sin kusin på sex år. Det var så roligt att få se henne leka och ha roligt med ett annat barn, det händer ju ALDRIG annars. Så det verkar vara en otrolig skillnad med att vara med äldre barn, det har vi ju sett annars också men nu var det supertydligt. Sexåringen bestämde vad de skulle göra och fick med sig dottern på sånt som dottern vågade och förstod sig på. Ibland lekte sexåringen sjä'lv (typ klättrade upp i hög lekplats och liknande) men då stod dottern bredvid och tittade på och storskrattade åt henne och tyckte det var kul att titta på.
Så jag kan ju konstatera att det är synd att hon inte träffar äldre barn oftare så här på tu man hand, på dagis är hon i en småbarnsgrupp tex.

Hej!

Undrar hur det gått för era barn ni som skrivit i tråden? Har ju gått några år. Min pojke är nu 2 år och 3 mån och jag känner så väl igen honom i era beskrivningar, särskilt rockfias.

Tacksam att få höra hur detta utvecklat sig hos era barn när de blivit större.

Jag är ts och kan berätta att dottern nu är en oerhört framåt och social snart sjuåring.

Hej ts! Tack för svar, vad härligt att höra!
Hoppas på samma för min son då om några år!
Bara svårt just nu att avväga hur mycket man ska pusha honom... Några tips?

Vi valde nog att inte pusha. Vi följde hennes behov liksom och stöttade hennes känslor i att andra barn var läskiga utan att hålla med om att de var läskiga förstås.

Hon gick på förskolan och fick där utvecklas i en väldigt trygg grupp, det tror jag gjorde mycket. Vi var också mycket på Öppna förskolan och lekte och där var det samma barn och föräldrar för det mesta. Vi lekte inte med dem men hon fick ju träna på att vara omgiven av andra. Och sen plötsligt fick vi höra när hon var drygt tre år att hon hade en bästis på förskolan, jätteroligt. Och sen började det successivt gå bättre och bättre och några år senare kunde hon börja leka med en helt okänd tjej i en affär, typ.

Min stora var som TS barn. Livrädd för andra barn, bara grät och tyckte de var läskiga första månaden på förskolan. Lite reserverad mot vuxna, ville aldrig krama varken mormor eller farmor eller någon annan än oss i den åldern.

Idag är hon 4,5 och pratar med alla, tanter i affären, dagisungars föräldrar, andra barn, stora som små. Hon tuffade till sig helt enkelt och började slita tillbaka leksakerna andra ungar försökte ta från henne. Hon har dock alltid fortsatt att vara snäll och rättvis mot andra, et är skönt. Hon skulle exempel aldrig ta ngt från någon annan eller puttas först....

Gammal tråd detta nu, men TACK alla inblandade!! Det var som att läsa om min lilla dotter på 2 år och en sten lyftes från mitt hjärta och jag tänker inte oroa mig mer över hennes beteende nu när jag ser att det finns andra liknande barn! ??

Ett hjärta skulle det vara där på slutet och inte två frågetecken

Oj vilken förvåning att se min gamla tråd poppa upp! Barnet i ts är nu snart åtta år och har massor med kompisar, aktiviteter och intressen.

Tack Alexi! :)