Kär i min terapeut!! :(

Jag blev kär i min psykolog och det var besvarat på något sätt tror jag. Tyvärr var psykologen tvungen att flytta rätt långt bort och jag trodde vår kontakt upphört. Men efter några veckor hörde psykologen av sig privat (!!) frågade hur jag mådde, och sa att det skulle vara trevligt att träffas och frågade om jag ville komma och hälsa på (!!). Det gjorde jag så klart, fast det var runt 30 mil att åka och det hela kändes lite mysko då psykologen hade en särborelation då psykologen bara sulle bo borta under ett år.

Nåja, den redan skulle jag inte ha gjort. Det blev otroligt fel. Vi hann inte mer än käka middag så hånglade vi och efter det var vår "relation" förstörd för alltid, för fråga mig inte varför, men psykologen slet sig loss efter hånglet, flämtade "jag är ingen robot" och blev sedan blev sur på mig för det inträffade. Resterande helg blev absurd. Jag skulle bo hos psykologen (!) och ägnade helgen åt diverse förförelsetrix som misslyckades och det blev allt mer spänt mellan oss. Sedan åkte jag tack och lov hem, ringde psykologen för att reda ut alla jobbiga känslor pga. hånglet, men det var omöjligt, för psykologen skyllde allt på mig. Jag var världens största skit med en massa omöjliga problem och tro nu inte att jag försökte våldta personen, det var helt ömsesidigt hångel, men jag fick bara höra hur stora problem jag hade och hur dumt det var att hångla (hallå, det var ömsesidigt!) och det slutade med att psykologen kastade på luren och sedan dess har jag inte hört av personen i fråga.

Det enda det hela ledde till var att jag tappade all respekt för psykologer (jag vet att man inte ska dra alla över en kam).

Vet inte om du blir klokare av mitt inlägg, men detta är i alla fall min kär-i-min-psylolog-erfarenhet. Inte så romantisk alltså